Feministbrev nummer 33

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Bland snittar och snubbar, bland gratismat och gubbar. Bolagsstämmorna står som spön i backen och tillsammans med ekonomijournalisten Mia Odabas kommer jag att besöka tio stycken. Som ägare. Med rätt att ställa frågor och med rätt att få seriösa svar. Det handlar om den extremt låga andelen kvinnor i bolagsstyrelserna och det handlar om en faktabaserad och välgrundad fråga om hur mansdominansen påverkar bolagens lönsamhet. Blandade styrelser ger bättre resultat visar fakta. I Norge har riksdagsbeslut om jämn fördelning resulterat i en dramatisk ökning av andelen kvinnor och en oomtvistad höjning av utbildningsnivån i styrelserna. Det handlar alltså om kvalitet. En grundförutsättning för att klara konkurrens.

Utvecklingen i Sverige går med myrsteg och det är relevant att ställa frågan varför styrelser och bolagsledningar frivilligt avstår från åtgärder som bevisligen ökar lönsamheten? Svaren som jag har fått (hittills) visar att man inte uppfattar mansdominans som ett problem och att de män som (redan) sitter i styrelsen väl försvarar sin plats genom sin specifika (och lika!) kompetens. För mig står det alltmer klart att det inte handlar om rationella överväganden utifrån lönsamhetstänkande utan att det snarare handlar om att bevara de patriarkala reservaten. Man säger visserligen pliktskyldigt att det är viktigt med kvinnor men man säger det utan en grundad förståelse om varför. Och man påpekar att det inte är aktuellt just här, just nu. Sedan kanske. Det är en fråga som man måste jobba med långsiktigt, säger man, men menar egentligen (oändligt) långsamt. Andra satsningar för ökad lönsamhet, som t.ex. incitamentsprogram och höjda bonusar, är man däremot helt övertygad om är nödvändiga för lönsamheten. Där är det fort och förmånligt som gäller. Man måste ju kunna mäta sig med varandra. Vem har störst? En fråga som alltid intresserat män.

Samma revirtänkande har vi sett i avtalsrörelsen. LO-”familjen” höll på att spricka när de kvinnodominerade avtalsområdena drev igenom särskilda satsningar för omfördelning av lön till kvinnor. Den visserligen blygsamma ”kvinnopotten” innebär i alla fall ett första konkret steg mot att minska den faktiska löneskillnaden mellan vården och verkstaden, mellan industrin och handeln. Det mansdominerade Metall protesterade först men fick så småningom ge sig och nu säger LO:s avtalssekreterare att det är orimligt att en undersköterskas tjänar mindre än en truckförare. Och att det dessutom är orimligt att argumentera för att undersköterskan ska ändra på det själv, ensam, genom att begära individuell lönesättning. Eller för den delen privatisering. Det brukar ju vara standardargumentet när kvinnors låga löner kommer på tal. Universalmedlet heter privatisering. Ett argument som låtit alltmer ihåligt eftersom många undersköterskor (redan) jobbar i privat(iserad) verksamhet. Argument har nu klätts av fullständigt i och med avtalsförhandlingen för medlemmarna i Handelsanställdas Förbund. Varenda butik är ju i privat ägo och lönen går ändå inte att leva på.

Den enda vägen till jämställda löner, dvs. en utjämning mellan kvinnodominerat och mansdominerat, är att ge kvinnor mer i procent eftersom det ger mer kronor till dem som tjänar minst. Kvinnor måste alltså få mer, på mäns bekostnad. Annars får vi ingen utjämning. På samma sätt måste kvinnor ta plats i bolagsstyrelserna på mäns bekostnad. Fler kvinnor innebär färre män.

Inför sådana förändringar gör näringslivets män gemensam sak, vare sig de sitter i bolagsstyrelsernas valberedningar eller i organisationen Svensk Näringsliv. De tar fram det patriarkala partituret och hänvisar till hänsyn till specifik kompetens, talar om hållbarheten för lönebildningen i stort och blåser fara på färde för samhällsekonomin. Ett ansvar som i deras tankevärd särskilt åligger de lågavlönade kollektivanslutna kvinnorna. Som vanligt är det kvinnorna som förväntas hålla ihop ”familjen”, vare sig det är på hemmaplan eller på arbetsmarknaden. Vårens avtalsrörelse har kanske börjat knapra på konstruktionen av den tankevärd som oreflekterat ger män mer makt och inflytande på kvinnors bekostnad och som reflexmässigt ger kvinnodominerat arbete lägre lön än mansdominerat? Heja, heja!

Gudrun