Feministbrev nummer 43
Till alla feminister från Gudrun Schyman
Livet kräver varsamma händer
Min mamma är nyligen fyllda 93 år. Vi firade med middag i äldreboendets matsal. Mamma var förvånansvärt pigg trots att hon bara några veckor innan hade ramlat och brutit lårbenshalsen, blivit opererad, ramlat igen, åkt in på sjukhus igen, sytt ihop såret som gått upp, kommit hem, ramlat igen, åkt in igen, kommit hem igen. Hon var på benen, gick med hjälp av rullatorn och var bitvis medveten om vad som hänt. Närminnet var sedan en längre tid i krympande och de många turerna in och ut på sjukhuset hade ökat på förvirringen. Men hon åt och drack och var glad. Bredvid sig hade hon en väninna sedan många år, nu nästan granne, med boende på demensavdelningen i samma hus. De återsåg varandra vid äldreboendets sångkör, kände instinktivt att de var gamla bekanta men kunde inte komma ihåg hur och varifrån. Känslan fanns men inte minnet.
Det är en fascinerande situation. Två människor står framför varandra, känner instinktivt att – dig känner jag, – dig tycker jag om, men kan inte komma ihåg var, när och hur. Med ett tredje minne, bl.a. mitt, kunde vi kartlägga både vadagsvänskapen, danserna och utlandsresorna.
Två dagar efter födelsedagsfesten kommer mamma inte ur sängen. Hon har smärtor i hela kroppen, särskilt i det opererade benet, såret år svullet och rinner. Jag möter sjuktransporten på akuten och när den tredje eller fjärde nya personen kommer in i undersökningsrummet och vänligt säger sitt namn och frågar saker som mamma, med smärtan ilande i kroppen och alltmer förvirrad, inte kan svara på, undrar jag hur i helvete en gammal människa som inte har en frisk anhörig med sig överhuvudtaget klarar detta? Varje gång vi blir ensamma, mamma och jag, frågar hon ängsligt, – Vad var det där?
Jag letar upp personal med behörighet att ge smärtstillande, följer med till röntgen, är påstridig nog för att få följa med in för att få mamma att förstå varför hon ska vrida och vända på sin smärtande kropp, talar lugnande och tröstande, har förståelse för personalens rutiner och effektiva vänlighet men ser att mamma begriper allt mindre ju längre tiden går.
Hon har inget brutet men en kraftfull infektion, långt in i benet. Ny operation samma kväll. Ny kula, nytt sår, antibiotika modell hästkur. Hon kommer hem från sjukhuset efter några dygn, kraftigt försvagad. Får i sig dryck men inte mat. Tuggorna växer i munnen. Kroppen tunnar ur. Personalen på äldreboendet är änglar och min dotter, min bror och jag turas om att besöka.
Jag smörjer och masserar och talar om tider som varit. Går igenom våra liv, allt vi har delat. Det är mycket. Jag berättar om mamma som mamma, mamma som yrkeskvinna, mamma som alkoholisthustru, mamma som familjeförsörjare, mamma som attraktiv änka, mamma som politisk aktivist och pigg pensionär, mamma som ovärderlig mormor och uppskattad gäst bland mina vänner. Mamma som höll ihop, mamma som höll ut, mamma som höll fast, mamma som höll av, mamma som höll på att gå sönder, mamma som höll för allt, mamma som alltid fanns där, mamma som min. Och jag ser i mammas ögon att hon också kommer ihåg. Och när jag berättar för mamma blir det lika mycket en berättelse om mitt eget liv, för mig själv. Och jag inser att mamma är den enda människa på hela jorden som jag fullt ut kan dela den här berättelsen med. Bara hon har funnits hela tiden i hela mitt liv. Och jag grips jag av en stor kärlek och en stor sorg. På samma gång så enkelt och så svårt.
Och jag tänker på alla andra äldre kvinnor och alla andra vårdande döttrar och döttrar till döttrar och alla kvinnor (och de fåtal män) som arbetar inom äldrevården och de oförskämt låga lönerna och otrygga anställningarna och arbetsgivarnas ovilja att se att gamla människors förändrade funktioner kräver särskilda kunskaper och tid, tid och åter tid. Livet är särskilt skört alldeles i början och alldeles i slutet. Det kräver varsamma händer.
Gudrun
P.S.
Say NO to Violence against Women!
This year, please join UNIFEM Goodwill Ambassador Nicole Kidman in support of UNIFEM’s campaign to Say No to Violence against Women! Add you name to an ever-growing movement of people who speak out to put a halt to this shameful human rights violation. Every single signature counts
www.unifem.org