Feministbrev nummer 41

Till alla feminister från Gudrun Schyman

För varje dag får vi lite mer ljus. Det syns och det känns. Och det hörs på fåglarna. Det kompakta mörkret ger sig. Det patriarkala mörkret kommer däremot inte att ge sig med mindre än att vi är många som systematiskt och långsiktigt arbetar för en förändring. När något bra sker är det viktigt att uppmärksamma det och sprida informationen. Håll till godo:

Regeringen har sett till att Kvinnofridslinjen, en nationell stödtelefon dit våldsutsatta kvinnor kan ringa dygnet runt, nu har startat. (Den förra regeringen tog fram underlaget) Alla kan ringa, också anhöriga och vänner är välkomna. Stödtelefonen kommer att vara bemannad av utbildad personal som ger personligt stöd och information om de hjälpinsatser som finns på respektive ort. Samtalen är gratis och syns inte på telefonräkningen.

Kvinnofridslinjen invigdes den 4 december och fick under de två första veckorna ta emot över 1 000 samtal, eller ungefär 70 samtal per dygn.

Justitieminister Beatrice Ask har också gett Nationellt Kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor vid Uppsala universitet i uppdrag att ta fram ett program för omhändertagande av offer för våldtäkt och andra sexualbrott. I regeringsbeslutet står det att ”Ett sexuellt övergrepp är en djupt kränkande handling och för brottsoffret kan det innebära en stor påfrestning att genomgå läkarundersökningar, polisförhör och rättegång. Det är därför av största betydelse att brottsoffret får ett bra och professionellt bemötande.” Man pekar på att det måste gälla hela kedjan; polis, sjukvård, socialtjänst. Allt i syfte att underlätta för kvinnor att både söka vård och anmäla.

Det är ett bra initiativ och det ska ses mot bakgrund av den utveckling som bland annat kan avläsas i Brottsförebyggande Rådets statistik över sexualbrott. Under år 2007 anmäldes 12 466 sexualbrott och av dem var 4 754 rubricerade som våldtäkt resp. grov våldtäkt. Alla som arbetar med frågorna säger att det finns ett stort mörkertal eftersom många kvinnor inte anmäler. Kanske en realistisk siffra för antalet våldtäkter ligger mellan 10 – 15 000. Det innebär att det begås mellan 30 – 40 våldtäkter per dag. I Sverige.

Det är viktiga siffror att känna till när man hör vissa manliga debattörer hävda att kvinnor har en gräddfil in i rättssalarna och att det är för lätt att anklaga en man för våldtäkt. Problemet är det motsatta. Antalet våldtäkter ökar och majoriteten av kvinnorna som utsätts anmäler inte.

Att det är synd om männen i ”feministfästet” Sverige har debattören Per Ström flitigt argumenterat för i snart sagt alla media. Det finns artiklar på annan plats (här på hemsidan) som bemöter hans anklagelser men det är ändå intressant att se hur mycket medialt utrymme en man som kritiserar feminismen får. Det är också intressant att notera att han inte behöver ha faktakunskaper i ämnet eller kännedom om vilka organisationer/personer som driver vilka frågor och hur. Att det män säger ses som viktigare än det som kvinnor säger är ingen nyhet men ibland blir det tydligare än annars.

När Claes Borgström tog plats som JämO syntes samma sak, fast han kunde använda det till något bra. När Lars Einar Engström, bl.a. författare till boken ”En sexists bekännelser”, rapporterar från näringslivets slutna rum händer samma sak. Människor lyssnar. Både kvinnor och män. När kvinnor säger samma sak, vilket kvinnor har gjort i decennier, lyssnar betydligt färre och nästan uteslutande kvinnor.

Att det grundläggande mönstret med en organisering av samhället utifrån kön, med en tydlig överordning av män, som i sin tur ger en tydlig underordning av kvinnor, fortfarande finns kvar, både i Sverige och i övrigas världen, är skälet till varför styrelsen i Feministiskt Initiativ vill att medlemmarna ska besluta om att ställa upp i val igen.

Det finns ingen annan väg att förändra samhället än genom långsiktigt, systematiskt och organiserat arbete. Det finns ingen anledning att inte se de parlamentariska arenorna som ett verktyg för förändring av just könsmaktsorättvisor. Parlamentarismen är en central del av demokratin och den erbjuder ett civiliserat sätt att lösa maktkonflikter.

Demokratin ska naturligtvis omfatta alla människor och det parlamentsriska arbetet ska naturligtvis innefatta alla de konflikter som vi definierar som samhälleliga och strukturella. Så länge som mer än halva befolkningens villkor och vardag ses som ett särintresse och rubriceras politiskt som ”kvinnofrågor”, i Sverige och ännu mer i EU, måste arbetet med att legitimera feminismen som en självständig, ideologisk, utgångspunkt för politiskt och parlamentariskt
arbete fortsätta.

Här på feministisktinitiativ.se kommer det att finnas en tydlig redogörelse för hur systemet med bidrag till organisationer fungerar. Jag kan försäkra er om att både Delegationen (de som beslutar om bidragen) och styrelsen i Feministiskt Initiativ är väl förtrogna med gällande regler och skulle ha allt att förlora på att bryta
mot dem.

Till sist – lyssna på några stora ord från en människa som själv inte är så stor ännu: www.youtube.com.

Gudrun Schyman