Makten och optiken
Idag har socialdemokraterna extra kongress och väljer Mona Sahlin till partiordförande. Jag gratulerar. Ärligt. Utropet ”äntligen” har väl sällan passat så bra som här. Etthundraarton år tog det innan tillräckligt många i partiet, både kvinnor och män, var tillräckligt övertygade om att det skulle gå. Bra. Eftersom det handlar om att en kvinna ska inta en maktposition så räcker det inte med det vanliga ”det går nog bra, han kanske inte kan allt men han växer nog in i rollen, han kanske är en kompromisskandidat men det är vad vi behöver just nu, vi stöttar upp med några kloka (kvinnor) i bakgrunden, o s v.”.
Alla de övervägandena som vanligtvis görs när det gäller att utse en manlig ledare gäller inte när det är fråga om en kvinna. En kvinna måste alltid legitimera sin närvaro med minst dubbel kompetens om hon ska ha makt. Det gäller i näringslivet och det gäller i politiken. Dubbelt så duktig och inte ens hälften så många missar.
Det faktum att det har tagit så lång tid säger något om hur det ser ut inom de politiska strukturerna i allmänhet och inom socialdemokratin i synnerhet. Eller snarare inom arbetarrörelsens organisationer. Det tog väldigt lång tid innan LO valde en kvinna till ordförande, också. Det finns både fackliga och politiska organisationer som är värre, dvs. de har inte ens nått dit/hit ännu men när det gäller arbetarrörelsen kan man förvänta sig mer. Varför då? Jo för att inriktningen är/ska vara/har varit? ekonomisk utjämning mellan de grupper där skillnaderna (fortfarande!) är iögonfallande.
Tittar man på strukturerna i samhället så ser man klart att gruppen män har betydligt mer makt och inflytande än gruppen kvinnor. Makt är alltid en relation. Män har helt enkelt mer på kvinnors bekostnad. Det syns extra tydligt på arbetsmarkanden. Otillräckliga löner, otillräckliga arbetstider, otillräcklig trygghet i anställningen och otillräcklig kvalitet på arbetsmiljön är det som präglar kvinnors arbetsmarknad. Högre löner, tryggare anställningar och bättre arbetsmiljö präglar männens. Kvinnor konkurrerar på arbetsmarkanden och helst ska det inte märkas att vi har ett hem. Hemma härskar fortfarande idéer om en ansvarsfördelning hämtad från 50-talets hemmafruideal. På jobbet som om jag inte har familj och hemma som om jag inte har något jobb. Detta är många kvinnors vardag. Dubbla krav som pressar fram både utbrändhet, psykiskt illamående, sjukdomar och långtidssjukskrivningar.
Politiken har länge haft patriarkala glasögon när man ser på världen. Arbetarrörelsen har inte sett till kvinnor som grupp utan har historiskt begränsat sitt synfält till ”sina” kvinnor, de som helst ska vara hemma och ha maten på bordet när familjeförsörjaren kommer hem och som gärna får koka kaffet på arbetarkommunens möten. Arbetarrörelsens kvinnor har länge förnekats kunskapen om att kvinnor som grupp, tvärs igenom klasstillhörighet, faktiskt har en gemensam erfarenhet av underordning (lönediskriminering, mäns våld mot kvinnor, osv.). Klass har alltid varit överordnat kön.
Mona Sahlin deklarerar sig som feminist. Det tycker jag är utmärkt eftersom det också förpliktigar. Innan vi har det samhälle som garanterar, inte bara i juridiken utan också i den vardagliga praktiken, varje människa samma rättigheter och möjligheter oavsett kön så har vi en lång väg att gå. Rättvisa löner, rätt till heltid och fasta anställningar för kvinnor, en individualiserad föräldraförsäkring, en bostadspolitik som utgår från allas rätt till bostad, dvs. som också har kvinnors ekonomi som utgångspunkt, en välutrustad välfärd (förskola, skola, fritids, äldreomsorg) med välutbildad och välavlönad personal, obligatorisk genuskunskap från förskolan till universiteten, är bara början på en lista som kan göras väldigt, väldigt lång. Att bryta upp det tänkande som tar sin utgångspunkt i att det som män är, gör och säger är mer värt än det som kvinnor är, gör och säger, tar tid. Hur lång vet vi inte. Vad vi däremot vet är att feministiska glasögon måste ingå i basutrustningen.
Gudrun Schyman
Frilansfeminist
Talesperson för Feministiskt initiativ