”Detta är ingen föreställning”

Föreställ dig att du just nu sitter i en teatersalong.
Ljusen släcks.
Ridån öppnas sakta.
Scenografin bjuder dig in i ett halvmörkt och enkelt sovrum.
Någon ligger i sängen. En man sitter vid fotändan.
Du ser rörelsen, du ser att kvinnan som ligger, vaknar och försöker täcka sin nakna kropp med ett täcke. Mannen förflyttar sig och sätter sig över hennes ben och frågar: ”ska vi älska?”
Först hörs det ingenting, sedan en svag ”jag vill inte” Då hör du ett vrål och samtidigt en häftig rörelse och ett skrik: ”OK gör det då”
Du ser huvuden som krockar mot varandra och hur blodet stänker överallt.
Du ser och hör skrik, gråt, rörelse, kvinnans desperation för att stoppa blodflödet samtidigt som hon ringer ambulansen, mannen som försvinner genom entrédörren.
Nu vill jag att du lyssnar på min berättelse:
Kvinnan som ligger där är jag. Mannen som sitter vid sängens fotända är han som jag delade femton år av mitt liv med.
Det är samma man som hade visat för mig hur han kunde döda mig. Det var hur enkelt som helst om han ville det och när han ville det.
Det hade tagit mig flera år av underkastelse och planering att övertala honom för att gemensamt söka skilsmässan. Nu hade jag äntligen lyckats med det, snart skulle jag vara fri, trodde jag.
Jag vaknade med en obehaglig känsla. Jag rörde mig nästan inte, lyssnade ifall att det var barnen som hade väckt mig. Jag kände rörelser vid sängens fotända, det satt någon där och jag förstod vem det var. Nu kunde jag inte blunda längre, jag försökte tänka och frågade mig: Hur kommer det sig att han är här? Jag försökte minnas. Han var hemma kvällen innan för att hälsa på barnen, jag var dödstrött. Hur kunde jag vara så dum? Hade jag inte sett till att han gick? Hade jag inte låst dörren? Jag kunde inte minnas. Hans röst avbröt mina tankar: ”Ska vi älska?”
Jag blev stel och stum, kunde inte röra på mig, kunde inte säga ett ljud, det gjorde ont i bröstkorgen, hjärtat bankade i hög hastighet. Till slut kunde jag mumla en svagt ”jag vill inte” .
Det borde jag aldrig ha sagt. Hans ansikte förvandlades och visade det hemskaste uttryck du kan tänka dig. Slaget var redan i luften och ur mig kom ett skrik: OK gör det då!!! Jag försökte vrida min kropp och lyckades förflytta mig några centimeter. Slaget blev inte så kraftfullt som det var tänkt men blodet började strömma som en fontän ur pannan. Jag försökte stoppa blodflödet med en hand och nå telefonen med den andra. Han sprang sin väg.
Polisen kom och ambulansen med. Det lyste i hela lägenheten, flera personer rörde sig igenom den. Det fanns blod överallt.
Våra fem barn som låg i sina sängar.
Sov de?
Hörde de något?
Vem vet?
Jag har aldrig kunnat prata med dem om vad som hände.
Ingen annan har gjort det heller.
Sedan kom åren av ångest, isolering, skam och skuld.
Den ensamma kampen för att barnen skulle klara sig.
De oändliga timmarna ute i trapphuset där jag satte och bara grinade.
De sömlösa nätterna.
Rättegången som inte ledde någon vart.
Den delade vårdnaden.
Flykten undan kontrollen, förnedring och underkastelse som slutade i att jag fick ringa till honom för att be om tillåtelse för att flytta på barnen.
Jag fick glömma bort mig än en gång och gå med på hans villkor och krav.
Jag hade tur eftersom jag överlevde.
Flera tusental kvinnor världen runt dör varje år i detta ohyggliga krig.
Ingen ser något, ingen märker eller hör något.
Ingen vågar yppa ett ord trots att signalerna finns överallt.
Den vita brudklänningen förvandlas så småningom till en blodfläckad tvångströja.
Nu vill jag bjuda dig att gå ifrån teatern.
Förvandla dig från publik till människa.
Gå ut på gatan eller till dit arbete och titta och lyssna noggrant.
Barnen visar signaler, berättar och uttrycker oron på olika sätt även om den vuxna världen tvekar att tolka ropen efter hjälp på rätt sätt.
Barnen har bevittnat ett brott. De är offren och behöver hjälp att gå vidare.
Dödsoffren talar ett tydligt språk: våldet mördar.
Vi har kunskaper, hela samhället vet vad det är som pågår.
Skall vi fortsätta att vara publik?
Skall vi fortsätta att titta på teaterpjäsen?
Detta är ingen föreställning.
Det är en sorgsen verklighet och den kan förändras av dig av mig av oss alla.
Personligen har jag förlorat mycket tid genom att tycka synd om mig själv. Tills jag förstod att det inte var mitt fel. Att det ohyggliga våldet som drabbar kvinnorna är ett samhälles tumör.
Jag har börjat agera och att skaffa mer kunskap. Det har inte varit lätt. Men ju fler vi är som tar en aktiv attityd, ju fler som tänker, pratar och agerar desto närmare kommer vi till lösningar.
Överallt där vi befinner oss finns det något vi kan göra för att förhindra och stoppa mäns våld mot kvinnor.
Från barnuppfostran till fotbollen.
Från sagoboken till kortegen.
Från klassfesten till firmafesten.
Signalerna är tydliga.
Mitt bästa sätt att hedra de mördade kvinnorna och att förhindra uppkomsten av nya offer är att tala ut och agera.

Milka Saxlund

ps: Texten är en utskrift av Milka Saxlunds tal från Sorgetåget i Göteborg den 25 november.