Efter valet, innan segern

Det är klart att det på många sätt känns tungt. Jag hade hoppats. Och jag trodde på att även om vi inte kom in i riksdagen skulle vi i alla fall nå 1 procent. Och när vi inte ens fick en procent så känns det tungt. Men den stora uppgivenheten som jag förväntade mig skulle komma rusande lyser med sin frånvaro.

Med bitterheten, ångesten och deppigheten är det samma sak, de finns inte där. Det är omöjligt att känna uppgivenhet, när vi ser tillbaka på vad vi faktiskt har gjort och gör. När jag tänker tillbaka på tiden från årsmötet i Örebro i september förra året och fram till nu så känner jag många saker. Men aldrig bitterhet.

Aldrig att jag ångrar något. Mest ler jag åt många absurda, tokiga, roliga och konstiga saker som hände under året. Då vi, kaxiga som vi är, bestämde oss för att en gång för alla montera ned den här patriarkala världsordningen. Och sättet vi skulle göra det på var att, på ett år och utan pengar, driva en valrörelse och forma en politik som skulle ta oss in i riksdagen.

Många tycker att vi med vårt valresultat hade fel. Vi gjorde fel. Vi borde ha gjort något annat. Vi borde inte ha varit så kaxiga. Vi borde inte försökt gå från höger/vänster i politiken. Vi borde veta vår plats.

Men, varför det? Vad vi i Fi gjorde och gör, som är det bästa, är att vi agerar. Vi gör och formulerar politik utifrån våra liv, utifrån en vision och en dröm om ett samhälle där vi kan leva och andas som de människor vi är. Det är aldrig fel. Det är stort, det är historiskt och det är fantastiskt.

Och nej, vi kom inte in i riksdagen det här valet. Vi får ändra vår tidsplan lite, för hur lång tid det tar att nedmontera den patriarkala världsordningen. Men vi fortsätter ju såklart. På alla sätt. För vi är modiga, fantastiska, kaxiga och våghalsiga individer som verkar inom Fi, som är Fi. Just nu jobbar vi på efter valet, innan segern!

Sofia Karlsson
talesperson Fi