Feministbrev 28

Till alla feminister från Gudrun Schyman

För 18 år sedan gick jag in i Sveriges Riksdag. Från aktivism till parlamentarism. Nu går jag ut. Från parlamentarism till aktivism. Cirkeln är sluten. Man kan kalla denna resa för mycket men den har absolut inte varit liten. Andra får bedöma vad jag åstadkommit men min egen sammanfattning är ”utvecklande”. Både politiskt och personligt. Det har varit en spännande resa i ett politiskt landskap där den förtryckta kartan visats stämma allt mindre med verkligheten. Jag har drivits av nyfikenhet. Sökt, prövat, förstått och förändrat. Min övertygelse är att vi kan förändra betydligt mer än vad vi själva tror men att förändringar tar betydligt längre tid att genomföra än vad vi i själva tror. Och väl är väl det för skulle vi från början veta hur lång tid allting tar så skulle vi aldrig orka börja.

Nu börjar alltså en ny tid (för mig) och ett konkret uttryck för det är att det här brevet är det sista jag skickar från denna adress. Ny adress från och med nu är [email protected]. Hemsidan är kvar på www.schyman.se. Jag kommer att fortsätta med mina Feministbrev eftersom jag uppfattar alla de uppmuntrande reaktioner jag får som ett uttryck för ett fortsatt informationsbehov. Nya prenumeranter är välkomna och om någon vill avregistrera sig är det bara att skicka ett mail (på den nya adressen!).

Valet och valrörelsen

Sedan föregående Feministbrev har vi haft val och vi har fått en ny regering. Valrörelsen var den mest ”presidentlika” vi haft i Sverige. De politiska sakfrågorna, diskussionen om vardagen och visionerna, kom helst i skymundan. Den helt dominerande frågan var vem som skulle bli statsminister. Blocken (höger-vänster) har sällan varit så cementerade och de som höll ihop mest klarade sig bäst. Den borgerliga alliansen gick till val på en förklädd socialliberal politik (skydda välfärden och kollektivavtalen) byggd på alla i arbete. S–v–mp-alliansen gick till val på en fortsättning av det som varit (solidarisk välfärd och kollektivavtal). Det blåa laget beskrev ett omfattande utanförskap. Det röda laget såg brister som var på väg att åtgärdas. Jämställdheten var man i princip överens om att den redan fanns. Om något behövde göras skulle det i alla fall inte göras inom ramen för valrörelsen.

Många människor hade en mycket bestämt uppfattning i ”presidentfrågan” och lyssnade uppenbarligen mindre på vad de olika allianserna sa om den konkreta politiken. Jag har sällan träffat så många som hade bestämt sig för att rösta mot. Mot sossarna, mot Göran Persson eller mot ett möjligt regeringsskifte. Det förklarar också varför så många bytte sida, d v s varför så många socialdemokrater röstade på Reinfeldt. Det förklarar kanske också varför så många blir så förvånade, nu när den borgerliga regeringen faktiskt genomför den politik som de gick till val på.

Centrala media bestämde sig tidigt i valrörelsen för att bara skilda de politiska partier som redan fanns i riksdagen. Flera kommuner bestämde sig för att ha samma policy när det gällde partiernas medverkan vid skolpresentationer. Det officiella argumentet var oftast att man inte ville ha in Sverigedemokraterna. Förhållningssättet reducerade demokratin till att vara liktydig med de i riksdagen sittande partierna. Med hänvisning till att man inte ville ge plats åt antidemokratiska och/eller rasistiska partier valde man alltså att inskränka demokratin! Ett upplägg som inte bara drabbade Fi och Junilistan hårt utan som också passade Sverigedemokraterna som hand i handske. De kunde utan kritisk granskning av medierna och utan motargument från andra partier, i lugn och ro sprida sin information till varje hushåll (vilket en budget på 9 miljoner tillåter). När dessutom hela valrörelsen präglades av krympta perspektiv, med stark nationell inramning (var fanns världen?!), och med betoning på rädsla för utanförskap och massarbetslöshet, var det bäddat för framgång för ett parti som kan kanalisera människors rädsla. Vi ser samma trend i hela Europa och ytterst handlar det om att glappet mellan folk och folkvalda ökar samtidigt som orättvisor ökar. När den ”etablerade” politiken inte ser och hör det som är mångas vardag går det lätt att kanalisera missnöjet i ett utbrett syndabockstänkande, byggt på fördomar och föreställningar om ”den andre”. Demokratins försvarare, både public service och skolorna, bet alltså sig själva i svansen. Förstagångsväljarna (större grupp än någonsin detta val, över 400 000) fick inte den allsidiga information som de borde ha fått och Sverigedemokraterna fick inte det motstånd som de borde ha fått.

Varför fick då inte Feministiskt initiativ mer röster? Fi var ju också ett parti utanför de etablerade? I den totala fixeringen vid regeringsfrågan och i det mediala landskap som fanns, hade Fi helt enkelt inte kraft att ge så många så mycket information som skulle ha behövts. Till skillnad från Sverigedemokraterna är Fi:s uppgift att rasera fördomar genom att fylla på med fakta. Vad som hände när Fi ”kom ut” var ju att vi kanaliserade alla de fördomar som fanns/finns kring feminismen i allmänhet och feminister i synnerhet. Hela Fi:s första levnadsår präglades i hög grad av mediala påhopp som kanaliserade både feministhat och homofobi. Vi hade alltså ett stort folkbildningsarbete att göra genom hela valrörelsen. Och utan att överdriva var valrörelsen just en gigantisk folkbildningskampanj, som gjorde tydliga avtryck i många människors tänkande och handlande. Det gick att genomföra en valrörelse utan pengar och personal. Det gick att få människor att förstå att det finns ett annat sätt att tänka på. Och det gick att tala om det som andra inte ens alltid vågar tänka. Det gick att länka livet ihop med politiken. Men självklart hade vi behövt nå fler och förklarat mer. I en opinionsundersökning som Sifo gjorde veckan innan valet svarade 36 procent Ja på frågan om de tyckte att det behövdes ett feministiskt initiativ i riksdagen. Behovet har inte minskat.

Alltså – till skillnad från Sverigedemokraterna bygger inte feminismen sin kritik av de etablerade partierna på fördomar och syndabockstänkande. Tvärtom. Grunden för feminismen är kunskap. Kunskap som verktyg för att få bort fördomar. Fördomarna om att kvinnor som människor är mindre värda. Dom finns nämligen redan. Överallt. Både utanför och innanför det etablerade samhället institutioner. Feminismen ger oss den analys som klargör att detta synsätt är organiserat i en samhällelig maktstruktur som ger män mer makt och inflytande på kvinnors bekostnad. Konsekvenserna ser vi i kvinnors låga löner, otrygga anställningar, sexism, porr och prostitution, trafficking, mäns våld mot kvinnor, osv, osv. Mönstret är globalt, uttrycket lokalt. Feminismen är en global demokratirörelse. Vi talar om universella rättigheter och vill sätta stopp för alla former av diskriminering. Feministiskt initiativ är alltså Sverigedemokraternas direkta motpol. Ställda inför de etablerade partiernas oförmåga inom helt skilda områden drar vi helt skilda slutsatser. Inskränkt nationalism med rasistiska förtecken står mot antidiskriminering med universella rättigheter som bas. Att utmana det patriarkala dominanstänkandet, på alla områden och på alla nivåer, är nödvändiga steg om vi vill se en demokratiutveckling. Lokalt, regionalt och globalt. I den starkt polariserade värld vi lever i är alltså feminismen bärare av den förändringskraft som är nödvändig.

Den nya regeringens förslag

Slutligen några kommentarer till den nya regeringens politik och budget. Först kan vi konstatera att det fortfarande är männen som har pungen i ett fast grepp. Precis som i den gamla regeringen. Den gamla regeringen hade som paroll ”stolt men inte nöjd”. Den nya finansministern verkade både stolt och nöjd när han presenterade budgeten. Av den hittillsvarande mediala rapporteringen framgår det klart att det finns både vinnare och förlorare. Självklart har grupperna kön.

• Högst skattesänkning får de med högst lön. Majoriteten kvinnor är lågavlönade.
• Sänkt tak och sänkta ersättningsnivåer i a-kassan blir kännbart särskilt för långtidsarbetslösa. Många kvinnor är långtidsarbetslösa och deltidsarbetslösa.
• Deltidsanställda och föräldralediga betalar full avgift till a-kassan. En överväldigande majoritet är kvinnor.
• Begränsning av rätten till vård av sjukt barn (vab). Nästan 260 000 föräldrar är egna (ensamstående) familjeförsörjare. 80 procent av dem är kvinnor. En trolig effekt blir fler snoriga ungar på dagis, fler sjuka barn osv.
• Slopade räntebidrag för flerfamiljshus kommer att innebära att det blir svårare att bygga billiga hyreslägenheter och att hyrorna kommer att öka, kanske med upp till 30 procent. En 2:a som idag kostar 4 700 kan höjas till 6 100 kronor i månaden. Efterfrågan på billiga bostäder är stor från kvinnor, ungdomar, invandrade och pensionärer (särskilt äldre ensamstående kvinnor).
• Förmögenhetsskatten slopas för finansiella tillgångar (t.ex. aktier, stora bilar och båtar) något som företrädesvis män har.

Sammanfattningsvis kan man säga att de stora vinnarna i budgeten är de som har ett välavlönat arbete, en högt taxerad fastighet (taxeringsvärdena sänks redan nu på marken) och stora finansiella tillgångar. I den gruppen är kvinnorna garanterat i minoritet!

Budgeten föreslår också en sammanslagning av alla diskrimineringsmyndigheter (JämO, Homo, DO, HO), till en myndighet. Det innebär ett likställande av diskrimineringsordningarna. Ett accepterade av den traditionella uppräkning som politiken länge ägnat sig åt när man säger att ”Visst finns det grupper som diskrimineras. Vi har invandrade, hbt-gruppen, kvinnor och funktionshindrade”. I praktiken innebär det synsättet att man likställer olika grupper och behandlar problemen lika. Det självklara borde vara att se att kvinnor blir diskriminerade i alla dessa grupper, dvs. att könsdiskriminering förekommer inom både hbt-, invandrade- och funktionshindradegrupperna. Dessutom, eller därför, har JämO som enda myndighet i Sverige uppdraget att arbeta för jämställdhet. Det handlar alltså inte bara om diskriminering och mänskliga rättigheter utan i hög grad om att med aktiva åtgärder förbättra kvinnors villkor.

Könsmaktsordningen är själva plattformen i samhällsbygget och vilar inte på en minoritetsposition. En sammanslagning av alla diskrimineringsombudsmän innebär i själva verket ett osynliggörande av könsmaktsordningen. Vi som har synliggörande på dagordningen har alltså en hel del att göra framöver!

Gudrun Schyman