Min bok – Livsmanusets fängelse
Den här veckan gästbloggar Alexander Chamberland på Fi:s webbplats.
Det här blogginlägget är egentligen bara ett smakprov/axplock från min bok Livsmanusets Fängelse som släpps i vinter:
När människorna föds befinner de sig på toppen av ett berg. I friheten. Utsikten är fenomenal. Solen lyser på dem. Men när de föds så slängs de också in i en patriarkal och heteronormativ flod. Flodens vatten är strömt, det flyter nedför berget i en rasande takt. Och de flesta flyter bara med. Och det känns så fritt, att bara flyta med. Framförallt är det så enkelt. De inbillar sig att det är när de flyter medströms som de är fria. Men vad som i realiteten händer är att de åker längre och längre nedför berget. Längre och längre från friheten. Djupare och djupare ned till en avgrund: p(atriarkat)atrix och h(eteronorm)atrix och s(mygracism)atrix.
Men det finns en del som kommer på detta och längtar tillbaka till toppen av berget. Den verkliga friheten. Men då måste de simma uppströms. Det är förstås mycket svårare. Men å andra sidan får de styrka av att de faktiskt simmar för något de tror på. Ju mer man väljer att kämpa mot strömmen desto jobbigare är det. Men å andra sidan når man snabbare framgångar, man når snabbare till bergstoppen.
[…]
Frihet var ett komplext begrepp. Alvina kunde inte tala om känslomässig frihet, utan att lägga ett queerfeministiskt perspektiv på det. För stadsmänniskorna var inte fria, det var bara att kolla på alla strukturer, typ vilka de brukade attraheras av, att normen och självaste definitionen av sex var vaginalsex, att hälften av befolkningen skulle sminka sig för att vara fina for den andra halften av befolkningen som inte sminkar sig osv. Det var så tydligt för Alvina att det fanns flera lager med förtryck som stadsmänniskorna felaktigt kallade för frihet.
Stadsmänniskorna kunde inte bli fria forrän de gjorde avkall på deras inbillade frihet, tog sig loss från dessa bojjor och började simma motströms till den verkliga friheten. Det var där som den äkta karleken hade sitt tillhåll. Karleken som är fri från strukturer, som är värd att finna.
[…]
Visst kunde man välja ignoransens väg istället. Man kunde välja att vara strukturblind, blunda och inte se sig själv i ett sammanhang. Men då skulle man aldrig bli riktigt fri, utan istället bindas fast av strukturerna som styr ens liv (vilka som anses vara ”bara vänner”, vilka som man blir attraherad av, vilka som man blir kär i, vilka man väljer att lyssna på, på möten, i stereon, på jobbet, vid köksbordet, vilka som man litade på, vilka man respekterade osv). Det var dags för stadsmänniskorna att aktivt riva sönder det färdigskrivna livsmanuset bit för bit och börja skriva på sitt eget.
Alexander Chamberland är 21 år och före detta språkrör för Grön Ungdom. Han är fortfarande medlem i Miljöpartiet, men betecknar sig numera som fristående feministisk debattör. I början av 2009 släpper han sin debutroman ”Livsmanusets Fängelse”, som är en queerfeministisk berättelse om en kvinna som krockar med samhällets normer, förtryckande strukturer, hämningar och gränser.
Övriga inlägg i serien:
Homosexuell kärlek är så jävla vacker!
Det personliga är det politiska
Avskaffa heteronormen – avskaffa patriarkatet
Starka personligheter, starka kvinnor, starka män och ”kärlek”
Riot Grrrl