Var gick det fel?

Jag jobbar som lärare på en gymnasieskola på Österlen. De program jag undervisar på är av de slag där det går till ungefär 98 % pojkar. Jag är alltså i minoritet av många skäl – på grund av min ringa ålder (de flesta av mina kollegor är äldre än mina föräldrar), på grund av mitt kön (på pojkdominerade program jobbar av nån anledning främst män) och på grund av att jag är feminist (det är man inte, det är fult).

Jag gillar verkligen mina pojkar. Mina ”barn” som jag brukar kalla dem på skoj, för det är riktigt roligt med tanke på att de är två meter långa med basröst, nävar som dasslock och svällande gym-muskler. Särskilt när de kommer tassande och bullrar: ”Fröken?”.

Så, ja, jag gillar mina elever. Och de säger att de gillar mig. Det känns fint att veta. Och det känns fantastiskt att vara en av de som lyckas genomföra en lyckad undervisning i klasser där mer erfarna kollegor går bet.

Något som känns mindre bra är den utbredda antifeminism som grasserar; inte bara i rastlokalen och klassrummen utan även i lärarrummen och matsalarna. Det muttras högt och lågt om ”såna dära feminister”, om ”rödstrumpor” och ”manshatare”.

Varje gång jag hör något sådant reagerar jag likadant: först blir jag irriterad, sedan blir jag förbannad… och därpå övergår alltsammans i en stor trötthet. Jag undrar: Var gick det fel? När blev feministerna manshatare? När blev vi pms-drypande varulvar med mer hår under armarna än på huvudet?

På min första arbetsdag som lärare för 3 år sedan fick min kollega av en elev frågan om ”hon vikarien är feminist?”. Min kollega blev irriterad, hämtade en ordlista, tryckte den i gossens överdimensionerade labbar och sa: ”Läs, vad betyder feminist? Läs, och säg sedan att inte du är det också?”. Hon berättade alltsammans för mig, så jag beslöt mig för att konfrontera killen och frågade därför på första lektionen, inför hela hans klass (20 pojkar, 2 flickor) vem det var som hade undrat om jag var feminist?

Han räckte rodnande upp handen och jag frågade varför han hade dragit den slutsatsen. Pojkvaskern svarade: ”Ja… men du har ju svartfärgat hår…?”.

Idag på litteraturhistorietimmen pratade vi om feministurmodern Mary Wollstonecraft, och efter lektionens slut stannade ett par elever kvar och småpratade lite. Däribland var en av de få flickorna. Ett guldkorn, som läser mycket och är rapp och intelligent. Vi pratade om hur man kunde säga att författaren Mary Shelley kunde ha påverkats av sin mor, ovan nämnda Wollstonecraft. Flickan fnös föraktfullt, vände på klacken och sa över axeln: ”Feminist? De tycker ju inte ens om män.”. Och inuti mig gick solen i moln.

Var gick det fel? Var gick vi fel? När blev kvinnor och män som kämpar för lika rättigheter mellan könen en larmande, larvig hop av frustande manshatare och kuvade fjollor? Vem i h-e var det som målade upp den nidbilden?

Jag vet inte svaret på den frågan, så lärare jag är. Men om jag hittar personen i fråga så är det inte omöjligt att jag förvandlas till en sådan där varulv. Med pms, röda knästrumpor och jättebuskar av päls under armarna. Och då jävlar…

Anna-Malin Lundström
lärare, författare och frilansskribent, stolt Fi-medlem.