Tvångskastreringsmantrat – vad ska jag tycka?
Den här veckan gästbloggar Blomma Bladsdotter på Fi:s webbplats.
Pride fyller mig med funderingar… Jag skrattar, jag gråter, men framförallt är jag kluven. Mina känslor och min självbild delas i tu, liksom mina känslor inför HBTQ-samhället. Vissa frågor återkommer år efter år – både de jag känner starkt för, de jag är likgiltig till – men också de som jag är väldigt delad inför. Det är de sistnämnda som väcker mest inom mig, eftersom jag trots åratal av tänkande verkar stå hopplös inför att hitta ett avslappnat förhållningssätt till dem.
Kanske kommer en del feminister känna igen sig i åtminstone vissa aspekter av det jag kommer beskriva, för jag tror de kanske kan vara allmänmänskliga. Det jag talar om är svårigheten att acceptera sig själv och vad man känner när man misslyckas med att få ihop teori och praktik. När ens politiska ideal och ens inre upplevelse går isär. Exempelvis skulle kunna nämnas feministiska kvinnor som lever tillsammans med män och begär deras manlighet utifrån en kvinnlig position samtidigt som de är kritiska till kön som politisk kategori. Kvinnor som tänder på heterosexualitet – att vara man och kvinna i kärlekslivet – samtidigt som de är emot idén om just Man och Kvinna som motsatser eller komplement. Att känna sig liten och beskyddad av en varm mans trygga famn, eller kanske vara lätt undergiven i ett samlag, samtidigt som ens ideal säger att man ska vara jämställd och likadan. Kroppar som spelar roll under sexakten, fastän kroppar inte skulle spela någon roll för vilka vi är…
Jag vet inte om det låter bekant för någon. För mig är frågan emellertid en annan. Det gemensamma med exemplet ovan är väl att den könade kroppen och dess betydelse för känslolivet är central. Även om jag som kvinna begär andra kvinnor – och givetvis även det kvinnliga i dem – så är det min egen position i det lesbiska begärssystemet som är det speciella. Att jag är just lesbisk – att det är utifrån en kvinnokropp jag åtrår andra kvinnokroppar – har varit en sån stark identitet att det krävts kirurgiska ingrepp för att nå den. Jag vet inte om andra flator i sin sexualitet är lika närvarande i sina kvinnokroppar, eller om de skulle kunnat ha vilken typ av kropp som helst i sitt sex- och kärleksliv, men för mig utgår alla kroppsliga praktiker från en kärlek till min egen kropp. Lika mycket som jag hatade den könade anatomi jag förut hade så älskar jag mitt mjuka underhudsfett, mina bröst och min fitta så starkt att jag skulle kunna starta en religion av det!
I denna starka könade kroppsuppfattning och identitet befinner jag mig på Pride bland andra flator – lesbiska tjejer och kvinnor som begär andra kvinnors kroppar. Jag vill att andra flator ska kunna begära min kropp så som jag begär deras, så som de begär varandras kroppar. Samma sort, inte annorlunda. Lesbisk tjej, inte transperson. Likadan, ingen specialkvinna. Som dem. Precis som dem. Genusuttrycken vilka jag uttrycker min könade kroppsidentitet med fyller funktionen att andra med självklarhet ska sortera min kropp i rätt kategori. Självklart är de klädkoder, stilval och genusuttryck jag använder för att med tydlighet framhäva min kvinnokropp som just en kvinnokropp skapade av oss människor. Visst är de sociala konstruktioner – ingen föds ju med kläder. Att genusuttryck likväl som genusroller är produkter av ett politiskt system vars konsekvenser historiskt varit till kvinnors nackdel skriver jag helt under på. Som kvinna i ett könshierarkiserande samhälle är jag givetvis feminist. Där finns inga frågetecken.
Kluvenheten jag nämnde ovan kommer först när den könade kroppens betydelse reduceras genom att även den helt och hållet ska förstås som produkten av detta förtryckande system. Kroppen har betydelse! Jag ÄR tjej, och den här kroppen ÄR riktig för mig! Det skulle inte kunna kännas så rätt om det var inbillning! Samtidigt vet jag att jag blir en biologisk essentialist om jag väljer att tro att min kroppsuppfattning är medfödd; att vetskapen om min könade kropps rätta anatomi och hormonuppsättning präntats in någonstans i hjärnans virvlande gångar och mörka skrymslen under fosterstadiet…
I Pride House finns mycket transrelaterat – men ofta förstås könsidentitet som något som inte har så mycket med kropparna att göra. Att få byta kön utan att korrigera sin kropp talas det varmt om, könskorrigerande operationer benämns ofta som tvångskastrerande då staten kräver dem för att ge nya personnummer. Könade kroppskorrigeringar illustreras som felaktiga i teaterpjäser som ”Ångrarna” och ”Hedwig & the angry inch”. Hur ska jag kunna känna mig hemma i allt det här!? Ska jag vara kvinna på pride får det bara vara en roll – och jag ska gärna påpeka att den är spelad; ”Hej, här går jag och är på låtsas!”.
Som feminist och flata är det sällan jag träffar fittfödda feminister och flator som talar om vikten av könskorrigerande operationer om man är född i fel kropp. Att ens benämna något som ”fel kropp” verkar vara något av en queerfeministisk dödssynd! Det är inte kropparna det egentligen är fel på, menar många; det är samhällets förståelse av dem. Vilka feminister skulle demonstrera och protestera om Sverige la ner sin könskorrigerande kirurgi? Vilka skulle hurra? Vilka skulle höja rösterna för att transsexualism är ett tillstånd som behöver behandling? Vilka skulle ropa ”äntligen!”? Jag är så orolig för detta!
Nej, jag vet inte hur jag ska få allt det här att gå ihop. Kanske kan jag tycka en sak utåt, och ha en annan åsikt inom mig. Kanske behöver jag inte uttala mig i frågan. Kanske är min kamp över. Så länge jag håller tyst om könsidentitetsfrågor fattar ju faktiskt andra att jag är tjej. Kanske är det dags att leva, och njuta av den underbara kropp jag ändå har! Och försöka göra det med gott samvete.
Blomma Bladsdotter är en 26-årig lesbisk tjej som bloggar om feminism, infertilitet och könad kroppsidentitet. Hon bor i Stockholm där hon jobbar som personlig assistent. Då Blomma har en ovanlig könsbiologisk historia väljer hon att skriva under pseudonym, för att kunna fortsätta bli sedd som den biologiska kvinna hon ser sig själv som.
Övriga inlägg i serien:
Pride väcker den slumrande feministen i mig
Barnlängtan! Om infertilitet och genuspedagogik
Från homo till hetero; en diskursiv förvandling
Golden Ladies – mina nya förebilder!
Blomma bloggar annars blomma.bladsdotter.se