Feministbrev nummer 30

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Så var det dags! På årets sista skälvande månad, under riksdagens sista arbetsvecka, hade de chansen! Nu var det upp till bevis för alla de riksdagsledamöter som brukar kalla sig feminister och som är med i partier som har skrivit in feminismen i sina partiprogram. Den 20 december skulle riksdagen fatta beslut om regeringens förslag på ändringar i arbetslöshetsförsäkringen.

Ändringarna går ut på att a-kasseavgiften höjs, att ersättningen sänks och att kraven för att överhuvudtaget få ut något skärps. Heltidsarbetande med hygglig lön (en majoritet är män) kompenseras med skattesänkningar (jobbavdrag). För lågavlönade, långtidssjukskrivna och deltidsarbetslösa innebär det minus varje månad. Flest bland dem som förlorar mest är kvinnor.

Regeringens förslag innebär bland annat att kravet på antalet arbetade timmar före arbetslösheten skärps från 70 till 80 timmar per månad. Kvinnor är överrepresenterade bland dem som inte uppfyller det nya arbetsvillkoret, det vill säga att man innan man blev arbetslös arbetat minst 80 timmar per kalendermånad under 6 månader. Av landets minst 250 000 deltidsarbetslösa är över 70 procent kvinnor. Kvinnor, och i synnerhet unga kvinnor i LO-yrken, är dessutom överrepresenterade bland dem med tillfälliga anställningar. Allra mest överrepresenterade är kvinnorna i gruppen med behovsanställning, den mest otrygga och oförutsägbara anställningsformen av alla. Denna grupp kommer att drabbas oproportionerligt hårt av försämringarna i a-kassan. Eftersom de inte kommer att betraktas som arbetslösa i lagens mening kommer de att tvingas betala hela den höjda a-kasseavgiften. Procentuellt sett får de en höjning som är betydligt högre än alla andras. Den dag som deltidsjobbet eller den tillfälliga anställningen tar slut är det inte ens säkert att de får ut några pengar från den kraftigt fördyrade försäkringen.

Eftersom arbetsvillkoret skärps från 70 till 80 timmars arbete i månaden och kvalifikationsreglerna gäller faktiskt arbetade timmar kan en enda sjukdag göra att rätten till ersättning helt försvinner. För alla som har ett heltidsmått som ligger under 40 timmar i veckan – och det är inte så få – innebär en tjänst på 50 procent eller mindre automatiskt att man inte klarar arbetsvillkoret. Eftersom kvinnor generellt oftare är frånvarande på grund av sjukdom eller vård av sjukt barn kommer många halvtidsanställda kvinnor heller inte upp till det nya kravet. En ensamstående mamma med ett eller två barn med normala förkylningar hamnar snart under gränsen. Man kommer alltså att få betala mer för en försäkring som inte bara är sämre utan som kanske inte alls gäller den dag den behövs.

Kvinnor är alltså överrepresenterade bland dem som inte kommer att kunna uppfylla kraven för att få rätt till ersättning från arbetslöshetskassan. EG-direktivet (79/7/EEG) om likabehandling av kvinnor och män förbjuder diskriminering på grund av kön i arbetslöshetsförsäkringen. Förbudet gäller även indirekt diskriminering, det vill säga när bestämmelser som framstår som neutrala i praktiken missgynnar ett visst kön.

Enligt en granskning som gjorts av bl.a. TCO strider regeringens förslag mot EG-rätten. Regeringen försvarar sig med att individen ges ekonomiska incitament att arbeta fler timmar. Det betyder att regeringen tror att de kvinnor som arbetar deltid gör det av fri vilja. Regeringen har uppenbarligen noll koll på kvinnors vardagsvillkor men de borde väl i alla fall kunna läsa statistik och ta till sig befintliga fakta?! Sanningen är ju att kvinnor arbetar för fullt. Hela tiden. Både hemma och på jobbet. Kvinnor gör mer hushållsarbete än män och kvinnor har merparten av föräldraansvaret. Fortfarande är det få män som utnyttjar sin rätt till halva föräldraledigheten. Kvinnor stannar också oftare hemma med sjuka barn. Den traditionella könsfördelningen av betalt och obetalt arbete ger alltså kvinnor generellt en svagare anknytning till arbetsmarknaden och sämre möjligheter att arbeta heltid. Det faktum att normen föreskriver deltidsarbetande kvinnor (som lever i tvåsamhet, helst med heltidsarbetande män) utnyttjas också systematiskt och cyniskt av många arbetsgivare, både privata och offentliga. Man erbjuder helt enkelt bara deltider.

Nå, hur gick det då, när det var dags för debatt och beslut i riksdagen? Jo (s), (v) och (mp) talade mot förslaget och hade bl.a. uttryckt sig så här i en gemensam reservation: ”…Särskilt allvarligt är att förslagen inte är neutrala från jämställdhetssynpunkt. Regeringen medger i och för sig detta men vidhåller sina förslag trots kritiken. Den sammantagna effekten är att kvinnor kommer att drabbas betydligt hårdare än män. Flera av regeländringarna slår oproportionerligt hårt mot gruppen kvinnor eftersom kvinnor oftare än män är hänvisade till tillfälliga anställningar, deltidsanställningar och låga löner. Även pressen nedåt på lägstalönerna drabbar främst kvinnor. De strukturella löneskillnader som redan finns blir än större. Inte bara kvinnor utan andra med svag ställning på arbetsmarknaden kommer att drabbas. Det gäller bl.a. invandrade och unga personer…”.

Alliansens företrädare talade naturligtvis för förslaget och den moderate ledamoten i arbetsmarknadsutskottet försvarade sig bl.a. med att ”…Det är viktigt att se helheten i politiken. Jobbavdraget riktar sig mest just till kvinnor eftersom tyngdpunkten ligger på låginkomsttagarna. För en kvinna som arbetar deltid tas nu de marginaleffekter som tidigare förelåg bort.”

Vad han säger är alltså att också han, precis som regeringen, föreställer sig att de flesta som jobbar deltid gör det för att de inte tycker det är lönsamt att jobba heltid. Han känner tydligen inte heller till att 250 000 personer på den svenska arbetsmarknaden är deltidsarbetslösa. De vill och kan alltså jobba heltid men arbetsgivaren erbjuder bara deltid. Av dess 250 000 är drygt 175 000 kvinnor, nästan samtliga LO-medlemmar med låga löner. Att ha så bristande kunskaper om arbetsmarknaden när man sitter som ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott är mycket allvarligt!

Efter en parlamentarisk protest från oppositionen, i form av en formell återremiss till utskottet, klubbades förslaget i kammaren den 21 december. Röstsiffrorna blev: 158 för utskottet och 151 för avslag. För utskottet: 93 m, 23 fp, 19 kd, 23 c. För avslag: 118 s, 17 v, 16 mp. (40 ledamöter var frånvarande). Alla ledamöter höll sig till ”sitt” parti. Det är bara att konstatera att den feministiska fernissan sitter tunt hos en del och att ord i ett partiprogram väger lätt när makten ligger i den andra vågskålen.

Att vara feminist förpliktigar. Varje reformförslag ska analyseras med genusglasögonen på. Vad blir konsekvenserna? Stärker det eller försvagar det kvinnors ställning? Förstärks eller försvagas könsmaktsordningen? I det här fallet var det solklart. Kvinnor som grupp diskrimineras. Den som inte förstått det kan rimligen inte heller kalla sig feminist. I alla fall inte om man gör anspråk på att vara trovärdig.

Som avslutning på det gamla året kan det kanske passa med en liten titt på tomten. I december kom nämligen en ny undersökning från undersökningsföretaget Synovate Temo. Den visade att det ofta är kvinnorna som får dra det stora julklappslasset. Nästan två tredjedelar av kvinnorna anser att de är ansvariga för julklappsinköpen, medan motsvarande andel bland männen är 18 procent. Enligt undersökningen planerar även kvinnorna sina inköp bättre än männen och många kvinnor har köpt alla julklappar redan vid Lucia. Männen däremot handlar sista veckan innan jul.

Nästa år kan förslagsvis den flitiga, på fakta baserade, feministen ta upp en diskussion om ansvarsfördelningen kring julen redan i november. Nu önskar jag er alla ett Gott Nytt Feministiskt År!

Gudrun