Inte en enda kritisk fråga

Så här dagarna efter valet kommer jag att tänka på den där stora artikeln om Fi som publicerades över en helsida i den stora borgerliga dagstidningen i lördags.
Visst var den bra?
Den var informativ och neutral, och samtidigt förmådde skribenten se det epokgörande med själva partiet som sådant.
Det var en brett upplagd artikel om Fi, lördagen den 16 september, med en stor bild på Gudrun Schyman och Jane Fonda tillsammans. Jag citerar några avsnitt:

”Feministiskt Initiativ är inget småparti bland de andra eller en modefluga som bara försvinner. För det första handlar det inte om något krig mot männen – det finns några stycken på riksdagslistan – och partiets valmanifest är mer konkret än de traditionella partiernas. De ställer upp till val därför att kvinnor jämfört med män, får genomsnittligt 4 300 kronor mindre i plånboken varje månad, därför att kvinnor i Sverige tar ut 81% av föräldraledigheten vilket förstärker deras underordnade position på arbetsmarknaden. Detta är ett parti som kan skapa historia om det kommer in i riksdagen.”

Den här artikeln publicerades verkligen i lördags. Men inte i Sverige, utan i Spanien. Tidningen heter El Pais och påminner på många sätt om Dagens Nyheter. En motsvarande artikel har vi däremot inte sett i svenska media. Inte en enda. Nog är det märkligt.

Att göra en valanalys av Feministiskt Initiativ utan att ta med den roll som media har spelat är omöjligt. Jag vet att det kan låta som självömkan och gnäll, men för oss som har många års erfarenhet av journalistik, är det uppenbart att något märkligt hände i 2006 års val, just när det gällde Feministiskt Initiativ.

I många år har valforskare och statsvetare oroligt påpekat att valdeltagandet går ner, att partierna förlorar medlemmar och att politikerföraktet ökar. Att det kanske säger något avgörande om de traditionella partiernas strukturer verkar ingen ens vilja fundera kring.

Fi står för något alldeles nytt, med engagerade gräsrötter som tidigare inte varit politiskt aktiva. Men ingen i media har ens velat diskutera detta.

Inte en enda kritisk fråga har vi fått, inte ett enda försök att ta reda på och informera väljarna om vad vi står för, och vi har stängts ute från alla debatter och samtal. Särskilt när det gäller public service är detta ett demokratiskt problem.
Däremot har vi fått uppleva personangrepp och svartmålning.

Ett verkligt lågvattenmärke kom när till och med Sören Holmberg på SVT:s valvaka fortsatte att sprida myten om att Fi står för uppfattningen att män är djur.

Jag vet. Historien visar att själva svartmålningen är ett bra bevis för att vi är något viktigt på spåren. Den gulliga kravlösa jämställdheten har aldrig varit problematisk. Men när vi kräver makt på riktigt – då bränner det till.

Vad hade hänt om vi hade granskats och beskrivits i svenska nationella media? Ingen kan veta. För egen del är jag övertygad om att Gudrun Schyman hade sopat mattan med övriga partiledare om hon hade fått chansen att framträda i en enda tevedebatt. Kraven på personlig utstrålning och engagemang har ju i övrigt varit låga. Ta bara kristdemokraternas Göran Hägglund som kallades vinnare och humorist efter en enda mening i en tevedebatt.

De journalister som gömmer sig bakom påståendet att man ville slippa ta med Sverigedemokraterna har inte förstått sin journalistiska uppgift. Det handlar om att granska, avslöja, kritisera och beskriva. Tystnad har aldrig var en bra journalistisk metod.

Det är självklart inte roligt att få en procent, när vi hoppades på fyra och en plats i riksdagen.
Och dagen efter valet är det en smula tungt.
Ändå kan jag känna en lugn tillförsikt inför framtiden från många av dem som har varit med i denna historiska valrörelse. Den feministiska historien är lång och vi har väntat ganska länge. Vi vet att det vi har emot oss är strukturer med tusentals år på nacken. I det perspektivet är två och ett halvt år till valet till Europaparlamentet 2009 inte särskilt lång tid.

Fram till nästa val ska vi också fortsätta vara ute och tala överallt där vi får chansen. Vi ska fördjupa våra resonemang, hitta flera konkreta förslag, gå igenom de områden som vi hittills inte riktigt hunnit med, som exempelvis miljöpolitiken. Vi ska delta i möten, paneldebatter, skriva artiklar och debattinlägg, och vi ska driva våra frågor närhelst vi får en chans att vara med i radio och teve.

Vi vet att vi kommer att bli fler.
Vi vet att vi redan har skapat historia.

Maria Carlshamre