Fi fortsätter förändra!

Det som hände mellan en välbesökt presskonferens och ett valnederlag kan beskrivas på många sätt. Media har sin beskrivning, Fi = fiasko, de dokumentärfilmer som nu sänds på SVT två söndagar i rad (den 21 och 28 januari) har sin. Vi har vår. Den som du kan läsa om i mängder av (tidigare) artiklar här på hemsidan.

Min sammanfattning är att valet mer var männens kamp om makten än visionernas kamp om väljarna. En valrörelse som präglades av pinsamt krympta politiska perspektiv, presenterade som nationella lösningar på ett diffust växande och hotande utanförskap, gav inte bara ett regeringsskifte utan också en framgång för rasistiska och nationalistiska krafter.

Samma utveckling finns i hela Europa; ökande avstånd mellan folk och folkvalda, demokratiska institutioner som sviker sitt ansvar (skolor, public service) och en diskriminering som växer ur accelererande ekonomiska och social orättvisor. När den etablerade politiken blir både blind och döv går det lätt att kanalisera missnöjet i ett syndabockstänkande. Fördomar och föreställningar om ”den andre” får luft under vingarna. Patriarkala tankemönster blir populära. Hårda tag. Drill och disciplin. En stark man vid makten.

Och det fick vi. Inte bara en utan flera. Fredrik och Carl och Anders och Sven-Otto, uppbackade av Lars och Göran. Dom pekar alla med hela handen och rabblar muntert ramsan om att summan av politiken ska ge fler mer i plånboken. Och även om Maud säger att kvinnorna inte ska bli lottlösa så övertygar hon inte. Särskilt inte när man ser konsekvenserna av ändringarna i a-kassan.

A-kasseavgiften höjs, ersättningen sänks och kraven för att alls få ut något skärps. Kvinnorna förlorar mest. Heltidsarbetande med hygglig lön (en majoritet är män) kompenseras med skattesänkningar (jobbavdrag). För lågavlönade, långtidssjukskrivna och deltidsarbetslösa innebär det minus varje månad. När kravet på antalet arbetade timmar skärps från 70 till 80 per månad är kvinnor överrepresenterade bland dem som inte uppfyller arbetsvillkoret. Av landets minst 250 000 deltidsarbetslösa är över 70 % kvinnor. Störst är kvinnorna i gruppen med behovsanställning, den mest otrygga och oförutsägbara anställningsformen av alla. De drabbas oproportionerligt hårt av försämringarna. Eftersom de inte är arbetslösa i lagens mening kommer de att tvingas betala hela den höjda a-kasseavgiften. Och får alltså procentuellt sett en höjning som är betydligt högre än alla andras. Den dag som deltidsjobbet eller den tillfälliga anställningen tar slut kanske de inte får ut några pengar alls. Arbetsvillkoret gäller faktiskt arbetade timmar och en enda sjukdag kan göra att rätten till ersättning helt försvinner. För alla som har ett heltidsmått som ligger under 40 timmar i veckan – och det är inte så få – innebär en tjänst på 50 % eller mindre automatiskt att man inte klarar arbetsvillkoret. Eftersom kvinnor oftare är borta på grund av sjukdom eller vård av sjukt barn kommer många halvtidsanställda kvinnor inte upp till det nya kravet. En ensamstående mamma med ett eller två barn med normala förkylningar hamnar snart under gränsen. Många kommer att betala mer för en försäkring som inte bara är sämre utan som kanske inte alls gäller den dag den behövs.

Enligt TCO:s granskning strider förslaget mot EG-rätten och i riksdagsbehandlingen protesterade s/v/mp. Den borgerliga alliansen höll ihop. Också de partier som skrivit in feminismen i sina program, folkpartiet och centern, röstade för. Det är bara att konstatera att den feministiska fernissan sitter tunt hos en del och att ord i ett partiprogram väger lätt när makten ligger i den andra vågskålen.

Att vara feminist förpliktigar. Varje reformförslag ska analyseras med genusglasögonen på. Vad blir konsekvenserna? Stärker det eller försvagar det kvinnors ställning? Förstärks eller försvagas könsmaktsordningen? I det här fallet var det solklart. Kvinnor som grupp diskrimineras. Den som inte förstått det kan rimligen inte heller kalla sig feminist. I alla fall inte om man gör anspråk på att vara trovärdig.

Allt talar för att de moderata männen kommer att dominera den politiska scenen också framöver. De väljare, 36 procent, som i en Sifo-mätning veckan innan valet svarade ja på frågan om det behövs ett feministiskt initiativ i riksdagen kanske ångrar sig idag? Hur som helst behöver de inte misströsta. Bättre då att använda sin vrede konstruktivt. Det är vad vi gör i Feministiskt initiativ. Vi fortsätter med folkbildning och aktivism. Vi kräver där vi står. I varje kommun kan vi ställa frågan: Hur ser löneläget och anställningsvillkoren ut? Hur ser arbetsmiljön ut? Skiljer det mellan kvinno- och mansdominerade arbetsplatser? Hur fungerar barnomsorgen? Diskuterar man könsroller i skolan? Har kvinnor och barn som utsätts för övergrepp någonstans att gå? Listan kan göras hur lång som helst.

Feministiskt initiativ går nu in i en ny fas. Nu ska vi göra det vi inte hann när det var valrörelse. Nu organiserar vi oss – lokalt, regionalt och globalt. Vi använder all den erfarenhet och allt det mänskliga växande som vi utvecklade under valrörelsen. Vi åstadkom faktiskt en feministisk folkbildning av sällan skådat slag! Jag har hört människor tala i termer av att ingenting är sig likt längre, sedan arbetet med Feministiskt initiativ började. Jag har sett möten på gator och torg som satt avtryck för livet. Jag har sett broar byggas över tidigare gränser. Generationsgränser, geografiska gränser och politiska gränser. Enfald har blivit mångfald. Fördomar har förbytts till fakta.

Vägen går inte tillbaka. Genom att delta i valet legitimerade vi feminismen som en ny dimension i politiken. Nästan 40 000 människor lade sin röst på Fi. Vi har ett förtroende att förvalta. Vi vann inte inträde i riksdagen men vi vann en oerhörd självkänsla när vi tog oss friheten att handla!

Gudrun Schyman
Talesperson för Feministiskt initiativ