Att vara feminist har blivit en könstillhörighet

2006 års valrörelse kom att handla om svenska plånboksfrågor. Inget ont i dessa, men står de ensamma, utan förankring i något större, blir det huggsexa om hundralappar i den egna börsen. Folk röstar på det parti som lovar mest pengar just till dig.

Resten var det tyst om. Allt det som sträckte sig utanför folks fyra väggar, allt det som gick längre än den egna privatekonomin nästa budgetår. Världen; miljön, utrikespolitiken, globaliseringen, bistånd och EU tegs ihjäl. Ideologierna försvann. Inget var förankrat. Alla låg i mitten och mitten låg till höger. Det var mer marknadsföring än valrörelse, mer reklam än politik.

”Kaffet på ICA kostar två kronor mer än kaffet på Konsum. OK: då handlar vi på Konsum.” Om kaffet är skördat av barnarbetare, odlat med giftiga bekämpningsmedel, av ett kvinnokollektiv i ett utvecklingsland eller en multinationell livsmedeljätte, talar man inte om.

Det är begripligt att det kan bli så här i en lågkonjunktur och i en dålig ekonomi. Men Sverige befinner sig inte i lågkonjunktur. Folk har det generellt sett ganska ok. Det finns ganska gott om jobb. Konsumtionen ligger på All-time-high. Så vad hände? Egentligen?

Feminismen bagatelliserades, atomiserades, belades med munkavle och viftades bort. Den outtalade tesen var att Sverige redan är jämlikt, att Fi sparkade in öppna dörrar.

Kvinnor har kanske inte exakt samma löner som män. Men tjejerna får väl lära sig att löneförhandla, höhöhö. Visst får tjejer stryk då och då – av sjuka män. Dessa vilseförda gossar ska man sätta i fängelse och ge vård. Sen är feminismen klar liksom.
Visst – det har funnits en och annan kvinna i valrörelsen. Maud Olofsson har bakat bullar till pågarna och nu vill hon ha ”varannan damernas” i alliansregeringen. På något vis har det framstått som att ”om man är kvinna är man feminist”, att Alliansen på något sätt dragit sitt feministiska strå till stacken med hjälp av Maud.

Att vara feminist har blivit en könstillhörighet, inte en politisk ståndpunkt. Vi snackar härskartekniker ur den mer avancerade skolan här.

Låt mig därför varudeklarera:
Maud Olofsson är inte feminist. Göran Persson har sagt att han är feminist. Det är han inte. Bara för att en landsfader påstår en sak, så innebär inte det att det med automatik är sant. 1939 påstod Per-Albin Hansson att ”vår beredskap är god”. Det var den inte.

Vi kunde varit bättre på att tala om dessa saker. Faktiskt berätta för folk vad feminism är och vad det inte är, hur den ser ut och hur den inte ser ut.

Jag tror inte jag är överdrivet konspiratorisk om jag hävdar att etablissemanget faktiskt lagt ner strategi och energi på att tysta Fi. När Fi startade skrällde det till. Siffrorna i oponionsundersökningarna slog i taket. Sedan kom, som av en händelse, TV-programmet ”Könskriget”. Det sas att feminister anser att ”män är djur” och anser att män är satanistpedofiler som äter spädbarn. Feminister beskrevs som kvinnor, alltid kvinnor – hysteriska kvinnor – som hatar män. Dessutom gjordes ju reportaget av en kvinna, och då måste det ju vara sant och rätt, det som påstods. Fi blev ett svagsint amazonfölje av manshatande galningar.

Efter det har Fi tigits ihjäl, av media och av de etablerade partierna. Kanske har en ny folkrörelse aldrig så effektivt fått benen avslagna som Fi. Varför? Etablissemangets fruktan? En vacker tanke, men jag undrar det. Jag tror det handlar om gamla klassiska härskartekniker: ”Vi tiger ihjäl dem”, ”vi lyssnar inte på dem”, ”de är kvinnor, och vad kvinnor säger är inte viktigt”.
Så enkelt tror jag det är. Fi ansågs inte seriöst.

Tyvärr har jag hört saker inom Fi som visar att allt detta smittat av sig. En del menar att det borde finnas fler män på listorna, att fler män skulle rösta på oss om det fanns fler manliga företrädare som syntes.

Jag tror vi ska akta oss för sådant. Det är inget självändamål att få in män i Fi. Vi ska passa oss noga för ”varannan damernas”. Fi skulle i teorin kunna få egen majoritet om blott alla kvinnor röstade på oss. Det ska inte spela någon roll om samtliga på en valsedel är kvinnor. Det får aldrig, aldrig beskrivas som ett problem. Det kan aldrig bli ett problem att vi är ”för få” män inom Fi. Feminismen är förvisso ett paraply för antirasism, hbt-kamp och allmän rättvisekamp, men det finns ingen feminism utan kvinnokamp. Och det är inget problem. Det är precis som det ska vara.

Fi är kanske det parti som i dagens politiska landskap är allra mest och allra stadigast förankrat i en ideologi, en övergripande samhällsanalys. Detta är vår styrka. Vi får inte sjabbla bort den feministiska analysen i någon slags pusslande och kompromissande för att försöka locka alltifrån värdekonservativa moderater till queeranarkister. Förr eller senare måste Fi ta ordentlig ställning, inte till blockpolitiken, men till ideologin.

Kan man vara feminist och kristdemokrat? Kan man kalla sig feminist och samtidigt var emot samkönade äktenskap? Är Fi det rätta partiet för borgerliga så kallade särartsfeminismer som pratar om att kvinnor väljer att stanna hemma med ungarna därför att de är evolutionärt programmerade till det? Är det ”feminism” att jobba för fler kvinnor i de börstnoterade företagens styrelser? Har vi varit för rädda för att ta ställning ideologiskt? Jag tror det.

Jag efterlyser mer ideologiska samtal, fler, djupare och modigare ideologiska samtal, inom Fi. Är Fi ett feministiskt parti, eller ett parti för alla som påstår sig vara feminister? För det, mina vänner, är en dj-a skillnad.

Dan Ingvarsson
Fi-medlem i Malmö