Jämställdhet och mångfald bör in i samhällsbygget

Politikerna har deserterat från sitt ansvar för samhällsbyggande och bostadspolitik. Nu krävs att bostadspolitiken blir politisk. Det är uppseendeväckande att regeringen tycks ha förbisett detta. Det är fegt av politiker att skylla på ”dom” i den grabbiga byggsektorn.

Samhällsbyggnad ska bygga på samtidsförankring och en politisk bostadspolitik som värnar jämställdhet och mångfald. Ett sådant samhälle byggs inifrån.

Sverige som en del i EU, och med internationellt rörliga medborgare, bidrar med mångkulturella bakgrunder till att folkhemmets Sverige inte ser ut som förr. Välutbildade kvinnor söker och förutsätter att de får ett arbete som passar kompetens och ambition.

Per Albin talade år 1928 om Folkhemmet utifrån jämlikhet och broderskap. Jämlikhet idag kräver jämställdhet som innefattar kvinnor. Detta möter hinder eftersom broderskapet noga vaktar sitt tolkningsföreträde.

Inom politiken måste vi därför värna jämställdheten.

Ofrivillig sextimmarsdag

Kvinnor har i Sverige idag i snitt 4 300 kronor mindre i månaden än män i inkomst. Detta betyder att kvinnor oftare än män inte kan uppleva social och ekonomisk stabilitet och pondus i händelse av konflikt eller våld inom hemmet. De vet att det är de som måste flytta.

Hur ska en kvinna kunna klara detta då folkhemmet numera är en bostadsmarknad, och bostadsbehövande är kunder vars plånböcker är det enda som räknas? Det blir till att flytta längre ut med längre restider och ett påtvingat deltidsuttag för att klara vardag med barn och matinköp. Andelen separerade kvinnor är märkbart i de så kallade miljonprogrammen. Sextimmarsdagen är faktiskt redan införd – men i smyg, och betalas ur den egna hushållskassan, oftast av kvinnor.

Om Sverige inte har råd med sextimmarsdag – varför ska då kvinnor tvingas att ha det? Kostnaden borde redovisas i nationalkassan. Så sätts den grävandspiralen igång med deltid – sämre karriärutveckling – sämre sjukpeng – sämre föräldrapeng – sämre pension, och så vidare.

Ojämlika löner och brist på genusperspektiv i samhällsbyggandet armerar och gjuter fast ojämställdheten i betongen. Så kan vi inte ha det!

Kvartalsekonomi för kortsiktig

Byggandets kvartalsekonomi har blivit ett verktyg för att generera vinst och inte ett verktyg för att bygga samhällen med social stabilitet, balans och trygghet. Marknaden söker nya bostadskonsumenter, bygger skräddarsytt och önskar att vi flyttar ofta. Det som spelar roll i vardagen runt boendet, skola, dagis, vänner, arbete och kommunikationer räknas inte in i kalkylen.

Vem bygger för den mindre hushållskassan, för dem som inte är både rika och friska? Dessvärre inte ens allmännyttan, trots sitt namn. Ett exempel: Allmännyttan bygger långt från tätortsbebyggelsen, men med stöd av gällande regelverk nya så kallade lågbudget-bostäder i tvåvåningshus utan hiss.

Hälften av lägenheterna fungerar då endast för fullt rörliga och friska. Inte ens Göran Persson skulle kunna komma hem till den övre våningen efter en höftledsoperation.

Det är låg livskvalitet som levereras och kommunen måste enligt lag erbjuda bostadsanpassning, det vill säga en dyr hissinstallation, till den som behöver. Detta kallas att bygga billigt!

15 min till allt

Att bygga hållbart borde också omfatta sociala kvaliteter. Jag önskar att ansvaret för en god bostad åt alla ska bli ett verkligt angeläget uppdrag – ett politiskt förtroendeuppdrag där vi underlättar och möjliggör. Inför gärna en kravmärkning GOD BOSTAD på bostäder. I detta ingår att bygga för kvinnans plånbok, då klarar sig de flesta. För in tidsmåttet 15 minuter till allt som ett kvalitetsmått i samhällsbyggandet. Ett värdemått som kan visa den egentliga samhällskostnaden för att bo och arbeta, och så vidare.

Vi talar om miljökonsekvensbeskrivningar och miljöbelastning men vi bör också redovisa social och ekonomisk kostnadsbelastning på privatekonomin. Om du tvingas till deltid på grund av lång restid eller dålig turtäthet och samordning så bör du få skatterabatt.

Trygghet i verkliga livet
Kd:s Göran Hägglund talar om en nystart för egnahemsrörelsen. Idén återkallar 1950-talets vilja-vara-hemma-kvinna som inte är stadsbo. Bostadsbyggandet som det sker idag (inte minst om det gäller egna hem) förutsätter två inkomster varav en är manshög. I händelse av skilsmässa eller dödsfall kan oftast inte kvinnan bo kvar, boendet kostar för mycket, men mannen kan.

Framöver krävs något helt annat, något som bejakar nya sätt att bo tillsammans, bejakar rätten att bo tillsammans utan att vara kärnfamilj. Hägglund ser inte att kvinnor är invandare i ett manssamhälle som beskär dem deras sociala allemansrätt. Vi bygger in beroenden som kommuner och stat får ta hand om med stödpengar, och det blir oftast ett mansberoende.

Vi måste ändra attityden i samhällsbyggandet och vidga trygghetsbegreppet socialt, kulturellt och ekonomiskt för det verkliga livet.

Nya sätt leva på

Många ungdomar och äldre har för länge sedan insett att vi kan bo ihop utan att ha en gemensam ekonomi och en sexuell relation. Du arbetar eller studerar och reser i ett öppet Europa och inte sällan i hela världen. Du korttidsbor och delsbor på flera ställen – kanske parallellt till och med. Det är praktiskt och socialt motiverat att dela bostad ibland. Låt oss inse detta.

Sveriges befolkning är snart helt urbaniserad; staden och tätorten som boplats bör därför utvecklas till en demokratisk och jämställd miljö. Några etablerade förhållningssätt kan kanske utgå, exempelvis motståndet mot höga hus. Höga hus måste inte med automatik bli ”superstylade” och kosta dyrt. Kanske är det ett sätt att öppna staden för alla, från äldre till hushåll med barn, och med närhet till mångfald av kultur, skola, omsorg och utbud av varor och tjänster och inte minst heltidsarbete.

Flerfamiljshusen i Stockholms innerstad från 1940-talet hade barnstuga på taket med takterrass och faciliteter som långt överträffade dagens omsorgsnivåer. Närheten till stadens parker och vatten var självklar.

Låt oss börja med att bryta ned de stora markanvisningarna och bjuda in fler som vill bygga.

Redan idag behövs det reserveras mark och fastigheter för att möta ändrade hushållsformer. Vi kan likt 1920-talets järnvägs- och posttjänstemän, ensamstående yrkesverksamma kvinnor, med flera, bilda boföreningar, aktiebolag, kooperativ och sparkassor för att bygga bostäder, även i städerna. Kommuner och stat ska sedan stötta dessa aktörer med kredit och startlån. Planhandläggningen samordnas så att kommunerna inte behöver få budgetångest. Vi skulle också få fler beställare och byggare av mindre format som deltar i byggandets olika skeden. Här kan mångfald och arbetstillfällen växa fram och eget företagande stimuleras.

Fastighetsskatt böra vara känd

Dagens dynamiska taxeringsvärden med tillhörande fastighetsskatter skapar orättvisor och oförtjänt oro. Kapitalstarka nyköp och/eller köp av fritidsboende välsituerade hushåll bryter ned de sedan länge bofastas plattformar för ett värdigt och ekonomiskt rimligt boende.

De rika tvingar bort de ”fattiga” som nödsäljer på grund av högt skattetryck åsamkat av de rikas köpförmåga. Kommunal service, skolor och infrastruktur är kanske inte av central betydelse för den som redan har två bilar och ett permanent boende på annat håll.

Lås nu taxeringsvärdet vid köptillfället och reglera sedan skatten vid säljtillfället. Detta gagnar både individer och kreditgivare. Detaljer kan sedan finslipas och utvecklas, men att kunna överskåda sin boendeekonomi åtminstone i tioårscykler borde vara lagskyddat.

Mångfald enligt svenskt recept?

Mona Sahlin aviserar att segregeringen i det svenskafolkhemmet ska vara hävd till år 2010. Jag undrar om omflyttning och rensning är att vänta, igen? Är nästa steg geografisk kvotering baserad på en sortering efter ekonomi och tvivelaktiga etniska etiketter? Är villor i till exempel ytterstadens miljonprogram eller flerfamiljshus i villaom
råden som Sahlin föreslår, verkligen ett recept som bidrar till minskad segregation?

Spåren av den sociala ingenjörskonsten förskräcker. Socialdemokraterna bidrog välment på 1960–70-talen med miljonprogram, genomgripande citysaneringar och lägsta godtagbara standard (LGS) för såväl den nya som ombyggda bostaden. Protesterna var kraftfulla inte minst då många i LGS och rivningar inne i kvarteren redan då såg en kommande segregation i innerstaden. De som protesterade och ville behålla det äldre bostadsbeståndets olika kvalitetsnivåer ekonomiskt och socialt fick dessvärre rätt.

Stockholms innerstad har idag blivit världens mest enfaldiga huvudstad. Idén med LGS förutsatte statliga lån och räntesubventioner. När de upphörde avslöjades att vi byggt för tvåsamhet, kärnfamiljer och stadigvarande anställning och hyresnivåer som folk i allmänhet inte klarar utan bidrag. Och värre har det blivit när allmännyttan hängde på de ekonomiska trenderna. Innerstan har blivit en ”gated community” för välsituerade friska ”svenska” (mans-)personer.

Låt kooperativ bli aktörer

Det finns alternativ. Släpp loss arbete inifrån och låt miljöerna växa av egen kraft. En allmän tilltro till de boende på platsen och deras önskan om byggande och boende är ett progressivare vägval. Släpp in mindre kooperativ och bosammanslutningar som bostadsaktörer. Europeiska entreprenörer kan inbjudas att planera och bygga exempelvis i det mångkulturella Tensta.

För vem och på vems villkor ska vi bryta segregationen? I miljonprogrammets bostadsmiljöer råder redan etnisk mångfald. Det enda som saknas där är svenska svenskar. I innerstäderna är det tvärtom och likriktat. Frågan om framtiden borde bättre kopplas till förväntad livsstil och ekonomi och till synen på ett Sverige i världen, på jordklotet. Sverige som ett land i Europa med öppna gränser för arbetskraft och studenter är ett annat land idag än för bara tjugofem år sedan.

Att bekräfta allmännyttans betydelse och behovet av fler hyresbostäder är rimligt. I ett segregationsperspektiv är det en kärnfråga. Men för vems plånbok finns allmännyttan?
Kan en allmännytta med arv från miljonprogrammet och som sedan vinstorienterats uppvisa en förmåga att se bortom kortsiktiga (lyx)bostadstrender? Vill allmännyttan vara en progressiv spjutspets?

Har missat segregation

Den enkönade byggsektorn är ett kulturellt svaghetstecken i ett Sverige som anser sig vara jämställt. Här planeras vår vardag och här tas beslut som påverkar social och ekonomisk trygghet, boendekvaliteter och restider till och från arbetet. Besluten baseras i huvudsak på mäns erfarenheter, verklighetsbilder och drömmar.

Om alla de som arbetar i byggsektorn för ett ögonblick tog utgångspunkten i kvinnors erfarenheter, kompetenser, situation och behov så skulle samhällsbyggandet påverkas kraftigt. Trygghetsdebatten skulle lägga tyngdpunkten på graden av socioekonomisk trygghet och jämställdhet. Många fler skulle ta hänsyn till att kvinnorna utgör den stora majoriteten av ensamstående bland yrkesverksamma, ungdomar, mödrar och äldre. Fler skulle tvingas ta in att ensamstående kvinnor har sämre löne- och boendevillkor och att situationen har förvärrats sedan 1980-talet, med trångboddhet och otrygga livsvillkor.

Andelen arbetslösa kvinnor ökar idag mer än männens enligt Saco. Skulle det vara möjligt att betrakta dem som kunder i bostadssektorn och att bygga också för dem? Alla ska med? Eller ska det bli som med socialdemokraternas citysanering? Den flyttade bort knarkarkvartarna från city och nu ska de bygga bort de sämre bemedlade (kvinnorna) ur det glada folkhemsfotot.

Attityden hårdnar

Den hårdnande attityden från privata – och den allmännyttiga marknadssektorn – medför att fler hyresvärdar och banker undviker eller vägrar att teckna hyreskontrakt eller ge bankkredit till dessa grupper. Fast anställning krävs i en tid då arbetsmarknaden väljer flexibla projektanställningar. Ansvaret förskjuts då problemen blir akuta och segregationen ökar.

Det saknas en analys av vad kvinnors ekonomiska underordning får för samhällskonsekvenser. Politikerna har deserterat från sitt ansvar för samhällsbyggande och bostadspolitik. Det krävs att bostadspolitiken är politisk och inte bara pragmatisk. Det är uppseendeväckande att regeringen tycks ha förbisett detta. Och det börjar bli lite fegt (av politiker) att skylla på domi den grabbiga byggsektorn hela tiden.

Utgå ifrån kvinnors ekonomi

Jag vill se en bostadspolitik som beaktar kvinnors liv och kvinnors och ungdomars ekonomi som en viktig del av ett tryggt kreativt och framåtsyftande Sverige. Till detta behövs ett dagsaktuellt faktabaserat underlag. Ett sådant underlag tas snarast fram ur en ny statlig bostadsvaneundersökning. Det är över trettio år sedan en sådan gjordes och en hel del har ändrats i våra livsstilsmönster.

Med stöd av en god verklighetsbild kan vi arbeta vidare och bygga samhället:

• med kvinnors erfarenheter
• för kvinnors plånböcker
• för verklig trygghet
• för social och kulturell mångfald
• för flexibelt boende
• med målet 15 minuter till allt

Ylva Larsson

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Husbyggaren som ges ut av Svenska Byggingenjörers Riksförbund.