GP Debatt: Slakten av Arbetslivsinstitutet

23 augusti 2007

Den senaste tiden turbulens om regeringens förhastade förslag om att utbrändhet inte ska vara grund för sjukskrivning, visar med all tydlighet var man hamnar om man inte har erfarenhet och fakta som grund för beslut. Kanske är det i ljuset av den senaste veckans debatt som nedläggningen av Arbetslivsinstitutet (ALI) ska ses?

Är det för att tysta icke önskvärda forskningsresultat som regeringen beslutat om nedläggning av Arbetslivsinstitutet (ALI)? Ett forskningsinstitut vars brutala stängning är ett panikartat hafsverk där eftertanke och framförhållning lyser med sin frånvaro.

Internationella forskare protesterade mot nedläggningen. Industrin protesterade. Citeringsgraden (att institutets resultat åberopas) från ALI var högre jämfört med artiklar från svenska universitet. Ändå lägger man ned. Vad forskade ALI om och vilka resultat lades fram?

ALI hade bland annat ett tvärvetenskapligt forsknings- och utvecklingsprogram: ”Kön, arbete och hälsa”, med mål att skapa förutsättningar för att minska segregationen på arbetsmarknaden. Man strävade efter att förbättra arbetets organisation för att nå verklig jämställdhet och för att undanröja ohälsorisker som hänger samman med könsskillnader i kvinnors och mäns arbetsvillkor.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin angav som skäl för Arbetslivsinstitutets nedläggning att ”forskning inte ska detaljstyras politiskt, utan bäst utvecklas i konkurrens”. Han sa också: ”Att forskning bedrivs vid universitet och högskolor tycker jag är den rätta ordningen.” En intressant synpunkt eftersom det finns flera statliga institut som bedriver forskning. Enligt Littorins ordning torde därmed Smittskyddsinstitutet stå på tur för att konkurrensutsättas. Eller kanske Brottsförebyggande Rådet?

Enligt ALI forskas det mindre på kvinnors arbetssituation än på männens. Studier om arbetsrelaterad hälsa utförs till största delen på män, men anses gälla även för kvinnor. Samma könsblindhet återfinns i stora delar av den medicinska forskningen, vilket kan leda till felaktiga slutsatser om kvinnors arbetsskador och arbetssituation. Fler män än kvinnor får också arbetsskador godkända. Att forskningsfinansiärer plötsligt skulle konkurrera om studier av kvinnors arbetsvillkor är knappast troligt.

Vad ALI lyckades med var att belysa förhållandet mellan det obetalda och det betalda arbetet, mellan arbetslivet och den privata sfären. Även om kvinnor och män kan ha likartade arbetssituationer, har de olika villkor i familjen. När nu regeringen lagt ned Arbetslivsinstitutet, stänger man i praktiken möjligheten till ökad kunskap om kvinnors livssituation.

Littorin ville inte se en politisk dimension i forskningen. Och det har på sina håll mumlats om att ALI utfört socialdemokratiskt beställningsjobb. Då förbiser man det faktum att studier från ALI t.ex. visat på sambanden mellan omorganiseringen av den offentliga sektorn och ökad sjukfrånvaro. Under 90-talet drabbades främst kvinnor hårt av nedskärningarna i offentlig sektor. Ett stålbad som iscensattes av just Socialdemokraterna.

Måhända var regeringen orolig över hur sjukskrivningsproblematiken belystes. Forskare på ALI hade fräckheten att studera sjuknärvaro, i en tid när synen på sjukskrivningar skulle handla om den enskildes ansvar och lättja. Man tog fram fakta kring det faktum att särskilt barnskötare, lärare inom grund- och förskolan och personal inom vård och omsorgssektorn faktiskt går sjuka till sitt arbete.

Med tanke på Kristdemokraternas inställning till HBT-frågor, var det kanske opassande att Arbetslivsinstitutet genomförde den största undersökningen någonsin om homo- och bisexualitet inom svenskt arbetsliv. Den visade att var fjärde homo- och bisexuell döljer sin sexuella läggning på jobbet, där den heterosexuella jargongen upplevs som påfrestande. På svenska arbetsplatser anses den tvåkönade relationen som normal och den samkönade som avvikande. Men undersökningen visade också att könsaspekten var viktig i detta sammanhang. Oavsett sexuell läggning, svarade alla kvinnor att de inte upplever att kvinnor värderas lika högt som män inom arbetslivet.

Eller var det all den samlade kunskapen om effekterna av en arbetstidsförkortning som var ALI:s akilleshäl? Där en kortare arbetsdag och mer tid för livet, borgar för en ökad jämställdhet? Studier som visade att både kvinnor och män lade mer tid på obetalt arbete, men att framför allt kvinnorna ägnade mer tid åt det sociala umgänge som de inte haft tid för innan.

ALI:s material var lättillgängligt och fanns för nedladdning på institutets hemsida. Idag är det en omständlig och tidskrävande procedur att söka efter rapporter som spridits ut på andra institutioner. Om materialet alls finnsvill säga. Har man tur att hitta rätt får man betala för att få det.

Vid tiden för regeringsskiftet hade ALI sitt temaår, Genusåret 2006. Anledningen till att ha genus i fokus var (är) Sveriges starkt könsuppdelad arbetsmarknad. Kvinnor och män arbetar i olika yrken och det män gör värderas högre. ALI konstaterade att mycket arbete återstår innan vi får ett jämställt arbetsliv. Det arbetet har nu den borgerliga regeringen satt punkt för. Patriarkatet är pinsamt!

Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initaitiv
Marita Strand, medlem i Feministiskt initiativ