Medlemskrönika: I vilken värld vill du leva resten av ditt liv?

Vi vill ha aktiva medlemmar i Fi - ute i samhället, i lokala medlemsgrupper och på vår hemsida. Gör din röst hörd på webben! Först ut är Mikael Almén från Fi Malmö som vill ha en tryggare och varmare värld.

Han sitter på det kalla marmorgolvet i entrén till hyreshuset jag bor i när jag kommer hem på kvällen. Runt omkring sig har han spritt ut sina saker. En jacka här, en påse där och närmast sig har han sin rosa damcykel med en svart sportväska på. Folk som kommer in i huset hajar till när de går förbi honom, och de allra flesta passerar honom på några extra meters avstånd.

Han tittar upp på mig och frågar om jag har några spänn till honom så han kan köpa sig en läsk i automaten. Det har jag och han kallar mig för dagen hjälte, så ler jag och går in i korridoren till min lägenhet.

När jag sätter nyckeln i låset vänder det sig i magen och jag vänder mig om och går tillbaka till honom. Han tittar inte ens upp mot mig när jag berättar att jag kommit på att jag vill ha en läsk. Han bara skrattar ett enkelt skratt och fortsätter skriva på pappret han skriver på och så sätter jag mig bredvid honom. Jag vet inte varför jag gick tillbaka till honom egentligen. Kanske för att jag tänkte att han kanske ville snacka lite med någon, kanske bara för att jag ville prata med någon eller så ville jag se hans blåa ögon igen.

Han har ryckt ner en annons från anslagstavlan och skriver på baksidan av den. Han vill ha en bostad. Han är skötsam och rökfri. Har inga husdjur och vill hyra i andra hand. Rubriken är Akut.

Bläckpennan håller hela tiden på att ta slut och samtidigt som han försöker få igång den genom att kladda på ett annat papper så berättar han att han läser några språkämnen på komvux. Han vill lära sig massor av språk! Han passar på att presentera sig för mig på teckenspråk, och eftersom jag inte kan det, så ler jag bara för han fortsätter att prata på sin underbara göteborgska utan att presentera sig i talat språk.

Men så kommer bläcket åter i pennan och han får ner sitt namn och nummer i nederkant. Vi heter samma sak! Vi skrattar åt att världen är liten och hissdörrarna öppnas bakom oss. Några fulla studenter (jag bor i ett hus med bara studenter) kommer ut ur hissen och börjar smäda honom. De driver med hans cykel och kallar honom för pundare och han försöker att föra över samtalet till något himla bra technoband som spelar ikväll, men det funkar inte och de fortsätter jävlas. Jag sitter bredvid honom, men får vara ifred.

När de gått berättar han att han blir ledsen när de jävlas. Klart att han blir det, tänker jag och han förklarar att han skulle vilja att folk var lite mera snälla. Att de lärde sig det. Att vara snälla. Hans ögon flimrar lite när han pratar. Han tappar fokus med blicken, men inte med talet. Han tar med sig sin tomma läskburk och cyklar iväg. Ikväll får han hänga hos en kompis några timmar. Sen ska han till en nattklubb som spelar techno. Efter det får han se vart han tar vägen. Det vet han inte säkert. Men han vet att det är kallt i december, särskilt för en hemlös.

Det är samma mönster som går igen på så många olika sätt i samhället. Den som har och den som inte har. Makt. Pengar. Bostad. Ska det någonsin bli någon ordning på den här världen tror jag att vi måste lära oss att lyssna på varandra. Jag tror vi måste försöka att verkligen se varandra. Se varandras sår, varandras behov och försöka att bry oss om. Hjälpa på det sätt som just vi kan hjälpa.

Det handlar naturligtvis om hur vi lever våra liv, om enskilda individers handlande. Men vi kan också skapa bättre förutsättningar för en tryggare och varmare värld med politiska verktyg. Några sådana förutsättningar är att i bästa möjliga mån arbeta för ett starkt socialt skyddsnät. Jag tycker att vi måste kämpa för ett politiskt klimat där solidaritet är ett nyckelord. Ett sammanhang där vi vågar se varandra och lyssna på dem som på ett eller annat sätt underordnats i samhället. Vi måste försöka skapa en bättre värld, för vi vet ju att en bättre värld är möjlig. Kanske är en bra början att varje morgon ställa sig frågan: I vilken värld vill jag leva resten av mitt liv?

Mikael Almén
Fi Malmö

ps Är du en Fi-medlem någonstans i vårt avlånga land som tycker om att skriva och vill dela med dig? Skicka dina texter till hemsidan! Mejla [email protected] och håll utkik – kanske dyker din text upp på Fi:s hemsida.