Dags för generösare fäder?
En gråmulen höstdag deltar jag i ett seminarium om den svenska familjepolitikens påverkan på födelsetalen. Blir det fler barn med en generös familjepolitik, är frågan. Åhörarna utgör till stor del välkända jämställdhetsförespråkare. Vi samtalar med forskaren Anders Björklund om hans senaste forskningsrön. Björklunds slutsats är att Sveriges generösa familjepolitik åtminstone hindrat en utveckling där födelsetalen sjunker, som de gjort i t ex Italien där man lever i total avsaknad av en generös familjepolitik.
Plötsligt minns jag det där fackmötet med kvinnliga buss- och tågförare på Roms Termini. Hur de berättade om arbetsmiljön på sena bussar till Roms förorter eller hur krävande det är att vara både mamma och lokförare. Hur svårt det är att få en plats på förskolan åt barnet. För det är ofta barn i singularis det rör sig om, numera, i detta förr så barnrika land. Kvinnorna får förlita sig på sina mödrar och svärmödrar. Det var då som min finska kollega tog till orda och sa att hos oss går ju inte det, då mormor/farmor jobbar.
– Jobbar la Nonna?!
Förvåningen var stor bland de italienska fackkollegorna. Att deras egna mödrar skulle vara yrkesarbetande var en främmande tanke. Och kanske är det där, i den hopplösa tanken, vi finner orsaken till de vikande födelsetalen. Att viga hela sitt liv åt att föda barn, ta hand om dessa tills de kan flytta hemifrån vid 40 års ålder (även bostadspolitiken är nämligen ogenerös) och sedan ta hand om barnbarn, samtidigt som svenska föräldrar med vuxna barn ser fram emot resor till Thailand halva året, eller själva är mitt uppe i karriären… Den tanken kanske inte är så lockande ändå. Varför då inte skaffa sig en kul karriär, en särbo vars skitiga kalsonger man inte behöver plocka upp och frihet att göra vad man vill?
Men ett sådant egoistiskt tänkande kommer ju få förödande effekter för samhällsekonomin, kanske någon inflikar.
Jo, förvisso. Men är det inte dags för kvinnorna att börja tänka på sig själva? Varför är det bara kvinnor som med låga löner och långa arbetspass skall bära upp vård- och omsorgssektorn? Kvinnor som varit med om att bygga upp samhället; som kompensation har fått föräldrapenning och föräldraledighetslagstiftning, så att dom inte går under ekonomiskt och har ett arbete att komma tillbaka till. På halvtid, vill säga. Eftersom kvinnor även måste hinna hämta och lämna på dagis, ta hand om merparten av hushållsarbetet och vara den som organiserar projektet ”Familjen”. (Lagande av 365 frukostar, tvättande av 150 tvättar, skrivande av trettio julkort och utförande av 52 dammsugningar ÄR mer än två skiften av bildäck, fem biltvättar och tio gräsklippningar.)
Männen då? Ja, både i Italien och Sverige verkar dom slippa undan mycket av hemarbetet. När dom är unga är det deras lika unga partner som tar större delen av föräldraledigheten, ofta för lägsta ersättning. För pappa har ju inte råd att avvara sin lön för att vara hemma med barnen i sex månader av deras liv. En hel del av männen skaffar dock ny familj längre fram och kan då vara föräldralediga åt de nya barnen med hög ersättning och pappa-gloria. Medan deras nu vuxna söner gör om samma misstag återigen. Eller?
Kanske är det så att vi har den optimala lösningen på svikande födelsetal inom räckhåll. Mamma och pappa delar lika på ansvar för jobb och familj, barnen går på dagis så att båda kan jobba, pappa är föräldraledig och vabbar i samma utsträckning som mamma och om tiden inte räcker till så är det lika självklart att pappa går ner i tid som att mamma gör det.
Kanske skulle det få kvinnor, såväl italienska som svenska, att känna längtan efter fler barn.
Anna-Karin Johansson Brikell
Styrelseledamot i Feministiskt inititativ