Feministbrev nummer 44

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Lönebildning efter patriarkalt partitur

Är du kvinna har du förmodligen lägre lön än dina manliga kolleger. Kvinnor tjänar i genomsnitt 84 procent av männens lön. Om man rensar för ålder, bransch, utbildning och deltidsarbete (vilket man kan göra för att förklara men inte för att försvara skillnaderna) blir det mindre. Då hamnar kvinnors snittlön på drygt 93 procent av männens lön.

”Det låter ju rätt så bra kan man tycka. Men det gäller att lyfta blicken”, säger Ylva Yngveson, chef för Institutet för privatekonomi på Swedbank., i en intervju jag läst. Hon har räknat på vad löneskillnaderna innebär konkret och kommit fram till att kvinnor förlorar en miljon kronor under sitt yrkesliv i lön och pension enbart på grund av sitt kön.

Hon menade att kvinnor jobbar 12 månader men bara får betalt för drygt 11 månader. Därutöver tillkommer de pengar som kvinnor missar i pensionsavsättningar på grund av den lägre lönen. Ylva Yngveson menar att man som kvinna ska vara realistisk när man värderar sin egen insats och inte undervärdera sig själv. Dessutom gäller det att ha tydliga mål när man går in i ett lönesamtal.

Precis detta är det som Vårdförbundets medlemmar nu strejkar för. De vägrar att undervärdera sitt arbete. Sjuksköterskor, barnmorskor, biotekniker. Alla håller med om att de gör ett viktigt arbete, alla säger att de (och andra personalgrupper inom vården) är värda mer lön men ändå så har de inte det. Det är som med jämställdheten. Alla tycker vi ska ha den men ändå så har vi den inte. När det gäller arbetsmarknaden så är det väldigt många (fackförbund, politiska partier, arbetsgivare) som har haft väldigt lång tid på sig för att rätta till orättvisorna.

När alla säger sig vilja ha jämställdhet och rättvisa löner och verkligheten visar något annat är det klokt att fråga sig i vems intresse detta pågår och hur det går till. Lönebildningen i Sverige går till så att arbetsmarkandens parter förhandlar och fastställer utrymme. Statens inblandning sker genom Medlingsinstitutet vars direktiv går ut på att de ska se till att det är lugnt på arbetsmarkanden och att lönerna ska ligga i ungefär samma läge som i omvärlden. Industrin ska vara löneledande. Det är alla parter överens om. Historiskt har det handlat om industrins internationella konkurrenskraft i ett litet och exportberoende land. Numera handlar det inte om det. Numera är det tjänstesektorn som expanderar, också utomlands. Ikea och H & M.

I stället handlar det om patriarkala strukturer som ska försvaras. Det blir väldigt tydligt när vi ser vad som händer inom ”LO-familjen”. – Vi ska vara löneledande, säger pappa Metall till mamma Kommunal när hon kräver en särskild jämställdhetspott till kvinnodominerade sektorer. Pappa Metall fortsätter: – Våra kvinnor inom Metall accepterar inte att kvinnorna inom Kommunal får mer.

Varför har inte pappa Metall sett till att ”hans” kvinnor har fått högre lön redan tidigare då?, frågar sig vän av ordning. Varför ska han komma nu och använda Metalls kvinnor för att försvaga Kommunals kvinnor? Pappa Metall är en klassisk patriark. Han ställer kvinnorna mot varandra för att slippa ändra på sig själv.

Både Vårdförbundets och Kommunals kvinnor är felavlönade. Hela välfärdssektorn bygger på en exploatering av kvinnors arbetskraft. Men inte bara där, inte bara inom offentlig sektor har kvinnor lägre lön. Löneskillnaderna är t.o.m. större inom delar av privat sektor. Det handlar alltså om kvinnor som sådana och det handlar inte bara om löner. Det handlar om föreställningen om identitet, om mannen som familjeförsörjare, om att de mansdominerade arbetena ses som viktigare och mer produktiva. Det handlar om fackliga organisationers position och självbild, om att industrin ska vara löneledande och sätta normen.

Det patriarkala tänkandet frodas fortfarande inom fackföreningsrörelsen och bråket inom LO-familjen är lika tydligt som allt annat ”familjebråk”. Det handlar om makt, pengar och hotade patriarker!

Heja Vårdförbundet! Heja Kommunal!

Gudrun