Pride väcker den slumrande feministen i mig
Den här veckan gästbloggar Blomma Bladsdotter på Fi:s webbplats.
För ungefär ett år sedan såg jag mig själv som en hyfsat intellektuell kvinna. Min blogg smyckades nästan dagligen med både smarta och vackra ord, som kom från ingenstans och kombinerades till nya formationer i mitt sinne. Efter en lyckad bröstförstoring som pricken över mitt mångåriga självutvecklings-I bestämde jag mig emellertid för att bli lite mer tom i huvudet. Det är ansträngande att vara klipsk jämt, och jag hade en längtan till ett lika okomplicerat och intelligensbefriat liv som de där lyckliga människorna som alltid ler men aldrig förstår något.
På den tiden jag var klok och förståndig gick jag med i Feministiskt initiativ; det var tiden då jag förstod saker, som t ex att vi lever under ett könsbegränsande system. Pga detta medlemsskap och ett visst nätverkande inom bloggvärlden fick jag förfrågan att gästblogga för Fi. Gissa om jag blev glad? Synd bara att det kom så lagom till att jag blivit korkad. Som oförståndig, naiv och lite seg är det svårt att komma med knivskarpa feministiska analyser.
Innan jag råkade tappa mina ord i någon vrå skrev jag mycket om rätten att definiera sig själv och sin historia. Nu när jag inte har så många ord på lager men ändå ska blogga har jag lite svårt att komma på något innovativt. Ska jag modeblogga kanske? Det är ju på modet. Kanske en feministisk modeblogg med titeln ”Man ska inte behöva lida pin för att vara fin!”? Eller så får jag anstränga mitt lilla huvud och leta upp orden igen.
Faktiskt är jag seriös när jag skriver att jag gått in för att inte tänka det senaste året. Jag hade liksom blivit proppmätt på genus- och HBTQ-frågor efter att ha försvarat mig mot både släkt, vänner, vårdapparaten, patriarkatet, HBTQ-världen och tillomed olika fraktioner inom den feministiska rörelsen under väldigt många år. Jag föddes med ett genitalt och anatomiskt handikapp som kallas transsexualism, ett tillstånd som många menar är inbillat. Det kanske det är – vad vet jag – men oavsett hur det ligger till med den saken tyckte jag det kunde få vara min rätt att leva lite okomplicerat framöver, nu när jag äntligen kände mig hel och lycklig. Varför skulle jag fortsätta vända in och ut på min själ inför folk, fä och mig själv när jag redan gjort det i 25 år?
Under mitt bloggande som påbörjats strax efter den första könskorrigerande operationen och slutat året därpå strax efter bröstförstoringen hade jag övertygat mig själv att det var en politisk – ja rentav feministisk handling att äga definitionen över vem och vad jag är. I en värld där jag hävdar att jag är tjej men andra förstår mig som transtjej om de informerats om min biologiska historia bestämde jag mig för att det är en rättighet att hemlighålla ett felaktigt förflutet. Olika arbetsplatser jag haft med varierande grad av heteronormativitet har fått agera referenspunkt i huruvida jag är övertygande i mitt kön eller inte, och då jag tillomed blivit kurtiserad av homofoba män och transfoba flator har jag med näsan i vädret övertygat mig själv om att ingen märker av att jag har en ovanlig könsbakgrund.
Ett år har gått, och jag har kommit till flera insikter. Den första är att det är skönt att inte analysera och tänka för mycket. Jag har lärt mig varande – att bara vara – jag har blivit mer kroppslig och sinnlig i mitt förhållande till livet här och nu, och jag njuter lättare av varje stund om jag inte dekonstruerar och rekonstruerar den mentalt. Den andra är att det är lätt att tänka snäppet för lite, och förlora sina politiska ideal. Det fanns en tid då jag No Way hade accepterat de sexistiska och heteronormativa uttalanden jag får höra i jobbet ibland idag, och verkligen kommit med svar på tal – idag har jag blivit bäst på att inte reagera. Även vad gäller min lesbiskhet har jag krypt in i någon sorts elitistisk garderob där jag ofta tänker att heteronormaterna inte behöver få veta att jag är smartare än dem.
Såhär till Pride blir jag inspirerad att vässa min tunga på nytt. Att använda hjärnans intellektuella skrymslen igen känns både euforiskt och frustrerande. Tyvärr har jag nog alldeles för många osorterade känslor när det gäller framförallt min könshistoria. Argumentationslusten sporras över att somliga talare på Pride House fortfarande upprepar mantrat om att vården ”tvångskastrerar” människor med transsexualism när de i själva verket hjälper oss att kunna stå ut med och överhuvudtaget använda våra genitalier. Konflikträdd som jag är formulerar jag mina svar men håller dem för mig själv istället för att räcka upp handen. Outar jag min bakgrund för seminariedeltagarna kommer ju de bestämma vem jag är istället för att jag bestämmer det. De kommer att äga sanningen om vad som är vad och vem som är vem, och jag kommer degraderas från ”lesbisk tjej” till ”transperson”.
Som kvinna och flata blir jag å andra sidan mer positivt inspirerad, och samlar på mig argument till semesterns slut. När jag inser hur djupt jag krupit in i garderoben, och hur många tunga plagg jag gömt mig bakom inser jag varför jag en gång blev feminist. Den där transfeminismen de pratar om har jag inte satt mig in i, men som kvinna klarar jag mig bra på de vanliga feminismerna. Det är ju ingen annorlunda form av våldtäktsskräck jag går hem med om kvällarna.
Blomma Bladsdotter är en 26-årig lesbisk tjej som bloggar om feminism, infertilitet och könad kroppsidentitet. Hon bor i Stockholm där hon jobbar som personlig assistent. Då Blomma har en ovanlig könsbiologisk historia väljer hon att skriva under pseudonym, för att kunna fortsätta bli sedd som den biologiska kvinna hon ser sig själv som.
Övriga inlägg i serien:
Barnlängtan! Om infertilitet och genuspedagogik
Från homo till hetero; en diskursiv förvandling
Tvångskastreringsmantrat – vad ska jag tycka?
Golden Ladies – mina nya förebilder!
Blomma bloggar annars blomma.bladsdotter.se