Förslaget om samlevnad

Det kommer många frågor till oss i Fi om kravet på att införa en samlevnadsbalk. Vi vill därför förtydliga kravet på några punkter och ge en kort bakgrund. Poängen med förslaget om samlevnadsbalk är att det juridiska och ekonomiska kontraktet som man ingår vid äktenskap ska vara skilt från kärleksförklaringar.

När man ingår äktenskap – såväl borgerligt som kyrkligt – svarar parterna ja på en fråga om att älska varandra i nöd och lust. Man uppmanas av vigselförättaren att aldrig glömma det löfte om trohet man ger under vigselakten. Kanske är detta den enda gång två människor ingår ett kontrakt utan att få ta ställning till vad kontraktet egentligen handlar om. För faktum är att staten inte har synpunkter på om någon är otrogen eller slutar älska den andre. Däremot ingår man när man svarat ja på frågan om kärlek ett omfattande juridiskt och ekonomiskt kontrakt – som staten faktiskt tar ansvar för att man följer, och som det är brottsligt att bryta mot. Detta kontrakt döljs dock av ett romantiskt skimmer.

Juridiskt och ekonomiskt skydd är något som alla människor som har en gemensam ekonomi borde ha möjlighet att få hjälp med av staten genom en bra lagstiftning. Det kan vara två syskon som har gemensamt hushåll och driver en gård tillsammans, det kan vara arton personer som bor i ett kollektiv och har gemensam ekonomi, det kan vara två kvinnor som bor ihop och har gemensam ekonomi, det kan vara tre polyamorösa personer som delar ekonomi, det kan vara en förälder som bor ihop med ett barn och har gemensam hushållskassa, eller det kan vara ett älskande par (heterosexuellt eller homosexuellt) som har gemensam ekonomi. Poängen är att det ekonomiska och juridiska skyddet inte ska blandas ihop med romantiska relationer. Det handlar om att staten – utan att ha synpunkter på hur en gemenskap ska se ut – ska sköta sitt uppdrag att hjälpa människor med gemensam ekonomi till en ekonomiskt och juridiskt trygg situation.

Fi:s förslag om att ersätta äktenskap och partnerskap med ett samlevnadskontrakt innebär att man skiljer det juridiska från det romantiska. Vi menar att det ska stå alla fritt att avge trohetslöften och kärleksförklaringar alldeles privat eller mer offentligt under romantiska former i kyrkan, synagogan, moskén, rådhuset eller på stranden.

Den feministiska kritiken mot äktenskapet har gått ut på att det är orimligt att staten upprätthåller en institution som underordnar kvinnor. Historiskt sett har äktenskapet gett juridisk makt över kvinnor.

Idag finns inte den juridiska underordningen av kvinnor inskrivet i äktenskapet, men mycket av symboliken lever kvar – brudslöjan som markerar den ”orörda” kvinnan, de djupt könspräglade kläderna, de ritualiserade poserna på bröllopsfoton, mystiken kring bröllopsnatten och den kvarlevande traditionen med morgongåva som signalerar att mannen ska försörja kvinnan. Dessutom finns en hel bröllopsindustri som lever på att upprätthålla dessa gamla könsnormer – och som gör stora pengar på att göra just det.

Den rådande lagstiftningen gör också skillnad på kärleken mellan en kvinna och en man å ena sidan och kärleken mellan två personer av samma kön å andra sidan. Homosexuella får inte ingå äktenskap med varandra – de får istället ingå så kallat partnerskap. Den enda rimliga tolkningen av denna diskriminering är att staten vill ha ett finger med i människors sexualitet – och särskilt i fråga om reproduktion. Äktenskapet – som är reserverat för heterosexuella –ingås för att trygga ”samhällets fortbestånd”, som det sägs under vigselakten.

Poängen med Fi:s förslag om en samlevnadsbalk är alltså att skilja kärlek och romantik från ekonomiska avtal och juridik.

Anna Jutterdal, Gudrun Schyman, Maria Jansson