Tankar om sorg och förnekelse

Den 4 februari 2003 rasade min värld samman. Nille, min man, blev dödad, skjuten av banditer på en väg i Kenya. En katastrof, inte enbart för mig utan också för vår dotter. I början förnekade jag att det hänt, ofta vaknade jag på nätterna och trodde att Nille fanns där bredvid mig. Så kom vreden och med den självförebråelsen. Jag var arg på mig själv – varför hade jag inte hindrat honom från att åka? Jag var arg på svenska ambassaden – varför gör de inte något för att skynda på polisutredningen? Och jag var arg på Nille – varför var han tvungen att åka just den dagen?

Så kom alla ”om” – om jag bara hade hindrat honom att åka så hade detta inte hänt, om, om och om igen. Och jag blev ännu argare och förtvivlad. Minnena av Nille överväldigade mig, jag blev nedstämd, jag grät och grät och grät. Men jag hade tur, jag hade vänner och svärföräldrar som jag kunde prata med och som hjälpte mig igenom denna period.

Så en dag hittade min svärmor ett hus till salu i byn och jag tänkte ”vad om…”, och mitt accepterande av det som hänt hade börjat. Sorgens fem steg: förnekelse, vrede, förhandling, depression och accepterande tar det tid att gå igenom och även idag – fem år senare – händer det att jag i svåra stunder faller tillbaka i förnekelse.

Under året som gått har jag varit med i byalagets klimatarbetsgrupp. Vi har träffats regelbundet, ordnat stormöten in byn, har talat med grannar och med arbetskamrater om klimathotet. Och vad har jag mött – jo, samma förnekelse som jag själv upplevde när min man dog. Samma handlingsmönster som mitt eget – och samma sätt att argumentera:

– Vi har varit utsatta för så många hot tidigare, så varför skulle vi inte klara detta?
– Ja, men jag skyddar ju miljön redan nu genom återvinning!
– Jag köper ju ekologiskt!

Och till slut vreden:
– Sluta tjata om klimathotet varenda gång vi träffas, jag vet ju allt det där redan!

Vad har nu detta att göra med mitt arbete som styrelseledamot i Fi?

Jo – jag upplever samma mönster när jag diskuterar vårt patriarkaliska samhällssystem.

Förnekandet:
– Det är inte sant – det finns inga skillnader mellan hur män och kvinnor behandlas i Sverige
– Vad menar du? – i Sverige råder väl i all sin dar jämlikhet!

Vreden:
– Det är ju inget problem så varför måste du tjata om sån skit!

Och även förhandling:
– Jamen det rör ju inte mig – jag passar ju ungarna på helgerna.

Det handlar om sorg, sorgen att förlora de fördelar som män har i vårt samhälle och i sina relationer till oss kvinnor. Och denna sorg bottnar i rädsla, rädsla för vad ett nytt samhälle har att erbjuda män. Att förlora sin särställning är inte lätt. Men det finns hopp, jag har träffat män som gått igenom sitt sorgearbete och de mår bra, de har funnit ett sätt att leva som ger dem mer glädje och tillfredsställelse i livet.

Jag tror att flertalet män behöver hjälp att gå igenom sitt sorgearbete. Men för det behöver vi fora, platser där möten mellan människor äger rum och där vi kan tala med varandra, och där vi kan ge varandra tid att tänka och utmana varandras värderingar. Men det gäller att ta vara på varje tillfälle – i vår klimatarbetsgrupp diskuterar vi orsakerna till och konsekvenserna av att jorden blir varmare – och det leder oss in på diskussioner om klass, etnicitet, kön och så vidare.

När det gäller att rädda den jord vi värmt måste vi alla gå igenom ett sorgearbete – kanske det kan vara en möjlighet för oss alla, både kvinnor och män, att få en bättre framtid tillsammans.

Mer om sorgens fem steg kan du hitta i böcker av Elisabeth Kübler-Ross.

Janerose Alvers
Styrelseledamot i Feministisk initiativ