Vikten av ett möte

5 december 2006

Helgen tillbringade jag tillsammans med Fi:s styrelse. Otaliga är de möten som jag har varit närvarande på, deltagit i, planerat och organiserat i Feminismens och Feministiskt initiativs tjänst. Ibland undrar jag om det är värt det, all denna tid jag lägger ner på möten. Ibland undrar jag om jag inte skulle kunna göra något bättre med min tid än att gå på ännu ett möte. Det är när jag glömmer bort att demokrati tar tid. Det är när jag glömmer bort att stora samhällsförändringar tar tid. Möten i alla dess former är vad vi människor tar till som metod för att förändra, eller i alla fall för att försöka komma fram till hur vi vill att förändringen ska se ut och vad vi vill ha i stället.

Oavsett om det gäller FN:s generalförsamling eller om det är en lokal medlemsgrupp i Fi så är alltid det första steget att bestämma ett datum och en tid för, ja just det, ett möte. Det finns så klart dåliga möten och bra möten. Det finns oplanerade möten, spontana möten, välorganiserade möten och kaotiska möten. Men alla dessa möten, överallt i alla dess former och på alla nivåer, ger mig hopp om framtiden. För det betyder att vi är väldigt många som tror på möten mellan människor. Vi är väldigt många som tror att genom att mötas, samtala, debattera, diskutera, gräla och argumentera så händer något. Då tar vi steget närmare en förbättring, en förändring. Så jag tänker på det när något möte ibland känns lite för långt, eller någon diskussion enbart känns som en upprepning från något annat tidigare möte; att alla möten i förlängningen alltid är bra och ett arbete för förändring. För alternativet till möten är att inte mötas alls och det är alltid dåligt.

På helgens styrelsemöte diskuterade och planerade vi ett annat möte. Ett större möte. Ett viktigare möte. Kongressen 2007 för Feministiskt initiativ. Det känns som att jag upprepar mig, och det är nog inte bara som det känns, för det gör jag. Men jag måste skriva om kongressen 2007 som jag har gjort om andra möten inom Feministiskt initiativ. Det är en historisk händelse. Vi har lämnat riksdagsvalet 2006 bakom oss, vi är på väg in i framtiden och står inför många spännande val och beslut vad gäller Feministiskt initiativ.

Det är inte lätt att beskriva vad Feministisk initiativ är. Ibland tror jag (oftast efter något väldigt långt möte) att vi har lika många beskrivningar av Feministiskt initiativ, vad Fi är för något och vad Fi ska göra som vi har medlemmar. Men om jag ska beskriva Feministisk initiativ så gör jag det med orden en bred koalition, en allians av feminister som på många sätt tycker olika men som enas kring vår plattform och våra gemensamma beslut. En bred koalition är alltid spännande, vad som helst kan hända. Därför är kongressen 2007 även det ett historiskt möte. Vi ska besluta om hur Feministiskt initiativ ska fortsätta arbeta för att uppnå en rättvisare värld. Det är ett stort ansvar vi alla har som medlemmar. Och det ställer stora krav på oss som arrangerar kongressen 2007. Mycket ska hinnas med på en kort tid, och det ska ju gärna vara ett roligt möte också.

Jag är fullt medveten om att jag här har blottat min hatkärlek till möten. Och jag vet att det finns många som inte känner någon kärlek alls till möten överhuvudtaget. Till er vill jag säga: Jag vet att enbart möten gör ingen förändring. Arbetet kommer efteråt, när vi på alla dessa möten bestämt vad vi ska göra, att det verkligen görs. Därför behövs allt och alla. Möten och det som kommer före och efteråt. Vi som på många sätt gillar att vara på möten och alla ni som längtar till mötena är slut så alla planer kan sättas i verket.

Feministiskt initiativs styrka är att vi har båda sorterna hos oss, möteshatare och mötesälskare. Och alla vi andra däremellan.

Ett möte gör ingen skillnad, men möten mellan människor är det som räknas.

Sofia Karlsson
Talesperson