En snabblektion i feminism
Den här veckan gästbloggar Linnéa Sjögren på Fi:s webbplats.
Jag gör lite då och skolbesök för Fi:s räkning. Jag brukar ha mellan 40 minuter och en timme på mig. Oftast det en samhällskunskapslärare som inte känner att de själva har den kompetens som krävs för att lära ut feminismens grundprinciper. Det man omedelbart slås av är hur lite folk vet om feminism och vad feminister står för. Alltså börjar jag alltid med att gå igenom vad en feminist står för. Jag brukar utgå från Lena Gemzöes bok Feminism där hon föreslår följande två punkter som förenar alla feminister.
En feminist är en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör ändras.
Med denna enkla utgångspunkt ger vi oss in på feminismens historia och ideologi. Inte heller detta tycks ha berörts av de 9–12 års skolgång de har genomgått. Det finns en anledning till att vi har starka åsikter om genusperspektiv i läromedel och det påminns jag om varje gång jag gör ett skolbesök.
Det lustiga är att en enkel förklaring av intersektionalitetsbegreppet är det som framkallar mest förstående nickningar hos de lyssnade tonåringarna. Kanske för att de ser hur olika förtryck verkar i sin skolmiljö. Om man tänker tillbaka på sin egen skoltid så florerade alla former av makt i klassrum och korridorer och man var som elev väldigt medveten om status och makt. Att visa att förtrycket hänger ihop i ett komplext nät där man inte kan prata om svart eller vitt är kanske därför lättare för dem att greppa.
När vi ger oss ut i samhället och börjar jobba klumpar vi snabbt ihop oss efter förtrycksgrupper, utbildning, yrkesgrupper, lön o.s.v. vilket gör att allt blir mer svart och vitt, vi och dom. Vår förståelse av de olika feministiska inriktningarna färgas till stor del av den verklighet vi ser. Hushållsnära tjänster verkar mer eller mindre feministiskt beroende på vilken del av löne- och statusskalan du befinner dig på. Rätten till dagis för alla är självklart en viktigare fråga för folk som har barn och så vidare. Vi utgår alltid från oss själva. Detta är till stor del en styrka så länge vi inser att vår verklighet inte nödvändigtvis är andras.
Det sista jag förklarar efter att ha gått igenom de olika feministiska inriktningarna är hur vi i Fi har gått samman trots att vi kommer från olika inriktningar eftersom vi inser att det finns mer saker vi är eniga om tillsammans än vad vi är eniga med de politiska partier eller fallanger vi tidigare tillhört. Vi förstår att tillsammans så kan vi åstadkomma förändring i realpolitiken istället för att bränna ut oss på att få etablerade partier att ta de feministiska frågorna på allvar. Och när jag säger det får jag också en hel del förstående nickar.
Linnéa Sjögren är Ordförande för Fi Region Stockholm (FiRS), genusvetare och mest känd utanför Fi som bloggaren Tiarafeministen.
Övriga inlägg i serien:
Det är ni, vi och Fi
Om att äga och hyra
Om att sprida hopp
Alla kan inte älska alla, men alla kan visa respekt
Linnéas egen blogg finns på tiarafeministen.blogspot.com