Homosexuell kärlek är så jävla vacker!
Den här veckan gästbloggar Alexander Chamberland på Fi:s webbplats.
Förra veckan bläddrade jag igenom en dagstidning och hittade en bild på en stor demonstration i Frankrike, mot a-kasseförsämringar. Och längst fram i tåget stod två unga killar och kysste varandra. Och jag kom på något väldigt sorgligt. Det är nog första gången jag sett en bild på homosexuell kärlek, där det inte har varit syftet att bilden ska visa just homosexuell kärlek. Men även om jag blev lite ledsen över det faktumet, så blev jag glad av bilden. Att jag för första gången faktiskt har fått se en bild där homosexuell kärlek uppvisas som något helt självklart.
Men tyvärr ses fortfarande inte homosexuell kärlek som någonting som är helt okej. Framförallt ses heterosexuell som något finare. Det anses fint med ett heteropar som åldras tillsammans, men inte med ett flat- eller bögpar. Anledningen som jag tycker att homosexuell kärlek är så fint är just eftersom det alltid sker trots motstånd från samhället. Varje gång någon vågar komma ut för sin omgivning blir världen lite friare. Varje gång ett homopar kysser varandra offentligt blir världen lite friare. Varje gång två människor vaknar upp och det finns två par kalsonger eller två par trosor på golvet (ingen bedömning av vilket kön dessa två personer har), istället för ett par trosor och ett par kalsonger, har världen blivit lite friare.
För hur mycket vi än skulle vilja att det inte var så, så är det en politisk handling att ha en homosexuell relation. Det bryter mot normerna och du kommer vara tvungen att stå upp för dina rättigheter i både det ena och det andra sammanhanget och du kommer känna dig tvungen att ”komma ut” i både det ena och det andra sammanhanget, varje gång du som kille säger ”min kille” istället för ”min tjej” bland dina arbetskompisar eller på en fest, så ”kommer man ut”. Det är sjukt att det ska behöva vara så, men vi som vågar göra detta banar faktiskt väg för ett bättre samhälle. Även om det känns jobbigt, så banar vi faktiskt väg för ett bättre samhälle. Ett fritt samhälle.
Alexander Chamberland är 21 år och före detta språkrör för Grön Ungdom. Han är fortfarande medlem i Miljöpartiet, men betecknar sig numera som fristående feministisk debattör. I början av 2009 släpper han sin debutroman ”Livsmanusets Fängelse”, som är en queerfeministisk berättelse om en kvinna som krockar med samhällets normer, förtryckande strukturer, hämningar och gränser.
Övriga inlägg i serien:
Det personliga är det politiska
Min bok – Livsmanusets fängelse
Avskaffa heteronormen – avskaffa patriarkatet
Starka personligheter, starka kvinnor, starka män och ”kärlek”
Riot Grrrl
Alexanders ordinarie blogg är: alexanderchamberland.blogspot.com