Fi är redan med i matchen

Metros kolumnist Erika Augustinsson skrev i tisdagens Metro (31 oktober) att Fi ägnar sig åt navelskåderi och glömmer bort de stora och viktiga feministiska frågorna. I dag ger Gudrun Schyman svar på tal.

Här hittar du Erika Augustinssons krönika metro.se
Här finns Gudrun Schymans svar www.metro.se

Gudrun Schyman skickade ett svar på kolumnen till Metro, men då tidningen inte har någon debattsida valde man att ringa upp Gudrun med några korta frågor istället. Svaren från den intervjun tillsammans med delar av Gudruns skrivna svar finns i dagens Metro. För dig som vill ha den långa versionen och är nyfiken på vad Gudrun egentligen skrev i sitt svar till Metro finns hela texten nedan.

Feminismen är en global demokratirörelse
I en artikel i Metro den 31 oktober skriver journalisten Erika Augustinsson ”Så därför ber jag Gudrun, Fi-gänget och alla andra feminister att lyfta blicken från naveln och komma in i matchen igen. Er globala insats behövs, nu mer än någonsin”.

Jag håller helt med. Feminismen behövs – lokalt, regionalt och globalt. Däremot håller jag inte med om beskrivningen av Feministiskt initiativ som en navelskådande organisation som dribblat bort sig själv. Jag vet inte när EA senast var inne på Fi:s hemsida, men just nu finns där artiklar om valrörelsen, kommentarer till den nya regeringens budget och information om möten och studiesatsningar runt om i landet.

Våra huvudfrågor är bl.a. arbetsmarknad (rättvis lön, heltid och fasta anställningar, delad föräldraförsäkring osv.) och nolltolerans när det gäller mäns våld mot kvinnor. När det gäller internationell politik vill vi t.ex. se aborträtten som en mänsklig rättighet, att ta hänsyn till t.ex. vid medlemskap i EU. Knappast navelskådande och framför allt frågor som rör kvinnor i alla världsdelar. Det handlar om rätten till ett självständigt liv, här som där, i alla avseenden, inte minst när det gäller den egna kroppen. Och här som där ser vi nu hur kvinnors rättigheter stryps.

I Sverige har vi en regering som just nu lägger förslag på förändringar inom arbetsmarknadsområdet som ensidigt och entydigt missgynnar kvinnor. Vad en familjepolitik dominerad av kd kommer att innebära framöver vet vi ännu inte. Rätten till abort är inte självklar för alla regeringspartier.

I Nicaragua har man just infört den strängaste abortlagstiftningen i världen. I sällskap med Malta, El Salvador, Chile och Vatikanstaten vägrar man konsekvent kvinnor abort, även efter våldtäkt. I Afghanistan har talibanerna skärpt sitt grepp och det fortsatta våldet går särskilt ut över kvinnor och barn. Nu styr alltså samma talibaner som USA skulle bomba bort, en åtgärd som flera svenska partiledare hyllade med hänvisning till att det skulle bli en befrielse av kvinnorna. Man kan använda kvinnor till mycket, bl.a. till att stärka sin egen maktposition. I Irak har kvinnors rättigheter försvagats i takt med att USA:s desperation ökat och de religiösa fundamentalisterna fått allt mer makt.

Feminismens uppgift är att synliggöra det maktmönster som går igen i alla relationer. I den nära, mest kärleksfulla relationen, uttryckt i sovrummets intimitet, som vid köksbordets diskussioner om vem som ska göra vad och mest hemma. Vem som tar ansvaret för barnen, tar ut det mesta av föräldraledigheten, går ner på deltid osv. Ett relationsmönster som sedan fortsätter ut på arbetsmarknaden och syns i både löne- och anställningsförhållanden, på en arbetsmarknad där arbetsgivare ser på kvinnor som riskprojekt eftersom vi är mindre tid på jobbet, så länge män vägrar att ta fullt föräldraansvar. Idén om kvinnor som gjorda för särskilda saker och dessutom mindre värda. Mönstret som är grunden för både porr och prostitution och som fortsätter ut på den internationella arenan i handeln med kvinnors kroppar, men där kvinnor nästan helt saknas vid de förhandlingsbord där män beslutar om accelererat våld, samtidigt som kvinnors kroppar blir de nya slagfälten, med systematiska skändningar och sexuella övergrepp vid varje samhälleligt sammanbrott och i varje militär konflikt. Samma män som sedan i namn av sin gudstro förbjuder varje abort.

Det patriarkala mönstret är tydlig. Lokalt och globalt. Det bygger på dominans. Dominans utövas genom kontroll. Kontroll kan upprätthållas på många sätt och ytterst med våld eller hot om våld. Säkerhetspolitiken har aldrig omfattat kvinnor. Bara män och av män definierade stater. Statsvetaren Maud Eduards har talat om nationalstaten som ett manligt projekt. Hon pekar på att i föreställningen om nationen ligger också en mängd andra dimensioner inbakade. Den rätta sexualiteten, den harmoniska könsrelationen, den nyttiga kvinnokroppen, den gode (svenska) mannen. Han som ska försvara kvinnor och barn.

Feminismen däremot har inget med nationer och territorier att göra. Feminismen är en global demokratirörelse. Opatriotisk och nyskapande. Det feministiska initiativet, Fi, är inte i första hand ”svenskt”. Det råkar ha börjat i Sverige. Som ett svar på den nuvarande partipolitikens oförmåga. Fi talar aldrig i termer av vad som är bäst för Sverige. Vi talar om vad som är nödvändiga samhällsförändringar om vi menar allvar med att alla människor har samma värde. Vi talar om universella rättigheter och stopp för alla former av diskriminering. Vi finns på en internationell arena och är så långt ifrån den egna naveln som vi kan komma. Om EA går in på www.feministisktinitiativ.se och läser ordentligt så kommer hon att se det. Alla andra är välkomna också, förstås.

Gudrun Schyman
Talesperson för Feministiskt initiativ