Feministbrev nummer 39

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Nu har det hänt igen! Kortare arbetsdag blev ett klipp! Det kan ett gäng bilmekaniker på Audiverkstaden i Järva (utanför Stockholm) vittna om. Sedan några månader tillbaka arbetar de sex timmar om dagen men får betalt för åtta. Kortare arbetsdag med bibehållen lön alltså. Omsättningen har ökat med 30 procent enligt marknadschefen. (DN 2007.11.17*).

Man har gjort som Toyota gjorde för några år sedan, på en verkstad i Västsverige. Mekanikerna jobbar sex timmar och verkstaden är öppen tolv timmar. Från sju på morgonen till sju på kvällen. Kunderna är nöjda för väntetiderna har kortats. De anställda är glada och pigga när de är på jobbet och sjukfrånvaron har sjunkit. Fem nya har anställts och effektiviteten har ökat med 10%.

Mekanikerna stormtrivs och vill absolut inte gå tillbaka till det gamla. En har äntligen tid att odla sitt fritidsintresse, en annan har börjat träna, en tredje har jättemysiga morgnar med sin tvååriga dotter och en fjärde är glad över att slippa bilköerna i rusningstid. Hela arrangemanget har blivet en konkurrensfördel – både när det gäller nya kunder och när det gäller att kunna rekrytera välutbildad arbetskraft.

Den självklara frågan blir – varför skulle det inte gå att göra på samma sätt inom fler områden? Både inom privat och offentlig sektor. Kan man göra det på en verkstad borde det väl gå på en vårdcentral?

Kvinnor har i decennier drivit kravet på kortare arbetsdag men det har alltid dömts ut som omöjligt. Orealistiskt och för dyrt, har det hetat. Fast ingen har egentligen kunnat framföra några faktabaserade invändningar, särskilt inte när en (samhällsekonomisk) helhetssyn redovisar minskad arbetslöshet och minskade sjukskrivningar och minskade stressrelaterade sjukdomar.

Vad är det då för dramatisk skillnad mellan en verkstad och en vårdcentral? Jag ser två. Vårdcentralen har en majoritet kvinnor anställda. Verkstaden har män. Vårdcentralen lagar levande människor. Verkstaden vårdar varor. Kvinnor och reproduktion på ena sidan. Män och produktion på den andra. Tärande mot närande, som man sa förr. Två olika ekonomier. En mänskligt behovsbaserad och en materiellt konsumtionsbaserad.

Två olika sfärer i ett samhälle där kön en bärande organisationsprincip. Vad vi än gör, inom vilket område vi än befinner oss, kan vi avläsa förhållandet mellan kvinnor och män. Den är extra tydlig i jämförelsen mellan vården och verkstaden. I genomsnittlig månadslön skiljer det 4 300 kronor. Där verkstaden har heltid har vården (ofta ofrivillig) deltid. Där verkstaden har trygga anställningar har vården otrygga. Där verkstaden ibland förkortar arbetstiden för att jobbet är för tungt, där tvingas kvinnor i vården jobba deltid för att de ska orka.

Skilda världar på jobbet, organiserade utifrån kön, ger skilda världar hemma. Snedfördelningen av föräldraansvaret försämrar kvinnors ställning på arbetsmarkanden för hela gruppen, med följd att kvinnors ekonomi generellt är sämre än männens, vilket i sin tur gör att kvinnors pensioner blir lägre. Hela varvet runt alltså. Samma karusell, samma mönster, samma gamla patriarkala maktordning.

Synen på tid har förändrats i takt med att intresset gradvis har förändrats till ett intresse för det materiella. Följer man utvecklingen av diskussionen om arbetstidsförkortning blir det väldigt tydligt. När det sista steget togs i den arbetstidsförkortning som resulterade i 40-timmarsveckan, det här var i början av 70-talet, ser man att det då sågs som självklart att det skulle bli en fortsättning. Alla politiska partier i Riksdagen, utom moderaterna, var inställda på fortsatt förkortning och både LO och TCO hade samma syn. En statlig långtidsutredning slog fast att 6-timmarsdagen skulle vara genomförd vid sekelskiftet, dvs. nu! Kortare arbetstid var en viktig välfärdsfråga.

Under 80-talet byttes perspektivet. Från att minskad arbetstid var välfärd till att tid var pengar som skulle skapa tillväxt för att ge välfärd. Efter otaliga arbetstidsutredningar konstaterade en riksdagsmajoritet, ledd av en socialdemokratisk regering, att tanken på en arbetstidsreform slutgiltigt skulle strykas eftersom den hotade tillväxten och därmed välfärden.

Idag varnar allt fler för den skenande konsumismen och det höjs fler och fler röster för att politiskt dämpa den närmast hysteriska shoppingkultur som breder ut sig över hela världen. Den extremt materiellt inriktade konsumtionsbaserade ekonomin är inte hållbar. Varken för människor eller för miljön.
En undersökning i Sverige år 2003 (Sifo) visade att 57% av befolkningen skulle föredra mer ledighet framför högre lön. Det är bara att börja. Ta tiden tillbaka!

Gudrun

*Den digitala versionen av artikeln i DN är borttagen, här finns i stället en länk till en artikel och ljudfil på Sveriges Radios sida [red:s anm].