”Kvinnor med makt är i första hand kvinnor”

Så är det dags igen; granskning av makten, mediedrev, pinsamma detaljer, det privata blir politiskt, vittringen av blod är påtaglig. Avgångskraven hänger som tunga regnmoln i luften.

Låt mig en gång för alla säga att jag fullt ut respekterar medias roll som granskare av makten. Utan medias möjligheter till insyn kommer korrumperande förhållningssätt som ett brev på posten.

Jag är också av den uppfattningen att det är helt förkastligt att anlita ”svarta” barnflickor och det intressanta är att det företrädesvis är personer/familjer med höga inkomster som gör det. Det visar det som många vet, nämligen att det inte i första hand är en fråga om ekonomi utan en fråga om moral och värderingar. Och att värderingarna ser olika ut beroende på vilken samhällsklass man tillhör. Att det blir tydligt är bra eftersom så många politiker så ihärdigt och så länge försökt sudda ut bilden av Sverige som ett klassamhälle och energiskt försökt introducera avdrag för hushållsnära tjänster som en arbetsmarknadspolitisk reform och till och med som en jämställdhetsreform.

Också när det gäller frågan om att betala TV-licens eller ej så delar jag den kritik som så många fört fram. För mig framstår dessutom licensfinansieringen som en garanti för en politiskt fristående public service. Den uppfattningen delar tydligen inte den nya kulturministern. Begreppet ”civil olydnad” har onekligen fått en ny innebörd i och med den nya regeringen.

Men samtidigt är det något annat som ”skaver” när jag ser mediernas förhållningssätt i den nu pågående granskningen. Det finns ett mönster. Det handlar om kvinnor. Rödögda, skrämda, jagade, ursäktande kvinnor. Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius heter de idag. Laila Freivalds, Mona Sahlin och Gudrun Schyman har de hetat andra dagar. Det finns säkert fler och det finns något gemensamt. Vi är kvinnor, vi har (eller hade) maktpositioner och det handlar om ekonomi. Den privata ekonomin.

Visst: även ett manligt statsråd som anlitat svarta ”hushållsnära” tjänster skulle troligen avslöjas, kritiseras och kanske till och med tvingas avgå. Men jag ställer mig ändå frågan varför detta drabbar kvinnor så mycket oftare och hårdare än det drabbar män.

Kan det vara så att män som når toppositioner i många fall har någon annan där hemma som ser till att räkningarna betalas? En betald revisor kanske, och/eller en närstående person som prioriterar någon annans karriär före sin egen? Och kanske är denna ansvarstagande och uppoffrande någon också den som är garanten för att ingen barnflicka behövs? Eller, om denna någon själv yrkesarbetar så är det denna någons eget ansvar att med hjälp av barnomsorg i en eller annan form, kommunal eller privat, svart eller vit, få vardagen att gå runt? Blöjor och barnomsorgskostnader är hur som helst alldeles tydligt kvinnors ansvar i nästan varenda familj.

Kan det vara så att det inte är en slump att de enda två ministrarna i Reinfeldts regering utan tidigare politisk erfarenhet är kvinnor? Vilka möjligheter har kvinnorna i moderaterna egentligen haft att avancera till de positioner som skulle ha gett dem självklara poster i en borgerlig regering? Min gissning är att det blev ganska svårt att uppfylla anständighetskravet på jämn könsfördelning efter årtionden av tung mansdominans i såväl moderaternas riksdagsgrupp som på alla tunga positioner i partiet.

Kan det vara så att vi är snabbare att ta till de hårda orden och den dömande blicken när det handlar om kvinnor med makt? Ingen ifrågasätter att män får maktpositioner. Det uppfattas som ”naturligt” och denna väl etablerade utgångspunkt ger män ett handlingsutrymme, en frihet, som också reflekteras i frågorna från media. ”Åh, ska du byta område, så intressant!” kan en journalist säga till Mikael Odelberg som blir försvarsminister utan att kunna ett skvatt om frågorna. ”Har du verkligen kompetens för att vara handelsminister?” var den vassa frågan som Maria Borelius fick. Det är skillnad. Männen är profession. Kvinnorna signalerar ”privatliv”. Männen är självklara. Kvinnorna är ifrågasatta. Kvinnor med makt är i första hand kvinnor.

Verkligheten erbjuder ett bra studiematerial för alla som vill undersöka skillnaderna i hur män och kvinnor värderas. Mediernas frågor följer och förstärker. En demokratisering av de politiska och mediala arenorna förutsätter att vi ser hur dagens debatt genomgående präglas av värderingar om kön.

Gudrun Schyman
Talesperson för Feministiskt initiativ

Artikeln publicerades i Expressen den 14 oktober.