Regeringens feministiska politik bara en tunn fernissa?

5 juli 2005

Hur ska man tolka den bedövande tystnaden från regeringen när debatten om begreppen könsmaktsordning och feminism hettar till?

Feminism handlar om demokrati och arbetet att göra mänskliga rättigheter även till kvinnors rättigheter. Målet är ett samhälle utan förtryck (inklusive våld) och diskriminering på grund av kön och utan begränsande könsroller. Ett högt siktat mål men inte desto mindre nödvändigt. Tills för inte så länge sedan trodde vi att regeringen utgick från en feministisk analys och åtminstone utåt försvarade denna grundläggande vision om mänskliga rättigheter för alla.

Det hade varit klädsamt om regeringen, om inte annat för att rädda sitt internationella rykte i jämställdhetsfrågor, tagit ställning för analysen om könsmaktsordning . Den lyfter man annars gärna fram i diskussionen om det globala problemet med mäns våld mot kvinnor i det internationella samfundet. Särskilt som FN kritiserat Sveriges regering och uppmärksammat den på att man måste ta krafttag mot mäns våld mot kvinnor. Det är fortfarande så vanligt förekommande att det utgör ett alvarligt samhällsproblem som begränsar kvinnors liv och grundläggande rättigheter i vårt land. Istället har regeringen bidragit med tystnad och låtit vulgärdebatten pågå som om den inte berörde dem. En debatt som målar upp begreppet könsmaktsordning som något obegripligt och främmande och feminismen som hysterisk och farlig.

Generalsekreterare Kofi Annans budskap på Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor, den 25 november år 2003, var tydligt: ”Könsrelaterat våld är kanske den mest avskyvärda kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Så länge det fortsätter kan vi inte hävda att vi gör några riktiga framsteg mot jämlikhet, utveckling och fred.” (UN news update)

Redan år 1993 antog FN:s generalförsamling Deklarationen om avskaffandet av våld mot kvinnor. Våldets grundläggande orsak är enligt deklarationen det ojämlika maktförhållandet mellan kvinnor och män. Deklarationen fastlår att dessa maktförhållanden har lett till mäns dominans över och diskriminering av kvinnor samt tvingar in kvinnor i en underordnad ställning. Deklarationen förstärktes genom handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens i Beijing år 1995. Sverige har ratificerat bägge dokumenten. Det betyder att Sverige har accepterat denna förklaringsmodell och att man också har åtagit sig att leva upp till det som FN deklarationen och handlingsplanen har fastställt. Dessa FN-dokument var utgångspunkten för regeringens arbete med frågan om mäns våld mot kvinnor när man tillsatte kvinnovåldskommissionen (dir. 1993:88) och la fram kvinnofridspropositionen (1997/98:55). Bägge hade ett tydligt könsmaktsperspektiv.

Hur kommer det sig att ansvariga stadsråd och statsministern själva tiger när utgångspunkterna för det feministiska arbete som regeringen själv formulerat ifrågasätts? Regeringen försvarar inte sin egen politik. Varför? Är regeringens feminism bara politisk opportunism och en tunn fernissa som flagnar så fort det börjar blåsa?

Medan regeringen har visat sin passivitet i frågan har Feministiskt Initiativ sammanställt en rapport om kvinnojourernas situation och samhällets ansvar gällande våld mot kvinnor. Ansvaret för brottsoffer ligger hos kommunerna och socialtjänstlagen uppmärksammar särskilt stöd och hjälp till kvinnor och barn som utsatts för våld. Rapporten som är sammanställd av Carin Holmberg visar dock att många kommuner brister i sitt ansvar. I stället är det den ideella kvinnojouren i kommunen som står för detta stöd.

Enligt en rapport från Socialstyrelsen (SoS-rapport 1998) anser polisen, sjukvården och socialtjänsten att det är den lokala jouren som erbjuder det bästa stödet till utsatta kvinnor och att jouren är central även för att de tre myndigheterna ska kunna göra ett bra arbete för dessa kvinnor.

Det stöd och den hjälp som utsatta kvinnor och barn får skiljer sig väsentligt i olika kommuner. Amnesty anser i en rapport från 2004 att det är oacceptabelt och odemokratiskt att en kvinnas boendeort bestämmer vilket stöd som finns att tillgå om hon utsätts för misshandel.

Enligt samma rapport bidrar svenska kommuner i snitt endast med 4:88 kr per kommuninnevånare till kvinnojourerna. De flesta jourer drivs alltså av ideella krafter även om det finns jourer som också har en och ibland två anställda.

2002 fanns ca 150 kvinnojourer i Sverige. Endast tre av dessa var kommunala jourer med anställd personal, i Stockholm, Göteborg och Malmö. Rent allmänt finns det färre kvinnojourer i riktigt små kommuner. I vissa fall samarbetar flera kommuner om en jour. Ett fåtal jourer har invandrade kvinnor som sin målgrupp. I många kommuner saknas information på andra språk än svenska som berättar vart kvinnor som utsatts för våld kan vända sig. Få, om ens några verksamheter tar emot kvinnor som missbrukar och/eller är psykiskt sjuka. Lesbiska känner sig inte alltid välkomna till kvinnojouren.

Under 2004 erbjöd medlemsjourerna i Roks (Riksorganisationen för Sveriges Kvinno- och tjejjourer) och SKR (Sveriges kvinnojourers riksförbund) tillsammans 3131 kvinnor och barn en fristad och skyddat boende under sammanlagt 102 020 dygn. Under samma år var Roks medlemsjourer tvungna att hänvisa 9 293 hjälpsökande kvinnor vidare på grund av platsbrist. Alltså kan kvinnojourerna bara ta emot en fjärdedel av dem som söker hjälp.

I Sköndalsinstitutets rapportserie nr 21 framkommer det att i kommuner utan kvinnojour kände flertalet politiker i princip inte ens till Kvinnofridspropositionen där regeringens politik för att stävja mäns våld mot kvinnor dras upp.

Hur ser då våldets verklighet ut i Sverige idag? År 2004 anmäldes dryg 60 000 våldsbrott, hot och ofredande mot kvinnor enligt Brottsförebyggande rådets (BRÅ) brottsstatistik. Antalet anmälningar av kvinnomisshandel, sexualbrott och grov kvinnofridskränkning ökade jämfört med föregående år. Bland annat anmäldes under rubriken Mäns våld mot kvinnor;

Dödligt våld: 73
Försök till mord eller dråp: 169
Misshandel: 22.753
Våldtäkt: 2.152
Grov kvinnofridskränkning: 2.068

Detta är anmälda brott. Enligt BRÅ bör man multiplicera siffrorna med 4 för att komma nära sanningen. I runt 80% av fallen är den som begår brotten en man som kvinnan lever eller har levt ihop med. De absolut flesta brotten begås i hemmet. I många familjer finns också barn.

Makten att utforma ett adekvat stöd till kvinnor ligger hos politikerna, även om politikerna själva tycks ha frånhänt sig detta ansvar. Detta ansvar måste tillbaka till den politiska makten.

Vi konstaterar att den politik som förts inte är tillräcklig för att ta itu med detta gigantiska samhällsproblem och kräver därför följande:

En skärpning av socialtjänstlagen som innebär att utsatta kvinnor och barn – oberoende av bostadsort – ska ha tillgång till hjälp, stöd, respektfullt bemötande och skyddat boende i sitt närområde. Socialtjänstlagen måste därför innehålla en tvingande paragraf där alla kommuner ges i uppdrag att själva, eller i samarbete med andra näraliggande kommuner, se till att det finns en jour/enhet (ideell eller kommunal) som kan bistå utsatta kvinnor och barn. I de fall där hjälpsökande talar annat språk än svenska skall hon ha rätt till tolkhjälp. I samband med lagändringen måste staten också skjuta till pengar till kommunerna för detta ändamål.
Att varje kommun ansvarar för samordningen mellan myndigheter i ärenden som gäller mäns våld mot kvinnor. Utsatta kvinnor ska inte själva behöva sköta denna samordning.
Att det vid alla berörda myndigheter ställs kompetenskrav på tjänster som innefattar ett specifikt ansvar för frågor om mäns våld mot kvinnor och barn
och att innehavare av sådana tjänster får fortlöpande utbildning.
Att förebyggande åtgärder och hjälp till män som slår måste innefatta ett könsmaktsperspektiv.
Att staten tar ansvar för att det inrättas resursjourer som kan ta emot de mest utsatta kvinnorna, exempelvis missbrukare, psykiskt sjuka och prostituerade. Personal på kvinnojourer ska utbildas i hur de ska bemöta och slussa vidare hjälpsökande de själva inte har resurser att ta emot.
Att kommunerna måste ta ansvar för att hjälpa, stödja och skydda de kvinnor och män som är utsatta för våld i samkönade relationer.

Sandra Dahlén, Gudrun Schyman och Lotten Sunna
Styrelseledamöter i Feministiskt initiativ