Stina Sundbergs tal på Trasdockans dag

Vi har alla hört och läst berättelser från barn där vuxna inte tagit ansvar för barnets barndom och integritet, istället har vuxna gett en otrygghet och men för livet. Sanna hemska historier.

Jag vill börja med att berätta en annan sann historia. En gång på spårvagnen i Göteborg stod två män bakom mig och talade till varandra som vänner emellan, lite så där förtroligt. Det lät gott och jag kunde inte låta bli att lyssna lite. De talade bland annat om sina barn. Den ena mannen hade en dotter som just börjat i en ny grupp för treåringar. De pratade vidare om annat. Efter en stund säger den ena mannen glatt och med lite spänning i rösten ”Igår badade jag i ett badkar för första gången med en kvinna”. Hoppsan tänkte jag, nu får jag nog sluta lyssna. Men, jag hinner förstå att kvinnan han badade med var hans treåriga dotter. Jag blev iskall.

Hur är samhället beskaffat när vi kallar en treåring för kvinna? Det är en signal till de som missbrukar sin ställning som vuxen att det är ok att referera till barn som om de var vuxna. Vi har alla ett ansvar att bidra till att barn får vara barn och att vuxna tar sitt ansvar för en bra barndom.

Barn har en sexualitet och sensualism, men på ett barns villkor. Det kan aldrig förväxlas med en vuxens behov och yttringar. Det kan aldrig innebära att vuxna på något sätt kan styra, påverka eller locka till sexuella handlingar. Vi kan aldrig acceptera övergrepp på ett barns rätt att vara trygg och att få utvecklas som person i alla aspekter och på sina villkor.

Det är mänskligt att vilja tro gott om andra medmänniskor. Men, den sunda inställningen kan och får aldrig innebära att vi misstror och ifrågasätter ett barns berättelse. Ett barn vill också bara gott och berättar eller ger signaler för att skapar en egen trygghet. Om det är något vi ska ha respekt för och lyssna till så är det ett barn som vädjar om hjälp. Det barnet ska inte behöva berätta sin historia till olika myndighetspersoner under en lång utredningstid. Myndigheter måste samordna sitt lyssnande av barn som har blivit utsatta eller bevittnat övergrepp. Kompetensutveckling till alla som möter barn är självklart. En omfattande och ständigt pågående fortbildning ger legitimitet och stöd att ta barns berättelser och signaler på allvar både till yrkesgrupperna och indirekt till oss alla att reagera och ta aktivt avstånd till övergrepp. Kanske hade vännen till han i spårvagnen ifrågasatt vad han sa.

Det kan inte heller vara acceptabelt att det tar lång tid eller inte alls ges hjälp på grund av ekonomiska skäl. Resurser till barn måste alltid finnas, liksom resurser till vuxna som behöver stöd att bearbeta sina upplevelser i sin barndom. Ett samhälle som tar ansvar och ger ekonomiska resurser till tidigare fel ger också tydliga signaler till nutiden – övergrepp på barn är inte acceptabelt någonsin, varken nu eller då.