”Provocerande okunnigt i nya regeringen”

Hur gärna hade jag inte velat vara positiv. Kunnat säga – Ja vad bra! Hurra!, när den borgerliga alliansen utsåg Nyamko Sabuni till minister för integration och jämställdhet. Men hur gärna jag än vill så går det inte.

Först gick det inte för det faktum att man i regeringens organisation av det politiska arbetet lägger ihop integration med jämställdhet. Det visar klart att man inte förstått hur grundläggande könsdiskrimineringen är. Att den finns överallt, hela tiden, inom samhällets samtliga institutioner och på alla nivåer. Och i våra personliga liv, i våra identiteter, från vaggan till graven. Den finns inom varje samhällsklass och inom varje diskriminerad minoritetsgrupp. Inom gruppen invandrade, hbt-personer och funktionshindrade.

Regeringen lever uppenbarligen i föreställningen om könsmaktsordningen (i den mån man alls ser den?!) som en bland flera andra diskrimineringsgrunder. Man ser helt enkelt inte att den patriarkala ordningen, d v s synsättet att det som män är, gör och säger, alltid är viktigare och mer värt än det som kvinnor är, gör och säger och att det därför är ”naturligt” att män har mer makt och inflytande, både i samhällets relationer och i våra mer privata relationer, att det mönstret ligger som en grundbult i samhället, som en plattform i samhällsbygget. En plattform som sedan ”bär”, och samverkar med en rad andra, och på inget sätt oviktiga, maktfrågor och orättvisor (klass, etnicitet, sexuell läggning/könsuttryck, funktionshinder, ålder, o s v).

Hade man förstått detta i alliansen hade man varken slagit ihop integration med jämställdhet eller kommit med det fullständigt felaktiga, men i regerings resonemang helt följdriktiga, förslaget att slå ihop alla diskrimineringsombudsmän till en enda (myndighet).

Nåja, tänkte jag, det är ju inte säkert att Nyamko Sabuni (själv) tycker det är bra. Hon som säkert har egna erfarenheter av att ha blivit diskriminerad och säkert själv undrat över om hon blivit det för att hon är svart eller för att hon är kvinna, och säkert just därför förstått att synen på kvinnor som mindre värda för att de är kvinnor, bryter igenom både hudfärg och sexuell läggning. Hon kanske bara har rättat in sig i ledet som representant för regeringens ihopkompromissade syn. Det är kanske klokt av henne att ligga lite lågt i början, tänkte jag. Men nu (måndag morgon) hörde jag henne på radion och då förstod jag att det var värre än så. Hon ville inte överhuvudtaget kalla sig feminist. Hon tyckte att feminismen var ett politiskt begrepp som hon rubricerade som ett ”underepitet”! På frågan vad som var viktigast för att uppnå lika rättigheter och möjligheter för kvinnor svarade hon ”Att ge kvinnor fler arbetsgivare genom att bryta upp monopolen inom offentlig sektor” och på frågan om vad hon ville göra när det gäller mäns våld mot kvinnor (våldtäkterna står som spön i backen, senast nu under helgen!!!) svarade hon ”det vet jag inte”.

Vi har alltså fått en jämställdhetsminister som är djupt okunnig på sitt område, som tror att marknadsliberala lösningar på arbetsmarknaden leder till jämställdhet (var i världen har det gjort det?!) och som inte förmår se att mäns våld mot kvinnor är ett av de mest brutala uttrycken för den ojämlika maktrelationen som finns mellan män och kvinnor. I Sverige och världen över. Samma mönster, samma norm. Vilket också fastslagits i flera FN-dokument. Underskrivna av den svenska regeringen. På uppdrag av riksdagen. Där Nyamko Sabuni suttit en tid. Att vi nu fått en jämställdhetsminister som inte är feminist visar väldigt tydligt på en viktig sak – alla kvinnor är inte feminister och alla feminister är inte kvinnor. Alltså – att vi har många kvinnor inom politiken, och en nästan jämställd regering, innebär inte med automatik att vi får en feministisk politik. Vilket också den förra regeringen klart visade. Feminism handlar inte om antal. Det handlar om medvetenhet. Medvetenhet om att diskrimineringen av kvinnor är en fråga som handlar om makt. Mäns makt och inflytande. På bekostnad av kvinnors.

Inom alliansens partier finns en tydlig och kunnig feminist. Hon heter Birgitta Ohlsson och är från samma parti som Nyamko Sabuni. Jag är inte överens med Birgitta Ohlsson om alla lösningar men under alla samtal och debatter vi har haft genom åren, och det är många, har vi aldrig behövt diskutera om hur verkligheten ser ut, aldrig behövt ta upp tid med att träta om huruvida det finns en könsmaktsordning eller ej. Vi har varit överens om en verklighetsbild, haft ganska stor samsyn om vad som behöver göras, särskilt i det internationella arbetet, men skilt oss åt i förslaget som rör hemmaplan. Men i de systemförändrande förslagen, t ex i frågan om föräldraförsäkringen (att den ska vara individuell) har vi haft samsyn.

Varför fick inte Birgitta Ohlsson bli jämställdhetsminister? Män som har hästsvans och ring i örat går bra (och det är bra!), män som är öppet homo- och/eller bisexuella går bra (och det är bra!) men en kvinna som är öppen och tydlig feminist – det gick tydligen inte. Det visar (igen!) vad vi alla vet. Maktens män efterträder helst varandra och ska kvinnor vara med så är det på männens villkor. Feminismen är fortfarande provocerande och den mänskliga frihet som en upplösning av de alltmer stereotypa könsrollerna skulle innebära, för oss som människor, framstår fortfarande för många som skrämmande. De som förväntade sig förnyelse genom regeringsskiftet har inget att hämta när det gäller jämställdheten. Där är det fortfarande politiska krafter utanför det etablerade partisystemet som måste stå för den nödvändiga förändringen.

Gudrun Schyman
Talesperson för Feministiskt initiativ

En kortare version av artikeln publicerades i Aftonbladet den 11 oktober.