Kort rapport från Afghanistan

Jag sitter i ett litet rum med tio afghanska kvinnor, i åldrarna 6–64 år. Det är cirka 40 grader varmt i rummet och ingen ventilation, både fönster och dörr är stängda. Utomhus är det ännu varmare. Jag befinner mig i staden Shebarghan i distriktet Jawjan i norra Afghanistan.

Vi sitter alla med sjalar och heltäckande kläder. Plaststolen jag sitter på är varm och klibbig och svetten rinner över hela kroppen på mig, medan de afghanska kvinnorna ser svala och oberörda ut av värmen.

I ena hörnet står en man med benprotes och vaktar dörren medan han lyssnar till vad vi säger. Han är gift med en av kvinnorna så de kan lyfta på sina burkhor och visa ansiktena när de pratar med oss.

De berättar om hur de påverkats på olika sätt av de senaste decenniernas krig. De äldre kvinnorna har upplevt såväl Sovjets invasion, som Mujaheddins strider och talibanernas krig och förtryck. Några av dem är änkor eller lever med svårt krigsskadade män och någon statlig hjälp verkar inte finnas att få i de här avlägsna delarna av landet.

Vi befinner oss bara ett par timmar från gränsen till Uzbekistan och infrastrukturen är i det närmaste obefintlig. En fattig kvinna utan make eller manlig släkting som kan försörja henne är väldigt sårbar och måste ofta lita till allmosor eller tiggeri.

Organisationen jag arbetar för, ActionAid, har funnits i landet några år och försöker hitta sätt att hjälpa de mest utsatta, det vill säga kvinnor och flickor. Endast kvinnliga medarbetare får ha direktkontakt med andra kvinnor i hjälparbetet, men för att kunna anställa kvinnor måste organisationen ibland också anställa deras fäder eller bröder som representanter och målsmän.

Ingen av kvinnorna eller flickorna i rummet har gått särskilt många år i skolan. Flera unga kvinnor har blivit faderlösa på grund av krigen och i stället för skolgång hjälpt till med familjens försörjning eller arbetet hemma där det ofta finns många syskon.

Fakhlqa som är 14 år har fyra yngre syskon och sköter mycket av arbetet hemma med att städa, laga mat och tvätta kläder. När hon har en stund över, berättar hon, väver hon enkla näsdukar som hon säljer på den lokala marknaden.

Hon är lite blyg inför de främmande besökarna, men säger ändå med övertygelse i rösten att: ”När ActionAid startar kurser där man kan lära sig läsa och skriva, tänker jag stå först i kön. Sedan tänker jag bli lärare, trots att folk skrattar åt mig. De säger att fattiga människor ska ha små drömmar, annars blir de bara olyckliga, men det
struntar jag i!”

Kvinnornas och flickornas berättelser avlöser varandra och jag berörs starkt av den beslutsamhet och livskraft som alla ger uttryck för. De tänker inte ge upp, men behöver vår hjälp att bekämpa fattigdomen. När vi går, säger de: ”Om ni skickar pengar, mat eller annan hjälp, ge det inte till männen utan ge det direkt till oss, då går det till dem som behöver det mest.”

Jag har inte hela lösningen till världens fattigdomsproblem, men i en värld där 70 procent av världens fattiga är kvinnor och flickor, skulle det behövas en feministisk biståndspolitik.

Kajsa Claude