Om en modig hbt-rörelse i öst och vikten av politisk kamp

Nu är sommaren förbi. I alla fall för mig. Även om jag hoppas på fler sommardagar och fler bad.

Förra veckan var det Stockholm Pride och Fi var med för tredje året i rad. På torsdag och fredag arrangerade vi fyra olika seminarier kring vitt skilda frågor som: lesbisk historia, vithet som norm, motståndet mot pridefestivaler och hbt-organisering i Östeuropa och det svenska flyktingbegreppet. Och i tältet på festivalområdet kom olika författare och debattörer och pratade om feminism och aktivism. Precis som förra året var Fi den politiska organisation som hade flest programpunkter!

Under sommaren har det också hänt mycket annat. Fi har deltagit på Peace and Love-festivalen, Pride i Umeå, Almedalen, Kiviksmarknad mm. Som vanligt är alla aktiviteter och den uppmärksamhet Fi fått ett resultat av hårt arbete och stort engagemang.

Vårt gemensamma engagemang är Fi:s stora styrka. Utåtriktade aktiviteter som kan locka fler medlemmar är jättebra. Vi behöver bli fler för att bygga organisationen ännu stabilare och starkare. Dessutom är roliga och intressanta aktiviteter som kan sporra redan engagerade medlemmar jätteviktiga. Men vi får inte låta oss uppslukas av arbete så att vi glömmer bort att uppmuntra och stödja varandra. Jag önskar att jag hade haft möjlighet att tacka Rita Crieghton, en fihbt-aktivist och kamrat som förolyckades i slutet av juli, än en gång för allt hennes arbete och engagemang.

Många gånger kommer politiken så nära vardagen och det egna livet. Under seminariet ”Pride and prejudice” som Maria Carlshamre modererade, berättade Evita Gosa, Maxim Anmeghichean och Boris Balanietkij om egna erfarenheter av arbete inom en gryende hbt-rörelse i Lettland respektive Moldavien. Det visades en film som skildrade våldet och motståndet mot olika prideparader i Belgrad i Serbien, Zagreb i Kroatien, Bukarest i Rumänien och Moskva i Ryssland, och hur paraddeltagare blev slagna och hånade av nationalister, konservativt kristna och poliser. Det var en förfärade berättelse och en stark upplevelse att höra dessa enormt modiga människor prata om sina erfarenheter av politisk aktivism i samhällen där hbt-personers självklara rättigheter inte erkänns. Tankarna far genom mitt huvud –tänk om jag hade fötts i till exempel Lettland – tänk om detta motstånd återigen väcks till liv i Sverige, hbt-välviljan och fernissan är nog inte så tjock här heller och jag tror inte ryssar, rumäner, kroater eller serber är så annorlunda svenskar – och vad kan jag göra? Maria Carlshamre pekade på vikten av ökad press från EU och på att EU behöver sanktionsmöjligheter då länder bryter mot mänskliga rättigheter.

Det som också blev så tydligt under seminariet är hur nationalister och konservativa kristna delar samma homofoba värdegrund. Under flera av paraderna så hade präster tillsammans med nationalister utsatt paraddeltagarna för våld. Precis som det också påpekades under seminariet tycker jag att man skulle kunna förvänta sig av Svenska kyrkan att de agerade och protesterade mot homofobin inom kristna samfund i Europa – om det nu verkligen är så att man är beredd att ta avstånd från homofobin? I veckan fick jag brev från Svenska kyrkan där de frågade om jag som nyligen återinvandrad till Sverige ville bli medlem, jag blev nästan arg. Jag tror inte att det finns någon annan institution än kyrkan som lyckats överleva som just institution och organisation trots att den är ansvarig för förtryck och diskriminering och människors död, både i modern och i historisk tid.

Makten att förändra äktenskapslagstiftningen och lagstiftningen kring transsexualism finns lyckligtvis inte hos kyrkan utan hos regeringen – låt oss hoppas att de sneglar på F!s politik och reformerar äktenskapslagstiftningen och skapar en ”samlevnadsbalk” och avhåller sig från att behålla kravet på sterilisering (eller borttagandet av könsceller som det numera kallas) av transpersoner vid kirurgisk korrigering.

Rätten till asyl på grund av sexuell orientering är ännu inte reell. Stelbenta tolkningar och bristande förståelse av homosexualitet hotar människors liv. Jag fick för några dagar höra en historia från verkligheten. En bekant från Iran berättade hur han sökt asyl i Sverige. Han uppgav först efter ett tag i asylprocessen att han är homosexuell. Det hade varit en omöjlighet för honom att berätta det tidigare, dels av personliga skäl dels på grund av att han bor tillsammans med iranska flyktingar, som översätter hans post åt honom, varför det i praktiken är en omöjlighet att hålla något hemligt. Han har nu fått avslag på sin ansökan och är jätterädd att bli utvisad och att någon ska få reda på hans homosexualitet och att informationen ska spridas. Hans far har hotat att döda honom om han har relationer med killar. Att inte i tid och tydligt nog informera om sin homosexuella läggning kan vara orsaken till avslaget – precis som det enligt Rfsl varit orsak till avslag av andra homosexuella iraniers ansökningar. Men hur tänker egentligen lagstiftare och migrationsdomstolen, – det borde vara lätt att förstå att du inte vågar berätta för främmande människor i ett främmande land om en hemlighet som du burit i rädsla för att bli mördad, hatad eller utfrusen av familj och vänner – du vågar berätta först då du inser att det finns viss acceptans för homosexualitet i Sverige och att du annars riskerar att utvisas. I Iran kan man få dödsstraff för homosexuella handlingar.

Debatten och kritiken av svensk flykting- och invandringspolitik har pågått i tiotals år liksom diskussionerna kring flyktingbegreppet. Med den restriktiva invandringspolitik vi har idag är det nödvändigt att i detalj reglera vilka människor som har rätt att stanna. Med en mer liberal flyktingpolitik slipper man de problemen tror jag. Det blir dock tydligt att det finns stora brister i förståelsen av homofobi och heteronormativitet och inhumanitet när det gäller hbt- flyktingar.

Det är intressant att se den feministiska debatten efter alliansens valseger. Som många feminister påpekat så höjs det nu feministiska röster för att åter lyfta upp klassfrågan. Med en borgerlig regering riskerar klassperspektivet att försvinna och klassklyftorna att fördjupas. Snart ett år efter valet är det tydligt att dessa farhågor har besannats och jag tror tyvärr att mycket är socialdemokraternas eget fel. Det är en paradox att klassperspektivet är så lätt avtvättbart från samhället då dagens samhälle måste säga vara en socialdemokratisk produkt. Jag tror att det är nödvändigt att lyfta fram de sociala klassnormerna om man ska lyckas rucka på klassamhället. Ekonomiska reformer är viktiga för att motverka den ekonomiska ojämlikheten, men avgörande är att förstå att så länge det som arbetarklassen gör och är värderas mindre än det som medelklassen gör och är så kommer det också att ta sig ekonomiska uttryck. Jag tror att arbetarrörelsen har mycket att lära sig av queerfeminismens strategier för att bryta normer och undvikande av att återskapa nya lika låsta normer. Och istället för att kräva solidaritet borde arbetarrörelsen och socialdemokraterna i opposition förstå att det är dags att själva visa solidaritet, med feministisk kamp, hbt-rörelse, antirasistiskt kamp eller varför inte till och med de lettiska byggarbetarna.

Politik är svårt. Ju mer jag engagerat mig ju mer har jag fått förståelse för hur svårt det är att bedriva politik och att vara politiker och hur liten påverkan man egentligen har. Samtidigt som jag blivit mer övertygad att politisk kamp och politisk påverkan är nödvändig för den feministiska rörelsen, den antirasistiska rörelsen och hbt-rörelsen. Kanske är det lättare på ett lokalt plan att oc
h det är där man ska börja. Kanske är det genom aktivismen som politik ska drivas. Och som någon har sagt så är uppgivenheten och likgiltigheten den största faran. Låt oss bekämpa den!

Aase Hensvold
styrelseledamot i Feministiskt initiativ