Stinas replik till Rebecca
I väldigt mycket tycks jag och Rebecca vara helt överens och vi ser samma verklighet. Vi ser båda två ett patriarkat som ett "organiserat försvar av ett förtryckarpatriarkat". Vi identifierar båda två att det handlar om att en någon bryter mot normen i familjen. Vi är överens om att det finns en kollektiv form av brutal bestraffning för detta.
Vi är överens om att det inte är enstaka religioner. Vi är överens om att ”begreppet hedersrelaterat våld, skall användas där våldet ser ut så”. Jag skriver om det då jag talar om olika samhällsskicks kontexter och att kontexter ger stöd till och försvar av patriarkatets våld, och jag problematiserar detta i och med att vi lever i en globalitet.
Vi skiljer oss åt i hur vi använder begreppet mäns våld.
”Att kalla det för mäns våld mot kvinnor blir missvisande”, skriver Rebecca. När jag talar om feminism, jämställdhet eller patriarkat avser jag aldrig enskilda män när jag talar om män. Jag avser alltid en struktur, förvisso där enskilda män är agerande subjekt för strukturen. En mycket raffinerad struktur där alla är offer – d.v.s. ur mitt perspektiv att vi har (borde ha) en längtan att leva jämställt. De enskilda män som inte vill leva jämställt är vinnare i detta system, och jag skulle önska att de enskilda männen kunde vara rakryggade och uttala detta politiskt.
Det är ett politiskt val att inte vilja leva jämställt och ha det bekvämt på någon annans bekostnad. Patriarkatets raffinerade system inkluderar en kvinnofunktion som förtrycker andra kvinnor. Det förtrycket tar sig också olika uttryck, ibland brutala.
Vi är överens om att ”mäns våld mot kvinnor är ett system inom patriarkatet att förtrycka kvinnor, att upprätthålla en ordning, att kontrollera konkurrensen. Detta våld tar sig olika konkreta uttryck. Genom att veta hur det ter sig, kan vi också bekämpa det genom att påvisa att det är förkastligt oavsett vilken ursäkt man använder sig av”.
Däremot skiljer jag och Rebecca oss åt i hur vi fortsätter efter den kunskapen.
När jag var med i Västra Götalands referensgrupp för hedersrelaterat våld inom ramen för länsstyrelsens arbete bejakade jag att vi måste systematisera den kunskap var och en av oss hade mött i den verksamhet vi var verksam i. Den kunskapen har för mig inneburit att när jag formulerar politik så är hedersrelaterat våld en av många förklaringsmodeller för patriarkatet.
I den politik jag vill formulera vill jag visa alla förklaringsgrunder och använder ett samlingsbegrepp ”mäns våld”. Jag gör det bland annat för att patriarkatet inte ska kunna krypa undan med att någon annan är värre. Med politiken vill jag visa ett system, som är världsomspännande.
Om jag hade fortsatt att arbeta i Göteborg hade jag fortfarande i mitt dagliga arbete gett stödet att bryta normer och framförallt genom gemensamma studier synliggjort hur patriarkatet använder kvinnor mot kvinnor. Det hade jag gjort parallellt med min politiska uppfattning och jag hade fortfarande inte talat om hedersrelaterat våld i mitt arbete med kvinnorna.
Vi har ingen debatt om att ett grymt våld förekommer som patriarkatet förklarar med heder. Vi har en debatt om det är strategiskt bra eller inte att i feministisk politik relatera och använda begreppet hedersrelaterat våld. Det är om det valet vi har en debatt.
Jag väljer bort benämningen av många skäl som framgått. En av de viktigaste orsakerna är att jag inte vill välja en politik som bidrar till att skapa en myt om väsenskilda olikheter i patriarkatets system. Mitt förhållningssätt innebär för mig ingen motsättning till att de som lever under de villkor som uttrycket hedersvåld skapar talar om det livet. Det livet och villkoren kan också synliggöras och beskrivas med många olika ord och begrepp.
Att beskriva är däremot inte att formulera en sammanhållen feministisk politik. Jag vill inte heller med en feministisk politik bidra till ett samhälles uppdelning mellan människor byggda på var vi eller våra föräldrar är födda – och här i detta förkortade sammanhang accepterar jag det politiska begreppet rasism (även om jag kan hålla med Rebecca om det omöjliga i begreppet).
Stina Sundberg
f.d. anställd, Kvinnofolkhögskolan