Feministbrev nummer 38

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Vad är egentligen en långsiktigt hållbar ekonomi? Frågan är intressant eftersom klimathotet numera är försäljningsargument för allt fler nya varor. Vi ska alltså dämpa vår klimatångest med klimatsmart köpfest?!?

Jag tror vi måste dela upp begreppet ekonomi för att förstå. Pengar är ju egentligen ingenting i sig (självt) utan bara ett medel för att uppnå individuella, företagsbaserade eller gemensamma samhälleliga mål. Ska jag köpa en ny kappa till vintern behöver jag ha pengar, overaller till barnen kostar, anställa personal kostar, maskininvesteringar kostar, en likvärdig skola för alla kostar, en värdig äldrevård kostar, osv. Vi kan prata pengar som privat konsumtion eller offentlig konsumtion. Vi kan förkovra oss i familjeekonomi, företagsekonomi och nationalekonomi. Oavsett på vilken nivå vi befinner oss är pengar ett verktyg för att nå mål.

Om målet är långsiktig hållbarhet måste vi fråga oss vad det är som ska hålla länge? Livet, tryggheten, kunskaperna, pensionssparandet, huset, bilen, miljön eller vad? Förmodligen tänker vi på allt samtidigt. Som individ vill jag ha en trygg tillvaro med en väl utvecklad välfärd i ett samhälle där jag blir väl omhändertagen när det behövs och där jag kan andas en ren luft och dricka rent vatten och äta mat som inte förgiftar mig och där jag kan se på barnbarnen med optimistiska framtidsögon. Jag vill ha frihet att själv kunna forma mitt liv, i en ekonomisk självständighet, genomett bra och utvecklande jobb och jag vill ingå i en gemenskap där jag tillsammans med andra kan bidra till samhällets välfärdsutveckling.

Frågan är hur vi mäter välfärd? I FN och Världsbanken finns det en rad olika definitioner av välfärd. Det visar att välfärd kan innebära olika saker för olika grupper. Vanligen innefattas grundläggande mänskliga behov som mat, bostad, säkerhet, trygghet, men också rörelsefrihet, god miljö, utbildning, fri arbetsmarknad, ekonomisk trygghet, osv.

Det finns också tydliga könsspecifika mönster för hur människor i praktiken kan komma i åtnjutande av välfärd. Män som grupp, i Sverige och i världen, har mer. Det syns i löner och förmögenheter, bilar och båtar, makt och inflytande. Genomsnittslönen för en man i Sverige är 4 300 kronor mer per månad än för en kvinna. Tidsstudier visar att kvinnor genom sin könsbaserade funktion, världen över, har huvudansvar för hem, barn och äldre släktingar. Detta gäller både för kvinnor som arbetar heltid i hemmen och för yrkesarbetande kvinnor, t.ex. i Sverige. Finansdepartementets långtidsutredning 2003 visar att kvinnor fortfarande bär huvudansvaret för vård av hemmavarande eller sjuka barn och skötsel av hemmet. Kvinnor har att välja på att antingen avsätta egen tid för sådan vård eller att vara den som inom familjen ansvarar för att extern hjälp införskaffas, antingen i form av privata eller kommunala tjänster. Kvinnor, världen över, agerar också oftast på ett sätt som mer tillgodoser barnens intressen och behov än vad män gör, visar utredningen.

Den nuvarande (globala) välfärdsmodellen, som skapat stor materiell välfärd, främst för världens ca 1 miljard rika (mest män), har i huvudsak utformats i beslutsfattande fora som domineras av män (parlament, näringsliv) och ofta har förlagen mynnat ut i marknadslösningar och teknik. Mindre resurser läggs på välfärd i form av vård och omsorg. Den förväntas istället kvinnor erbjuda utan betalning eller till förhållandevis låga löner. Exempel på könsstyrda resurser är statliga anslag för sysselsättningsprojekt, prioritering av yttre hot (kallas säkerhetspolitik) snarare än åtgärder mot mäns våld mot kvinnor i familjen och satsningar på infrastruktur och reguljärflyg mer än på kollektivtrafik. Sysselsättningsåtgärder har primärt givit män arbeten – samtidigt som de stärkt sin roll som familjeförsörjare och beslutsfattare.

Definitionen av välfärd är avgörande för hur offentliga och andra resurser fördelas, i moderna demokratiska samhällen. När män dominerar i beslutsfattande fora världen över har de ett problemformuleringsprivilegium som kollektiv. Det innebär rätten att avgöra både vad som ska tas upp och vad som inte ska tas upp på agendan. Ett tydligt exempel är den nu aktuella debatten om klimatfrågor. Sällan uppmärksammas vem eller vilka som primärt förorsakar koldioxidutsläpp och klimatförändringar. Om det gjordes skulle det visa att män genom sitt större resande är ”the main polluters”. Istället inriktas diskussionen på hur ny teknik – och yrkesgruppen tekniker, som mestadels är män – är lösningen på problemen.

Ekonomisk tillväxt har varit och är ett viktigt medel som skapat materiell välfärd och sysselsättning, men när den ekonomiska tillväxten går från att vara ett medel för välfärd till att uppfattas som ett självändamål, blir baksidan stress, ohälsa ( mest för dubbelarbetande kvinnor)och växande miljö- och klimathot. En svensk rapport till Miljövårdsberedningen, gjord på Utrikesdepartementet, (MVB 2007:02) visar att kvinnor lever mer hållbart i stort men mindre hållbart när det gäller sin egen hälsa och välfärd, p.g.a. stress och brist på tid. Medan kvinnor är producenter av vård och omsorg kan män som konsumenter av sådana tjänster leva mer hållbart som individer – även om män som grupp är mer risktagande och benägna att använda våld – vilket drabbar både dem själva och andra, och utgör påfrestningar på miljö och klimat.

Slutsatsen i rapporten är att vi måste tänka nytt kring välfärden – om vi verkligen menar allvar med hållbarheten. Vi behöver utveckla en välfärd som utgår mer från en hållbar tjänsteproduktion än från energi- och resursslukande varuproduktion och transporter. Vi behöver utveckla en välfärd med mindre stress och tidsbrist, som kan skapa nya arbetstillfällen inom tjänstesektorn, i en utbyggd samhällsservice. Vi behöver en välfärdsmodell som ger ökad delaktighet och gemenskap genom att skapa tid
för demokratisk medverkan i beslutsprocesser. Vi behöver en välfärd med uppgraderad respekt för reproduktivt arbete, bl.a. genom delad föräldraförsäkring och attraktiva löner inom vård och omsorg. Vi behöver stärka flickors självförtroende och rätt till respekt genom tydliga policies, pengar och personalresurser bl.a. i skolan. Vi måste ifrågasätta och motarbeta mansroller/ former av maskulinitet som leder till ohållbar ekologisk och social utveckling, t.ex. genom att tydligt visa noll-tolerans för våld som problemlösningsmetod och arbeta i skolorna för att minska aggressivt beteende och våldsamt risktagande bland unga män.

Kort sagt; vi behöver använda ekonomin som verktyg för att nå målet – en hållbar utveckling – inte tro att ekonomin är målet.

Gudrun