Feministbrev nummer 36

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Den politiska hösten har börjat, Riksdagen har öppnat, regeringens första år har granskats. Som feminist blir man lätt förskräckt. Både över det som gjorts och det som komma skall.

Mer om det senare men först en förklaring till varför detta brev blir kort. Jag ska göra TV och det första programmet ska gå nu på söndag, den 23 september. Under åtta (8) söndagar klockan åtta (20.00) i TV8 kommer jag alltså ha ett eget samtalsprogram. ”SCHYMAN – i vems intresse” heter det. Direktsänt (utom nu på söndag då jag kanske måste väja för en Wimbelton-match!), drygt en timme långt.

Min ambition är att spegla maktfrågor, kanske på ett oväntat sätt. Det finns många företeelser i samhället som pågår utan att vi riktigt tänker på eller ens är medvetna om i vems intresse de pågår. Hur ser det ut egentligen bakom den proklamerade överenskommelsen om en restriktiv alkoholpolitik? Är alla verkligen överens? Hur moderna är de kontinentala konsumtionsmönster som vi okritisk anammar och vilka konsekvenser får det för samhället?

Är kvinnors ökande konsumtion ett uttryck för ökad jämställdhet? Frågor väl värda en diskussion utan moraliserande över enskilda individers vanor eller missionerande om total nykterhet. Inbjudna gäster med olika erfarenheter och intressen ska i samtal reda ut begreppen och förhoppningsvis tydliggöra samband och sätta in saker i sitt sammanhang.

Alkohol kommer det alltså att handla om nu på söndag. Kommande söndagar blir det nya teman och nya frågor. Min ambition är folkbildning. Helst ska ni som tittar efteråt kunna säga: ”Jaha, vad intressant, det hade jag inte tänkt på tidigare. Då kanske man skulle kunna se det så här. Då förstår jag bättre varför det blir då där.” Och sedan får diskussionen fortsätta i samtal vid köksborden och i fikarummen. Höga ambitioner och små resurser. Spännande är det i alla fall.

Vilket man inte kan säga om det gångna årets politiska utveckling. Där är det tvärt om. Med feministiska glasögon på näsan, och med intersektionalitet i huvudet (kunskapen om hur kön samverkar med andra maktstrukturer som klass, etnicitet, hbt, funktionshinder) kan i alla fall jag konstatera att ambitionerna hos regeringen varit (och fortfarande är) låga trots att resurserna är stora. Det saknas inte pengar i statens kassa. Skattesänkningarna saknar motstycke.

I den granskning av regeringens första år som Fi gjort (läs hela rapporten här) framgår med all önskvärd tydlighet att regeringen har avsagt sig ansvaret. De har intagit en position av könsblindhet och man förklarar att alla reformer är könsneutrala, dvs. de riktar sig lika till både män och kvinnor. Att sedan konsekvenserna blir helt olika för män och kvinnor, eftersom villkoren i vardagen är helt olika för män och kvinnor, det viftas undan. Listan på förändringar som leder till särskilt kännbara försämringar för just gruppen kvinnor kan göras lång.

Jämställdhetsfrågorna fick ingen egen minister utan hamnade i det som brukar kallas ”slasktrattsdepartementet”. Förslaget om kvotering till bolagsstyrelser kastades i papperskorgen. Skärpta a-kasseregler och höjda avgifter, slopad skatterabatt för fackföreningsavgifter, jobbavdrag som gynnar högre inkomster, stängningen av Arbetslivsinstitutet, förslaget om hushållsnära tjänster, kommunala vårdnadsbidrag, osv, osv.

Det finns anledning att befara att det kommer mer, med samma könsneutrala synsätt som grund. Jag tror nämligen att den nyaste av partiledarna i alliansen, Jan Björklund, dessvärre är representativ för sina kollegor i synen på vad feminism är för något. Så här uttryckte han sig i sitt första tal (på partikongressen) som partiledare:

”Den svenska jämställdhetsdebatten har under ett par år lidit av en backlash från de radikala vänsterfeminister som fått dominera svensk jämställdhetsdebatt. De som sade att ’män är djur’ eller som Schyman jämförde svenska män med talibaner. Det är hög tid för liberaler att nu intensifiera arbetet för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige. Den tid då feminismen överläts till tokstollar på vänsterkanten måste vara över!”

Bortsett från den pinsamma okunnigheten i personangreppet är det här ett tydligt uttryck för en påtaglig politisk blockering. Om man tror att centrala begrepp som könsmaktsordning och patriarkala maktstrukturer, begrepp väl förankrade i internationell forskning och i internationella dokument kring kvinnors rättigheter, är påhitt från någon slags ”tokvänster”, ja då är man illa ute. Då har den feministiska fernissan i folkpartiet tunnats ut till ett könsneutralt silkespapper som man kan svepa in vilka reformer som helst i och sedan sälja med jämställdhetsargument . Om detta är alliansens samlade kunskapsnivå så är det ytterst illavarslande och den backlash vi redan har sett (och som var synlig redan under den socialdemokratiska regeringen) kommer att fördjupas.

Läs hela Fi:s rapport om vad som hänt hittills på arbetsmarknadsområdet och håll ögonen öppna nu när reformpaketen singlar ut som höstlöv ur den statsbudget som läggs i slutet av veckan. Förstärks könsmaktsordningen eller försvagas den? Från vem och till vem går pengarna? Det är bra att veta för det är du som betalar!

Gudrun