Feministbrev nummer 31

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Det nya året har börjat med en avtalsrörelse som bäddar för en spännande vår. LO-familjen ska som bekant hålla sams men det blev uppenbara svårigheter redan innan nyår, när Kommunal krävde samordning kring särskilda pengar i en pott för att jämna ut lönerna mellan kvinno- och mansdominerade förbund. Då sa IF Metall nej. Ordförande Stefan Löfven reserverade sig mot förslaget som skulle ge kvinnor som tjänar mindre än 20 000 kronor i månaden en extra peng, förutom det allmänna lönepåslaget.

Förslaget innebar att avtalsområden med många kvinnor skulle få mer än avtalsområden med färre kvinnor, eftersom man skulle få del i potten utifrån den andel kvinnor man hade. IF Metall har bara 23 procent kvinnor och skulle alltså få betydligt mindre pengar än t.ex. det kvinnodominerade Kommunal. Argumentet för att säga nej var enligt Stefan Löfven att ”hans” tvätterskor, som ibland tjänar mindre än många Kommunals medlemmar, inte skulle gilla att vara med och betala för att Kommunals kvinnor skulle få mer.

Det rimliga hade naturligtvis varit att fråga varför IF Metall inte sett till att tvätterskorna fått högre löner, tidigare, men den frågan hörde jag aldrig någon ställa till Löfven. Istället hörde jag Metalls ordförande använda det klassiska greppet att ställa kvinnor mot kvinnor. Solidariteten sitter uppenbart trång när det gäller kvinnor men när det gällde byggnadsarbetarna i Waxholm, Lavalmålet, så var det många med lägre löner som vidtog sympatiåtgärder för Byggnads räkning. Fast då handlade det om män förstås…

Konflikten inom LO fick så småningom en kompromisslösning och det innebär att Kommunal nu i princip har hela LO med sig när man lägger sina lönekrav; höjd lägstalön, trygga anställningsvillkor, ökat inflytande och medellöner i nivå med andra jämförbara yrkesgrupper. Lägstalönen föreslås till 16 200 kronor i månaden, både för utbildade och outbildade, och alla heltidsanställda ska ha minst 825 kronor mer i månaden. Därutöver ska det finnas en jämställdhetspott som ger mest till områden där kvinnor är flest.

Oavsett vad meteorologerna säger kommer alltså våren att bli het eftersom den borgerliga regeringen har rivstartat med ett batteri av försämringar i a-kassan, där särskilt deltidsarbetande kvinnor drabbas. Och med a-kasseregler som säger att en arbetslös måste ta varje jobb i vilken bransch som helst i hela landet som ger en lön på minst 10 500 kronor per månad (annars dras a-kassan in) så skapas det en stark press nedåt, på framför allt de lägsta lönerna. Därför har Kommunals krav på 16 200 kronor som lägstalön stor betydelse för hela arbetsmarknaden. På samma sätt finns kravet på att en deltid inte får vara mindre än 20 timmar per vecka, som ett svar på regeringens nya regler om att den som jobbar mindre än 20 timmar i veckan inte kvalificerar sig för ersättning överhuvudtaget.

Med internationella och europeiska mått mätt så har Sverige starka fackförbund, med en hög anslutningsgrad. Regeringens höjning av a-kasseavgiften har redan fått flera att lämna facket. Många med låga och kanske osäkra löner tycker att det blir för dyrt. Kvinnor är i majoritet i den gruppen. Samtidigt är kvinnor bärare av samhällets välfärdssystem och de som verkligen behöver hela fackföreningsrörelsens solidaritet för att få trygga anställningar och anständiga löner. Hellre än att lämna facket borde påbudet vara – stanna kvar och slåss för löner som räcker också till a-kasseavgiften!

Vårens avtalsrörelse kommer alltså inte bara att handla om kronor och ören utan på djupet kommer den att handla om hur många som vill se en välfärdssektor med anställda som inte har lön efter kön utan som värderas för det värdefulla arbete de gör. Alltså en vår fylld av facklig feminism!

Gudrun Schyman