Stina Sundberg om hedersbegrepp och våld

”Feministiskt initiativ kan inte använda hedersbegreppet som analysverktyg, men det innebär inte att vi ifrågasätter de feminister som kommer från länder där ordet heder är en förklaringsgrund för patriarkatet. Vi ifrågasätter inte heller existensen av det brutala våldet mot kvinnor, oavsett vilket prefix som används.”

Makten härskar och söndrar. Det senare är en förutsättning för det första. En urgammal sanning som fortfarande är giltig. Att söndra innebär att skapa skillnader som gör åtskillnad mellan människor. Det är människor som kan samarbeta och därför skapar makten åtskillnad mellan människor.

Alla vet att åsiktsskillnader finns och är viktiga för utveckling. Makten, här i meningen patriarkatet, är inte intresserad av åsiktsskillnader som maktredskap, annat än som täckmantel för åtskillnad mellan människor.

De viktiga skillnader som den patriarkala makten skapat och ständigt återskapar är den mellan kön, mellan raser, mellan etnicitet, mellan religioner, mellan sexualiteter, mellan papperslösa och medborgare och mellan medborgare i olika stater. För säkerhets skull har makten skapat en åtskillnad mellan varje kvinna. Patriarkatet har skapat en kvinnoidentitet som är mycket snäv i sina möjliga uttrycksformer. Om du är i den formen finns ingen åtskillnad. Alla kvinnor som försöker skapa andra och vidare definitioner av kvinna blir mer eller mindre utsatta på olika sätt och framförallt åtskilda från andra kvinnor, hon är ”ingen riktig kvinna”.

Tänk också på att vi kvinnor lär oss att inte samarbeta och att se på konflikter som personliga och inte som olika åsikter. Alla kvinnor och män som försöker upphäva den förtryckande könsstrukturen blir marginaliserade, ifrågasatta och hotade. Den processen har funnits länge men blev kanske mest synligt identifierbar med 1800-talets kvinnorörelse men den är aktiv än idag. Det är därför ett stort antal människor valt att identifiera sig som feminister. En feminist utgår från könsskillnaden och med den erfarenheten och insikten förstår vi lika starkt de andra grunderna för skillnad och förtryck. Därför är feminismen med självklarhet global, antimilitaristisk, anti-rasistisk och anti-homofobisk samt inkluderande av lhbtq-liv som en förändrande kraft.

Den åtskillnad mellan kvinnor som patriarkatet upprätthåller är till exempel att vi aldrig ska identifiera oss själva med statistik, vare sig vi är kvinnor eller män. Statistikens siffror över ojämställdhet är alltid ”andra” och gäller bara ett fåtal – trots höga tydliga siffror som visar en ojämställdhet.

Ett annat exempel tar jag från mitt yrkesliv i början på 90-talet. Kvinnofolkhögskolan hade ett ramavtal i början på 90-talet med Försäkringskassan för kurser till målgruppen långtidssjukskrivna kvinnor utan konkreta fysiska skador. Handläggare (oftast kvinnor) på olika Försäkringskassekontor skulle rekrytera till kurserna. De var helt införstådda med beskrivningen av de långtidssjuka och entusiastiska över uppdraget eftersom de visste att det fanns många långtidssjukskrivna. Trots detta kunde de inte hitta kvinnor som var lämpliga för kursen.

Rekryteringen kom inte igång förrän vi hade arrangerat en kurs för handläggarna där de fick skapa ett eget förhållande till det egna livet – som i grunden påminde om det liv som de sjukskrivna kvinnorna hade. De klarade inte av att hitta kvinnorna på grund av att patriarkatet en skapad en åtskillnad mellan de sjuka kvinnorna och de kvinnor som klarar att leva med de ramar som patriarkatets kvinna ges. Den här åtskillnaden är viktig att bryta på många områden för att det ska bli högljudda krav från kvinnor för en förändring.

Förra veckan läste jag en artikel i Göteborgs-Posten om en kvinna som hämtades i ambulans efter mannens misshandel. Det kallades relationsdrama. Under hela min tid i den feministiska rörelsen har kampen mot mäns våld varit central. Dels för att den de facto skadar och dels för att hotet om våld fungerar starkt begränsande för kvinnors liv och förändring. Kampen har präglats av att visa olika samband, att inte tillåta omskrivningar och inte tillåta förklaringar som ursäkt för en enskild man. Mäns våld är ett system inom patriarkatet och såväl kvinnor som män far illa av det.

Kampen mot mäns våld har inneburit att vi lyckats ta bort olika prefix till våldet. Förr hette det familjevåld, svartsjukedrama, kvinnomisshandel etcetera. Idag är vi framme vid att det heter mäns våld mot kvinnor. Inga omskrivningar. Inga prefix. Då kommer ett nytt prefix: hedersvåld. Det importeras en förklaringsgrund med den dubbla funktionen att skilja dels kvinnor åt och dels raser. ”De” är dåliga. En tydlig signal ges att deras patriarkat är dåligt och att vårt inte är så farligt. ”Vi” är bättre. Systemet här har också samtidigt skapat olika våld och då sprids tanken att det inte är ett system inom patriarkatet. I Indien förekommer hedersvåld i vissa områden och indiska feminister har idag kunnat se att heder som förklaringsmodell har spridit sig till nya områden, där det förut inte har använts.

För mig kommer hot om våld, våldtäkt, misshandel, dråp, mord och överlagt mord att vara precis vad orden uttrycker. Jag har aldrig mött olika prefix till dessa straffrättsliga begrepp annat än när patriarkatet ska skyddas i en täckmantel av förklaringsmodeller. Det är en strategi att vägra bidra till förtryck och särskiljande vare sig det är kön eller etnicitet eller religion. Mäns våld har olika uttryck både individuellt och i system. I Sverige frodas rasism och jag kan inte bidra till patriarkatet. Därför använder jag inte hedersbegreppet i en analys av mäns våld mot kvinnor.

Våld är strukturellt, kulturellt (media) och konkret mot en individuell kropp. Denna uppdelning är fullt tillräckligt att arbeta med i ett förändringsarbete. För en förändring måste vi använda en samlande terminologi för allt våld mot individer. Vilket intresse finns det att särskilja olika typer av våld? Är särskiljandet i patriarkatets intresse? Då ska det inte användas. Om särskiljandet är i feminismens intresse då kan vi diskutera det och identifiera tydligare hur den strategin är utformad.

Hur är fokus på kvinnan som subjekt och vilka strategier formuleras ur användandet av hedersbegreppet? Är det en politisk samhällsstrategi att utgå från hedersbegreppet eller är det en strategi för att utveckla och stärka modet att bryta mot normer och stödet när någon bryter mot normer? Jag har inte uppfattat att de som använder begreppet hedersrelaterat våld i första hand använder det för det senare alternativet. Jag delar synsättet att samhället förändras av individer. Vi behöver mer av verksamheter som ger stöd att bryta normer.

När jag vill belysa det gemensamma mellan olika förtryck kan jag ibland använda ordet heder. Alltså tvärtemot vad patriarkatet gör vid sin användning. Heder visar på den historiskt gemensamma utformningen av patriarkatet när vi ser likheter mellan mäns våld mot kvinnor och föräldrars och hela familjers våld mot och utfrysning av närstående hbt-personer. Patriarkatet är det gemensamma. I en begynnelse formulerades patriarkatet genom olika religioner. Det lever kvar och vi feminister ska synliggöra religionens roll i patriarkatet.

Religioners innehåll skiljer sig åt i de flesta avseenden, utom när det handlar om kvinnor. Då är det förvånansvärt lika i alla religioner hur kvinnors utrymme och möjligheter ska se ut. Det är patriarkatet. Den vetskapen bidrar också till att jag inte vill bidra till att särskilja någon religion. Kampen mot religioner kan föras på många sätt och inte bara genom kampen mot mäns våld. Därför kommer jag att använda ordet hedersrelaterat när jag talar om det gemensamma förtryckets grundvalar vare sig jag talar om religioner eller hbt-personers livssituation.

Den internationella feminismen har haft en lång väg att
vandra för att mötas. En av de viktiga frågorna som har diskuterats är hur vi i västvärlden bemöter feminister från andra kontinenter. Jag ska inte gå in på den långa processen utan begränsar mig till en nära nutid. Feminister över världen har starkt markerat att vi har samma frågor i grunden och att ingen av oss – inte i någon riktning – kan ”ta över” en annan kontinents utformning av feminism på grund av att våra omgivande samhällen är olika.

Mina erfarenheter har lärt mig att ordet heder är centralt i den feministiska rörelsen i ett antal länder därför att det omgivande patriarkatet använder den förklaringsgrunden och det genomsyrar hela samhället eller subgrupper. Då är det helt relevant att använda prefixet i den feministiska rörelsen, i det samhället, och på de villkoren kämpa mot såväl prefixet som våldet i sig själv. Det innebär inte att det är relevant att en västerländsk feminism använder det som analys och förklaringsgrund till vårt samhälles omgivande patriarkats normer och mönster. Då skulle vi ”överta” en annan kontinents feminism. Vilket jag inte tycker att vi ska göra.

Den globala feminismens styrka är en gemensam analys av patriarkatet och dess vilja att kontrollera kvinnor, sexualitet och faderskap. Från den gemensamma analysen utformar vi olika feminismer, verktyg och strategier. Idag talar det geografiska samhället ”Sverige” oftast om mäns våld mot kvinnor. Det vore en tillbakagång i den kamp vi vunnit om vi antog hedersbegreppet som analysgrund.

Feminismens utformning är alltid kontextbunden till det samhälle där vi feminister finns och verkar. I dagens globala värld innebär det att olika kontexter möts på en fysisk yta. Det gör allt mycket mer komplicerat, samtidigt som just komplexitet gynnar feminism. Den globalitet vi faktiskt lever i förändrar inte att politiken, i ett geografiskt område, formas av och med oss som verkar i området. Därför anser jag att Feministiskt initiativ inte kan använda hedersbegreppet som analysverktyg.

Att i en västerländsk utformning av feminism aktivt välja bort användning av hedersordet innebär inte att ifrågasätta de feminister som kommer från några länder och som har ett närsamhälle där ordet heder är en förklaringsgrund för patriarkatet och som därför formulerar sin kamp som kamp mot hedersrelaterat våld. Vi kan inte ifrågasätta andras strategi, mot just den bakgrunden. Vi kan aldrig ifrågasätta existens av ett brutalt våld.

Det finns ingen motsättning om vi är eniga i analysen om patriarkatet, enig i synen att patriarkatets vilja är att söndra och skapa åtskillnad, enig i att feminism skapas i relation till det samhälle vi lever i och att feministiska föreningar med något särskilt fokus behövs för dels enskilda frågor (exempelvis bygga och bo på kvinnors villkor) och dels när feminister från andra länder har kvar ett behov att fortsätta den kamp (mot till exempel hedersrelaterat våld) de började i ett annat land med en annan omgivning i ett annat samhälle. Många av dem som använder prefixet lever i två samhällen parallellt på grund av att rasism existerar här. Allt detta innebär fortfarande inte att en västerländsk feminism ska grundas på ett annat patriarkats försök till förklaringsgrund och benämning av det. Därför anser jag att vi som feminister självklart stödjer andra feministers kamp här och globalt. Det stödet utformar var och en på olika sätt.

Att använda begreppet hedersrelaterat våld kan innebära olika strategier och syften. När svenska staten använder det anser jag att det fungerar som bidrag för rasism. Det utesluter inte att jag anser att det varit och är bra att många flickor, pojkar och kvinnor har fått hjälp. Vi feminister måste tyvärr alltid ha många bollar i luften och balansera. Jag tror inte på myten om kvinnors bollar, men jag tror på min verklighet att patriarkatet alltid försätter mig i balansakter mellan en faktisk verklighet, deras politik och en feministisk vision och våra strategier. Relationsdrama existerar men en ambulansfärd kan inte jag benämna med det. Det existerar män som förlorat kontroll och som kallar det för att rädda sin heder, men jag kan inte kalla det heder.

I en nutida västerländsk kontext innebär användandet av hedersrelaterat våld ett bidrag till att upprätthålla patriarkatets förtryck av kön och ras. Vi kan inte bidra till den åtskillnaden mellan människor, men vi stödjer alla feministers kamp formulerad ur sitt samhälles kontext och vi deltar med vår analys.

Stina Sundberg
talesperson Fi