Integrationspolitik i ord och åtgärd

Den allmänna debatten som pågick för ett par veckor sedan i riksdagen var inte så värst nyanserad. Debatten dominerades i mångt och mycket av hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag. Alliansen i regeringen var rörande överens om att dessa två förslag skulle lösa en hel del av problemen – eller åtminstone så kunde tolkas av debatten.

Det debatterades även om integration och mångfald. Det handlade tyvärr mest om beskyllningar om förra regeringens misslyckande snarare än om hur nuvarande regering kommer att lösa integrationspolitiken. Det enda som tydligt kunde konstateras var att alliansens ståndpunkt mellan partierna gick isär. Det var svårt att genomskåda en gemensam nämnare när man pratade om ekonomi och skattereformer, om fler arbeten, fler företag och fler åtgärder riktade mot låginkomsttagare och arbetslösa. Det sägs till och med att hushållsnära tjänster är en lösning som mest gagnar kvinnor – det påstås nämligen vara en del av jämställdhetspolitiken och integrationspolitiken.

Att prata om mångfald, om jämställdhet, om integrering eller om ett inkluderande samhälle där varje människas okränkbara värde skall respekteras räcker inte längre – de retoriska orden har tappat innebörd eller betydelse. Samhället har helt enkelt tröttnat på dessa ord eftersom de hörs jämt och ständigt utan att det görs något konkret så att vi i Sverige någon gång lyckas leva i ett samhälle där mångfald är accepterad, ett samhälle där alla människor känner sig jämställda, ett samhälle där alla dess invånare känner sig välkomna och integrerade.

Men vad betyder det egentligen att vara integrerad i det svenska samhället eller vad betyder integration i vilket samhälle som helst överhuvudtaget? Vad är det som säger att man är integrerad eller diskriminerad? Hur definieras det? Handlar det bara om lika ekonomiska förutsättningar till alla eller handlar det främst om vilka värderingar och attityder samhället har?

Det är riktigt att arbete är mycket viktigt men när det gäller integration är det minst lika viktigt att invandrares kunskap och kompetens värderas lika eller att de står på samma värdegrund och principer som resten av det svenska samhället. Människor vill göra rätt för sig själva men en förutsättning för att alla människor som kämpar för att integreras – som vill kunna försörja sig själva genom eget arbete – är att den sittande regeringen skapar hållbara lösningar som ger fler jobb där människor som kommer från andra länder behandlas korrekt, och kan jobba inom deras yrke och kompetens.

Det förslag om jobb som regeringen pratar främst om är låglönejobb inom lågkvalificerade yrken. Det innebär att regeringen bortser helt ifrån att det i Sverige finns många invandrare med akademisk utbildning eller motsvarande. Enligt en rapport från Integrationsverket är det endast ca 60 procent av dessa som i dag har ett arbete som motsvarar deras kompetens. Enligt samma rapport är det idag ungefär 30 000 akademiker med utländsk examen som är beroende av något av samhällets skyddsnät, eller har ett arbete som inte alls motsvarar den kompetens som individen besitter.

Men utanförskap har många ansikten – det handlar inte enbart om invandrare som försöker komma in i det svenska samhället. Utanförskap upplever även vita med etniskt svenskt bakgrund, homosexuella, rörelsehindrade och varför inte även nämna att etniskt svenska kvinnor drabbas av utanförskap i sitt eget land segregerade av sina egna vita manliga medmänniskor.

Jag tror att integrering behöver omdefinieras – integrering bör handla om alla som är och känner sig utanför samhället. Alla som särbehandlas på grund av olika skäl – på grund av kön, på grund av sexuell läggning, på grund av rörelsehinder, på grund av långtidssjukdom, på grund av ålder mm mm.

Den politik som hörs i retoriska sammanhang kan då och då låta bra och trovärdig – framförallt när man lovar fler jobb och fler möjligheter att starta nya företag – men hur dessa lösningar är tänkta att genomföras kommer till stor del att öka och befästa de sociala klyftorna i samhället. Det slår mot deltidsarbetande kvinnor, mot arbetslösa, mot dem som har svårt att komma in i samhället.

Debatten om integrationspolitik innehöll mest ord men inga nämnvärda förslag om åtgärd.

Lourdes Daza-Gillman
Styrelseledamot i Fi