Feministbrev nummer 29

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Vi står inför varaktiga klimatförändringar. Debatten böljar om graden av allvar i de rapporter som strömmat in under en följd av år men att det är konsumtionssamhället som driver på börjar (äntligen!) bli uppenbart för allt fler. På frågan om vilken slags konsumtion som vi måste förändra hörde jag en forskare sammanfatta det lysande enkelt. Det handlar om de tre B:na: biffen, bostaden och bilen. Västvärldens befolkningar äter allt mer, bor allt större och kör gör allt fler.

Livsmedelsproduktionen, uppvärmningen av bostäderna och transporterandet hit och dit släpper ut alltmer skit. Ett konstaterande som inte behöver få någon att bli allvarligt deprimerad. Problemen är långtifrån nya och lösningar finns. Lokala lösningar som ger globala effekter. Globala lösningar som ger lokala effekter. Om viljan finns. Problemet är inte avsaknaden av teknik. Problemet är avsaknaden av en långsiktigt hållbar (miljö- och energi)politik.

Också det politiska klimatet förändras. Om det har blivit varmare på regeringskansliet vet jag inte men att det blåser snålt för många utanför är alldeles uppenbart. Inte minst för kvinnor. Lågavlönade och deltidsarbetande kvinnor får chockhöjningar av avgiften till A-kassan och eftersom det kombineras med sänkta ersättningar så är det inte förvånande om många väljer att lämna facket. Antalet kvinnor som deltidsarbetar och tar ut det mesta av föräldraförsäkringen kommer troligen att öka i takt med att vårdnadsbidraget införs. Inkomstklyftan mellan män och kvinnor kommer att förstärkas och i förlängningen kan vi se ännu fler kvinnor med en pension som inte räcker till.

Den här klimatförändringen borde inte förvåna eftersom den allians som vann valet faktiskt talade om vad de tänkte göra, redan innan valet. I regeringsförklaringen blev det mer preciserat men det fanns en passus som få uppmärksammade. Kanske för att regeringsförklaringen var lång och det här stycket kom först mot slutet, då många hade slutat att lyssna. Igen. Så här lät det i alla fall:

”… Låt mig därför tydliggöra att allt denna regering kommer genomföra kommer präglas av några centrala värderingsmässiga utgångspunkter. Detta värderingsmässiga kitt bildar en stabil grund för regeringens arbete under mandatperioden. /…/ Enskilda och familjer ska få mer att säga till om och förväntas ta ansvar, för sig själva och för andra. /…/ Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle såsom föreningsliv, idrottsrörelse, kyrkor, samfund och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet.” (mina kursiveringar)

Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen ska alltså vara ett komplement. Inte ett fundament. Komplement till vad då? Komplement till den välfärd som man enskilt eller familjevis bygger upp av egen kraft? Komplement till välgörenhet buren av medmänsklighet? Komplement till välfärd och omsorg producerad av ideella organisationer, kyrkor och samfund? Det måste betyda att de försäkrings- och välfärdssystem som är så utformade att alla bidrar solidariskt med finansiering för att alla ska kunna få ut hyfsat när det behövs, även om man inte har kunnat sätta in så mycket, måste göras om. Generella system måste bytas mot individuella system. Jag behåller pengarna (=skattesänkningar) och försäkrar mig själv och mina närmaste på ett sätt som jag själv väljer, utifrån min ekonomiska situation (= kompletterande privat sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, pensionsförsäkring, osv.). Samhällsansvaret delegeras till individen och familjen, som genom ”fria” val inom varje (avreglerat) välfärdsområde får mer att säga till om (=äldrevårdscheck, förskole- och skolpeng, vårdnadsbidrag som komplement till kyrkans barntimme, osv.).

Den här utvecklingen följer utvecklingen inom den Europeiska unionen – tona ner samhällsansvar, tona upp familjeansvar. Strukturella problem görs om till individuella misslyckandet. Samhälleliga maktfrågor desarmeras och reduceras till familjeråd. Konsekvenserna i Europa är bl.a. ett dramatiskt sänkt barnafödande (hur många kvinnor har skaffat sig en gedigen utbildning för att sedan bli klassisk hemmafru?), ett växande demografiskt problem och en ekonomisk stagnation. Samhällsekonomiskt vanvett alltså men många är tydligen beredda att betala mycket för att försvara de patriarkala positionerna.

Kvinnor (som grupp) gynnas inte av den här utvecklingen. Varje gång kvinnors positioner har stärkts så har det varit som följd av att kvinnor lämnat köken och tillsammans tagit strid för sina rättigheter. Det gällde vid rösträttsrörelsen för hundra år sedan och det lär gälla i framtiden. Ekonomisk självständighet för kvinnor – att slippa vara ekonomiskt beroende av en man – borde vara ett mål för feminister över alla upptänkliga gränser. Både geografiska/nationella och politiska.

Men för att kvinnor (som grupp) ska uppnå självständighet (i alla bemärkelser) måste vi också förstå att det är nödvändigt att självständighetsförklara den politiska kraft som vi behöver för att nå dit. Jag menar (igen) att vi måste fortsätta hävda feminismen som ideologisk grund för politisk organisering. Den traditionella politikens oförmåga att hantera frågor som rör kvinnors rättigheter och (annan) strukturell diskriminering känner vi väl till.

Att Fi fortsätter rådde det heller ingen som helst tvekan om vid det tvådagars-möte som hölls förra helgen. Ett 80-tal entusiastiska medlemmar från hela landet diskuterade valrörelse, valresultat och framtida organisationsbygge. Trots valresultatet var alla överens om att Fi:s närvaro inte bara var en folkbildning av stora mått utan att det också gett resultat genom att andra partier känt sig manade att ta upp feministiska frågor. Och vi kan se nu att Fi:s idé om jämställdhetsfond för löneutjämning mellan mans- respektive kvinnodominerade sektorer, är just det som LO-förbunden tagit upp i sin avtalsrörelse. Och då spricker enigheten. Då är det inte längre självklart med solidariteten. Då använder det mansdominerade Metall ”sina” kvinnor som tillhyggen fast det är männen som inte vill släppa till pengarna. Man kan använda kvinnor till mycket. Inte minst för att stärka sin egen makt.

Fi legitimerade sig som en politisk aktör genom valrörelsen och det har också resulterat i ökat medlemsantal. Under själva valrörelsen anslöt sig många och när resultatet inte blev bättre än det blev så verkar det som att ännu fler känner sig manade. Motgångar mobiliserar. Fi går nu in i en ny fas. Bygger från grunden, stärker det lokala arbetet och satsar på fortsatt feministisk folkbildning. Vi går varken till höger eller till vänster – men, för att citera studieförbunden, vi går gärna i cirkel!

Gudrun