Feministbrev nummer 32

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Det har varit en bitvis förvirrad diskussion (i media) kring Feministiskt initiativ den senaste veckan. Därför är min ambition med det här brevet att räta ut frågetecken. Bakgrunden är det etableringsbidrag på 400 000 kronor som ”Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt”, har beviljat Fi för år 2007.

Delegationens regler för etableringsbidrag stämmer på den verksamhet som är Fi:s från början. Det står i Fi:s stadgar (antagna på årsmöte 2005) att Fi är en rörelse som har feministisk folkbildning och aktivism som kärna. Det står också att Feministiskt initiativs medlemmar kan besluta om parlamentariska initiativ. Ingen annan organisation är uppbyggd på det viset. Fi bryter mot normen, både till form och innehåll. Det är utmanande och radikalt att våga tänka fritt och det är glädjande att delegationen har förstått vårt sätt att resonera. Fi är inte antingen eller. Fi är både och. På delegationens fråga om planer inför allmänna val fanns två rutor att kryssa i. En för Ja och en för Nej. Det fanns tyvärr ingen för Vet ej. Den tid som gick att överblicka och som var tiden för ansökan (verksamhetsåret 2007) fick ge svaret och då blev det Nej. Konstigare än så är det inte. Ingen har uttalat sig om framtida val. Den styrelse som väljs på kongressen i slutet av mars föreslås få i uppdrag att utreda förutsättningarna; vad bör medlemsantalet vara, hur mycket pengar ska det finnas och vilken organisation behövs, osv, och sedan återkomma till medlemmarna, nästa år. Först då är det läge för beslut. Först då kan frågan besvaras med ett entydigt Ja eller Nej.

Det som nu behövs är att medlemmar över hela landet får fasta former för att arbeta och träffas och att folkbildningen kommer igång. Och egentligen borde det väl vara mera intressant att fundera över varför det överhuvudtaget behövs en feministisk folkbildning i det så jämställda Sverige och varför det inte (redan) finns några studieförbund och/eller folkrörelse som har feminismen som utgångspunkt?

Det finns ju mycket kunskap om hur det faktiskt ser ut i samhället och konstaterandet att Sverige inte är ett jämställt land borde egentligen inte provocera någon Det finns en välutvecklad och internationellt vedertagen teoribildning kring frågan om makt och kön. Flera av de politiska partierna titulerar sig som feministiska och på ytan finns det inget starkt motstånd. Vi vet mycket men det händer lite. Det finns ett stort glapp mellan mål och verklighet och det visar tydligt att den officiella jämställdhetspolitiken inte har förmått att i grunden utmana ojämlikhet, orättvisor och diskriminering. Det finns alltså hinder för förändring. Ett motstånd som sällan är öppet och endast undantagsvis bärs upp av synliga förespråkare. Motståndets mekanismer är subtila. De finns såväl i samhällets institutioner som inom oss själva. Det finns också ett glapp mellan den formella och den reella jämställdheten. Trots en i många avseenden progressiv lagstiftning återstår mycket att göra på områden som inte riktigt går att komma åt via lagar. Dessutom är skillnaden stor mellan kunskapsproduktionen inom mindre grupper och motsvarande medvetenhet bland en större allmänhet.

De officiella politiska institutionerna förmår inte fånga upp alla områden där kön är av avgörande betydelse för människors vardag. Det är svårt att lagstifta bort attityder och beteenden som vi alla mer eller mindre är bärare av. En aldrig så ambitiös jämställdhetslag förmår t.ex. inte att komma till rätta med de löneskillnader som uppstår därför att män inte tar sin del av omsorgsansvaret. Det räcker inte med fler kvinnor i beslutande organ så länge kvinnors åsikter värderas lägre än männens. Det saknas verktyg för att motverka ojämlikhet och förtryck i relationer. Vi saknar redskap för att komma åt den ständigt pågående könskonstruktionsprocessen inom skolan och barnomsorgen. En process som formar små flickors och pojkars könsidentitet, vilket i sig innefattar att pojkar och män ges ett annat värde än flickor och kvinnor. Den traditionella politiken förmår inte heller nå maktojämlikheten inom företagsvärlden och finansmarknaden. De politiska verktygen har visat sig otillräckliga för att komma åt könsdiskriminerande reklam, porr, prostitution och sexualiserat våld.

Det handlar också om vilken verklighetsbild som ges utrymme, vems historia som berättas, vilka frågor som ställs av vem och till vem. Hela tiden finns den manliga normen som kuliss. Den avgränsar vad som är möjligt att definiera som politik, problem eller som en samhällsfråga. Frågor om könsmaktordningen och kvinnors villkor förpassas ofta till den privata sfären. Den sfär dit politiken inte anses ha tillträde. Politiska problem görs om till individualpsykologiska symptom. Maktfrågor framställs som enskilda kvinnors brister i beteendet, t.ex. påståendet att ”kvinnor inte kan ta för sig i löneförhandlingarna”. Inte sällan bortförklaras ojämlikheten med ”kultur”. Att unga kvinnor fortfarande gifts bort mot sin vilja förklaras av kultur och tradition i vissa grupper. Därmed exkluderas dessa kvinnor från att omfattas av jämställdheten. Bortförklaringarna är många och fantasifulla och bakom döljer sig en ovilja att se verkligheten såsom den faktiskt är.

Eftersom en stor del av förändringsarbetet för att stärka kvinnors självständigheter handlar om att bekämpa dolda (makt)strukturer, föra upp dem i ljuset, avslöja dem och sedan utmana dem, måste en stor del av arbetet göras utanför (de politiska) institutionerna och med hjälp av andra verktyg. Det är här folkbildningen har sin roll – att i demokratiska former förmedla kunskap till människor (oavsett vad de tänker rösta på i nästa val). Kunskap hör ihop med handling. Vi handlar utifrån vår kunskap och genom handlandet når vi nya kunskaper. Om illusionen om det jämställda Sverige hålls vid liv, hålls samtidigt kraven på genomgripande förändringar tillbaka. Ett feministiskt folkbildningsprojekt, med syftet att samla in och föra ut kunskap och skapa handling, med kvinnors egen verklighetsbeskrivning och kvinnors egna strategier som grund blir en nödvändig byggsten i arbetet för reell jämställdhet.

Gudrun