Feministbrev nummer 35

Till alla Feminister från Gudrun Schyman

Den uppmärksamma läsaren av Feministbreven har kanske saknat ett brev i maj? Det är helt riktigt. Det kom inget. Jag har inte hunnit. För mycket skulle bli färdigt på för kort tid.

Att råda över sin egen tid är en av de viktigaste förutsättningarna för att minska stress. Att hitta fram till en bra balans mellan olika åtaganden, privata och professionella, är en förutsättning för hälsomässig hållbarhet. I skenet av detta självklara, belyst i forskning och belagt i tonvis med utredningar, förundras jag över att det idag nästan är tabu att tala om arbetstidsförkortning. Men titt som tätt dimper det ändå ner rapporter som talar om lyckade resultat från olika försök och studier som gjorts. Nu senast (mars 2007) kom en rapport från Arbetslivsinstitutet ,(”Arbetstidsförkortning och hälsa”) om parkeringsvakterna på Kungsholmen (i Stockholm). Där har man testat sextimmarsdag i två år och resultatet var mindre värk, mindre trötthet och ett bättre socialt liv. Det gällde inte bara parkeringsvakterna utan samma resultat fanns på alla de sjutton arbetsplatser som deltog i Arbetslivsinstitutets försök med förkortad arbetstid. Många vittnade om att de börjat träna, vissa slutade röka och de flesta såg sig som mindre stressade, med mer tid åt familjer och vänner. Deltagare talar om att de fått mer tid för att laga mat och äta i lugn och ro, mer tid för sömn, för att ta det lugnare på morgonen eller hinna med fritidsaktiviteter.

Mer jämställt och mer effektivt

En annan effekt var att det blev mer jämställt bland personerna som deltog. Både kvinnorna och männen ökade sitt ”obetalda” arbete, men kvinnorna använde mer tid på omvårdnad av sig själva och sina sociala relationer samtidigt som männen lade mer tid på barn och omsorg.

Intressant, men egentligen inte förvånande, är också att arbetet blev mer effektivt. På sex timmar lappade parkeringsvakterna lika många bilar som på tidigare åtta. En omorganisering gjorde att man bara gick tillbaka till kontoret en gång mot tidigare två och dessutom hade fler mer energi.

Projektet och Arbetslivsinstitutet nedlagt

Det var den förra regeringen (+ v + mp) som initierade försöket. Det pågick i ett och ett halvt år (under 2005-2006) och omfattade runt 400 personer på 17 arbetsplatser i offentlig sektor. Projektet skulle ha fortsatt under våren 2007 men lades ner vid årsskiftet eftersom den nya regeringen beslutat att helt lägga ner Arbetslivsinstitutet från den 1 juli. Forskningen ska övertas av universiteten, heter det, men inget universitet har hittills visat intresse för den här typen av praktiskt nyttoinriktad forskning kring arbetets villkor. Massor av värdefull kunskap och kompetens kommer nu att gå förlorad. Den nya regeringen berömmer sig för att satsa på att alla ska ha jobb (den glädjande ökning vi nu ser är mindre den nio månader gamla regeringens förtjänst utan mer ett resultat av den ekonomiska konjunktur vi just nu har) men det borde också vara en självklarhet för regeringen att visa intresse för hur vi har det på våra jobb, när vi väl är där. Det är det inte.

Arbetstidsförkortning ett gammalt krav

Tillbaka till arbetstiden. När jag började i riksdagen 1988 tillsattes en utredning om arbetstidsförkortning. Kravet var starkt, både inom delar av facket (LO) och politiskt (s-kvinnorna +v). Mona Sahlin ledde utredningen. Den kom fram till att det vore önskvärt att fortsätta nedtrappningen av den dagliga arbetstiden ( i lagen uttryckt som att 40 tim/vecka är normalarbetstiden) MEN att det då (1988) var omöjligt eftersom vi hade en stor arbetskraftsbrist i Sverige. En arbetstidsförkortning skulle naturligtvis medföra effektiviseringar och rationaliseringar (som det gjorde när vi stegvis gick från 48 till 40 timmar, vilket tog drygt 15 år) men det skulle också kräva fler som arbetade. Och den arbetskraften fanns inte så det gick inte, sa man, då.

Arbetslösheten ansågs viktigare

När nästa utredning (tillsatt efter fortsatt politiskt tryck i frågan) kom med sitt svar, någon mandatperiod senare, var ungefär resultatet det samma. Visst vore det bra MEN nu hade vi ett viktigare problem, nämligen arbetslösheten. Den var högre än någonsin och att då börja prata om att arbeta mindre var rent provocerande. Ansåg majoriteten. Att det kanske skulle innebära att fler fick jobb var ointressant. Man skulle inte använda en arbetstidsförkortning för att lösa en så svår och viktig fråga som arbetslösheten. Det var helt fel metod. Ansåg majoriteten.

Trycket i frågan minskade inte och när den tredje utredningen, som startade ambitiöst efter valet 2002, under ledning av dåvarande arbetsmarkandsminister Hans Karlsson, presenterades så var fördelarna dokumenterade MEN den stora stötestenen nu var att det skulle bli för dyrt. Det här var i början på 2000-talet. Det fattades pengar. Överallt. Staten, landstingen och kommunerna hade inte råd. Det var minus överallt och nedskärningarna hade stått som spön i backen länge. Att stressrelaterad frånvaro och ineffektivitet också kostar pengar var förhållandevis ointressant eftersom det belastade helt andra konton.

När det finns pengar prioriteras inte kvinnorna

Och nu då, år 2007? Nu är det plus överallt! Stat, landsting, kommuner och företag har stora överskott. Då väljer regeringen att sänka skatter. Det gynnar de som har mest pengar (män) men missgynnar de som har mest arbete (betalt + obetalt = kvinnor). Fler ska jobba mer men en hel del kommer faktiskt att få mindre när andra avgifter höjs. För de som inte hinner med vardagen, men tjänar tillräckligt bra, finns tjänster att köpa till skattesubventionerade priser. Alltså olika skattesänkningar i stället för sänkt arbetstid.

6-timmarsdagen kan verka politiskt död men en daglig arbetstidsförkortning är faktiskt ett mål som fortfarande lever, inte minst hos många kvinnor. Förslaget från s-kvinnornas ledning, att ta bort kravet, gick t.ex. inte hem på deras kongress härom veckan. Ska vi minska koldioxidutsläppen (och det ska vi ju!) behöver vi mer tid för att åka kollektivt, kanske äta mindre halvfabrikat, se över vår materiella standard med mer miljömedveten blick, osv. Detta är inte tillbakagång. Det är framsteg, möjliga att göra med ökad kunskap om tillståndet i världen som grund.

Arbetstidsförkortning gre välfärdsvinster till många

Börjar vi förkorta arbetstiden nu så blir det verklighet sedan. Ingen tycker att det ska gå över en natt men man måste börja för att kunna sluta. Visst kostar det men det finns både effektiviseringar, samhällsutveckling och folkhälsa att vinna. Inte var det någon, varken privat eller offentlig arbetsgivare, som gick i konkurs när vi minskade från 48 till 40 timmar? Inte gick samhället bakåt? Inte minskade tillväxten? Tvärtom var arbetstidsförkortningen en motor i en samhällelig förändringsprocess där det fanns ett självklart (politiskt) val mellan att ta ut produktivitetsutveckling i ekonomin i antingen ekonomiska vinster till några eller välfärdsvinster till många. Med feministiska glasögon på näsan är det självklart att föredra det senare.

Regeringen säger sig gärna vilja satsa på kvinnor, särskilt de som vill starta egna företag. Det är utmärkt men då ska de också veta att förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska börja fundera i de banorna är att det finns en kvalitetsmässigt bra barn- och äldreomsorg (som förutsätter personal med anständiga arbetsvillkor, både när det gäller löner och tider), att lagar och regler kring föräldraskapet utgår från att föräldrar har samma möjligheter och samma ansvar oavsett kön (alltså individualiserad föräldraförsäkring) och att arbetslivet som helhet ger oss möjlighet att jämställt kombinera profession med både partners och föräldraskap. Där är arbetstider är en central fråga.

Arbetstidsförkortningen är ett hot mot vad?

Min slutsats kring 6-timmarsdagen, efter att ha följt den ”politiskt” i snart 20 år, är att motståndet mot reformen varken handlar om faktabaserade kunskaper eller om helhetsbedömningar av ekonomin. Det förs inga rationella resonemang utan all energi går åt till att hitta hinder. Att döma av alla argument ”mot”, är det uppenbart att arbetstidsförkortningen är ett hot. Frågan blir då – ett hot mot vaddå?

Står hela den globala, sårbara, extremt konsumtionsbaserade, ekonomin på spel? Eller är det uppdelningen av samhället i en manlig och en kvinnlig sfär som står på spel? Där kvinnor ska ha sin självklara förankring i familjens bestyr medan mannen jagar bonusar på karriärfälten? Eller är det så enkelt som att kravet har kommit från gruppen kvinnor och då är det per definition mindre viktigt? Eller är det kanske en kombination av allt detta? Är det i själva verket så att när kvinnor ställer krav utifrån helhetsperspektiv, så hotar det den makt som bygger på dominans och konkurrens, det grundläggande mönster som får sin näring i de djupa patriarkala föreställningar som fortfarande förpestar världen? Kravet på 6-timmars arbetsdag är i själva verket ett visionärt krav. Kanske behövs det en ny förpackning? Vad sägs om – Ta tiden tillbaka!

Nu tänker jag ta semester. Efter hårt arbete har jag nämligen lyckats erövra den eftertraktansvärda titeln ”samhällsförstörande bitterfitta” (Elise Claeson, SvD 11 juni) och det är jag så nöjd med att jag tänker unna mig att vara ledig i flera veckor i rad!

Trevlig Sommar!
Gudrun