Politikens potensproblem

I söndags kunde vi höra Ulrika Messing tacka nej till uppdraget som partiledare. Hon ville inte utsätta barnen för den offentlighetens press som uppdraget för med sig. Det är inte ofta man hör en man säga något sådant. I måndagens DN kunde vi läsa om hur Kristina Axén-Olin var ytterst nära att gå in i den fruktade ”väggen”, men lyckades bromsa och ändra riktning. Hon gick på för högt varv. För lite sömn och mat, för mycket alkohol och Alvedon. Hon förstår de socialdemokratiska toppkvinnorna som tackar nej till att bli partiledare. Det är tufft att vara chef och kvinna. När hörde vi en man säga att det är tufft att vara man och chef? När hörde vi en styrelsens man tala om stress och sprit?

Men är det verkligen bra att det här sägs öppet och offentligt? Förstärks inte bara bilden av kvinnor som svaga och mindre lämpliga för makt? Får inte de män som påstår att vård och omsorg sitter i kvinnors gener, och som vill göra allt för att kvinnor ska få ”välja” att vara hemma, nu vatten på sin kvarn?

Jag tycker att det är bra när människor säger som det är. Ju fler desto bättre. Mönstret blir tydligt. Därför är det bra att fler och fler vittnar om att den rollfördelning mellan könen som vi fortfarande har i vårt samhälle snart sagt gör det omöjligt för många kvinnor att ta poster med makt.

Att vara kvinna är fortfarande att ha en bevisbörda. Vi axlar den kollektivt. I alla lägen. I rättssalen, i diskussionerna vid köksbordet om vem som ska göra vad hemma, vem som ska ta (huvud)ansvaret för barnen, hålla koll på tvätt, gymnastikpåsar och föräldramöten, vi möter det i löne- och anställningsförhandlingar och i karriärstegarna inom politik och näringsliv. Vill vi ha lika villkor tvingas vi upp till bevis. Vi ska bevisa att det inte är så som alla har sagt och trott och gjort i alla tider, dvs. betraktat kvinnor som komplement, som icke fullvärdiga människor, utan självklar rätt till eget liv, egen kropp och egen ekonomiska självständighet. För att vara tillräckligt bra måste vi alltid vara mycket bättre.

Formerna för beslutsfattande och maktutövning, både inom politik och näringsliv, är formade utifrån mäns sociala förhållanden. Män med markservice. Egen fru eller annans. Obetald eller betald. De kvinnor som vill vara med får finna sig. Arbeta som om vi inte har familj och samtidigt se till att hem och familj fungerar som om vi inte hade jobb. Göra i ordning allt innan och ta hand om allt efter. Gå så det inte syns och komma hem så att det inte märks.

Vi är många som har utvecklat en fenomenal förmåga för detta men det har sitt pris. För lite sömn och mat, för mycket alkohol och Alvedon. Eller så låter vi bli. Vi tackar Nej till erbjudanden om makt. Det intressanta är att fråga sig vad det här får för effekter i stort, i samhället, både när det gäller politik och näringsliv?

Med en normalbegåvning jämt fördelad mellan könen, med viktiga samhälleliga utbildningsinvesteringar som resulterat i en majoritet välutbildade kvinnor, borde var och en förstå att det här är rena vansinnet. Resultatet blir att de mest konservativa männen får mer makt! Män med patriarkala rustningar, oförmögna till empati men entusiastiskt tävlande om politiska och ekonomiska bonusar.

Alltså behöver vi fler som vågar säga hur det är. Fler, både kvinnor och män, som vittnar om hur strukturerna ser ut, både i politikens och i näringslivets styrelserum. Och vi behöver en kraftfull politik för förändring. En öppen diskussion om kvinnor och män och makt. Ett synliggörande av samhällets patriarkala strukturer och en demontering av den könsmaktsordning som fortfarande i så hög grad formar våra liv. Det borde stå högst upp på varje dagordning. Potensen får inte ta över politiken. Det är inte mer Viagra vi behöver utan utmaningen ligger i en vitalisering av demokratin.

Gudrun Schyman
Frilansfeminist och talesperson för Feministiskt initiativ

Texten publicerades i Expressen 16 januari 2007.