Att utmana makten

Nu har Miljöpartiet gått i Feministiskt Initaitivs fotspår och konstaterat att det är rimligt att den man ligger med ska vilja det. Självklart för vissa, men uppenbarligen inte för alla, tyvärr. Det heter förresten att frånvaro av samtycke skall konstituera våldtäkt på byråkratiska och du kan se Peter Erikssons (Mp) utspel i Agenda (se svt.se) där han förklarar mer.

Jag tycker att det är fantastiskt att Mp lånar Fi:s feministiska politik och jag vill verkligen uppmuntra så många andra organisationer som möjligt att följa Mp:s exempel. Det är en viktig demokratisk princip, att när man finner en lösning som är bättre än den man tidigare representerat så har man möjligheten att byta till den bättre. Demokrati är shareware! Man blir inte fattig av att dela med sig av den, snarare kommer den fler till dels.

Jag tycker alltså att det är fenomenalt att Mp lyfter Fi-frågor. Vad jag däremot reagerar och irriterar mig på är att det när en annan organisation lyfter samma frågor som Fi (med skillnaden att den inte har ”feministiskt” i namnet och inte framförallt är organiserad av kvinnor) så uteblir de riktigt starka reaktionerna. Då uteblir hetsen, mediedreven och det medialt sanktionerade föraktet.

De två kanske mest uppmärksammade frågorna som finns i Fi:s handlingsplan För en feministisk politik är att vi förespråkar en köns- och antalsneutral samlevnadsbalk och en könsneutral namnlagstiftning. Då hette det i media att vi var för månggifte och att alla Nisse skulle heta Bella och vice versa. Den seriösa debatten uteblev. Den debatt som kunde ha förts om att kyrkan fortfarande inte i praktiken är skild från staten, att staten fortfarande genom en konservativ lagstiftning normerar vissa typer av sätt att organisera samliv på, att samboende kompisar inte har något civilrättsligt skydd och det problematiska i att man inte själv får välja sitt namn.

När Miljöpartiet lyft frågorna om namnlag, samlevnadsbalk och krav på samtycke vid samlag har dessa frågor i princip bemötts seriöst i media (när frågorna ens diskuterats alls). När Feministiskt Initiativ lyfte frågorna ungefär två år tidigare blev organisationen föremål för ett massivt mediedrev, en kavalkad av härskartekniker med förlöjligande som favorit. Vi har fula flator som hatade män. Vi hade vassa armbågar och fula skor. Vi var radikalfeminister som tyckte att män var djur. Det är bara det att… Det var aldrig vi. Det var maktens sätt att förlöjliga oss. Det var maktens sätt att förminska, att härska, att dominera och att försöka oskadliggöra.

För när kvinnor lyfter sina erfarenheter och vill bli tagna på allvar. Då är det tydligen obehagligt.
När kvinnor organiserar sig. Då är det farligt. När kvinnor kräver utrymme, rättvisa i praktiken och inte bara i retoriken. Då jävlar skall det sättas gränser!

Där makten möter motstånd försöker makten slå ner motståndet. Det ligger i maktens eget intresse.

Det är lätt att diskutera makt på ett abstrakt plan. Att antyda att makten finns någonstans där långt borta, att den ligger som en tät dimma eller vilken metafor som nu kan tänkas användas. Men makten är konkret. Makten kan upplevas som någonting som är hämtat från Franz Kafkas värld, men makten har ganska ofta en telefon.

I medierna gick gott om politiker med makt ut och svartmålade det feministiska initiativet. Maud Olofsson exempelvis, som kallar sig feminist, frågade sig i tv varför ett parti uppstått som bara var till för att lyfta kvinnors erfarenheter och som bara kvinnor var tänkta att rösta på. Vadå ”bara”? Påståendet är dessutom fel. Fi:s politik syftar som bekant till att skapa jämställdhet och föra en seriös diskussion om genus- något som både kvinnor och män tjänar mycket på, och naturligtvis fanns det aldrig någon ambition att inte låta män rösta på initiativet. Det tror jag inte heller Olofsson trodde. Hon ville bara smutskasta organisationen så den inte skulle sno röster från hennes egna. Exemplet är bara ett av många, men illustrativt. Politiker är en grupp som kunde gett mycket mer stöd till organisationen istället för att ägna sig åt backstabbing, särskilt feministiska politiker såklart, men även politiker som tror på en vitaliserad demokrati där människor ska få en seriös möjlighet att lyfta frågor de tycker är viktiga, även om man inte håller med.

Förutom politiker har medierna som bekant en väldig massa makt. Det är från medier vi får majoriteten av den information som vi bygger vår världsförståelse på. Det är medier som skriver det som antas vara berättelserna om våra liv. Som berättar vad vi borde vara, göra och indirekt vad vi borde tycka. Det talas om neutral nyhetsbevakning och objektiva fakta, men när feministisk aktivitet stått under lupp är det tydligt att man varit hur okritisk som helst. Media spred bland annat med lätthet den falska föreställningen att Fi skulle ligga bakom uttalandet ”män är djur”. Att nämna och förklara alla andra felaktigheter som media gjort sig skyldigt till mot Fi skulle ta en bok att berätta. Det skulle faktiskt vara en bra idé. Skriv den, du som har tid över!

Hursomhelst. Jag vill göra en poäng. Svensk feminism fick sig en törn av den behandling Fi möttes av. Backlashen är uppenbar; politiker tävlar inte längre om att kalla sig feministiska och den borgeliga regeringen är minst sagt en katastrof på området jämställdhet.

Nästa gång måste en annan regering till makten, en regering som sätter solidaritet och jämlikhet som högst rankade värden. Inte konkurrens och kapitalism. Nästa val ska Feministiskt initiativ in i riksdagen och vi ska arbeta hårt för att övertyga alla väljare om att Sverigedemokraterna absolut inte ska in där. Vi ska ta makten från medierna. Vi bör göra det. Vi bör skriva våra egna berättelser om våra egna sanningar. Vi får blogga, göra våra egna tidningar, starta egna hemsidor, debattera på andra forum, vi får använda vår kreativitet och bräcka sönder det patriarkala maktbyggets ruttnade väggar. Vi ska ta tillbaka berättelsen om våra liv.

Det kan låta slitet, men det är inte desto mindre sant!
En annan värld är faktiskt möjlig!

Mikaels blogg hittar du på mikaelalmen.blogspot.com