Vi är motvikten

Möte på stora torget i Borås. Fi-banderoll. Rosa Fi-byrå. Kerstin har med sig en egenkonstruerad vacker piedestal av armeringsjärn med vackra blommor. Vi har inte valstugor i alla städer utan på varje plats skapas en valstuga. Jag valtalar och försöker överrösta fotbollssupportrar som kommer och går i gäng. (En fullständigt ny upplevelse för mig, då jag inte alls är fotbollsintresserad och undviker stan när det är stora matcher.) Det är match mellan AIK och Elfsborg i allsvenskan. Det är inte en lätt konkurrens. Före mig valtalar Maija på finska och några unga män ställer sig framför henne och brölar som unga tjurar brukar göra. Ordlöst bröl. Det känns hotfullt och de blir bortmotade. Några av dem söker sig bakom Maija och kommer fram till mig.

Jag undrar ”Vad ska detta bli”, men det blev ett fantastiskt samtal. En av dem inleder – helt plötsligt fokuserad och nykter – med frågan ”Jag ska rösta på er, men vill vara säker på att ni inte är mot invandrare. Är ni för invandring?” Och jag samtalar under en lång stund med fem unga fotbollsfans. När samtalet är slut tackar de med att ta i hand och är plötsligt onyktra igen. Ska jag skratta eller gråta? Därefter börjar jag valtala. Ett annat gäng unga män går förbi mig och ropar ”Djävla flata!”. Eftersom jag håller i mikrofonen blir mitt svar omedelbart i mikrofonen: ”Jajamän jag är lesbisk och det är jag stolt över och särskilt att jag kan stå för det”. För en sekund ser jag med ryggmärgens vana hur hela publiken hajar till. Men jag fortsätter tala om löner, eller vad det kan ha varit, utan att själv egentligen registrera att jag svarade dem.

Vad jag sa har ingen större betydelse, det som har betydelse är att jag för första gången i mitt liv svarade UTAN att känna en oro eller undran. Jag har varit öppet lesbisk sedan slutet av 70-talet. Jag har varit skolinformatör och alltid sagt offentligt att jag är lesbisk. Det har gått bra och jag har inte lidit av det. Trodde jag tills denna dag i Borås. Då upplevde jag något nytt. När jag sa dessa ord var min trygghet inte baserad på min egen styrka, utan min styrka var att jag kunde säga det med en vetskap att jag har en hel organisation bakom mig som inkluderar mig. Inte en kamporganisation för lesbiska, utan en politiskt bred organisation där mitt liv och mina behov är lika självklara som någon annans. Jag tror alla hbt-personer längtar efter att känna denna gemenskap med samhället, utan all oro.

Det är självklart inget nytt för mig att vår politik har ett klart inkluderande av hbt-politik. Det finns i vår ”För en feministisk politik”, såväl i alla löpande analyserande textavsnitt som i specifika kravpunkter. Jag vet också att detta inte varit självklart för alla heterosexuella medlemmar och att det har förekommit diskussioner som väckt starka känslor. När politiken var klar och valrörelsearbetet startade upplevde jag att det inte fanns något problem med hbt-personers starka närvaro. Men, alla vi som har varit öppna i andra organisationer har upplevt detta förut. Vi har blivit förnekade, ifrågasatta och sedan tar orken slut. Man lever sida vid sida, men under ytan känner man hela tiden ett frågetecken om det är ok.

Vi är så vana vid detta att vi oftast slutat tänka på det och mentalt är vårt så kallade normaltillstånd att instinktivt känna frågetecknen till våra liv. Det är just därför som denna dag i Borås är viktig för mig. Det jag upplevde på ett personligt plan var att jag själv kände en grundmurad trygghet i organisationen. Den där gamla vanliga normala känslan av att känna brist på tillit hörde inte hemma i Feministiskt initiativ. Det är möjligt att det kommer tillfällen då jag blir både arg, besviken och känner brist på trygghet. Men, jag vet av erfarenhet från den resa vi gjort under drygt ett år att jag nu har en tillit till att vi hbt-personer är inkluderade. Tilliten kände jag i en ny ryggrad den där dagen i Borås. Till alla mina hbt-vänner säger jag: Vi är välkomna. Nej, inte bara välkomna – vi är en del av organisationen. I Feministiskt initiativ är jag helt jämställd med heterosexuella och jag vet att andra hbt-personer har samma upplevelse. Feministiskt initiativs hbt-politik är inte bara en snygg yta utan politiken utgår verkligen från all diskriminering, inklusive oss. Politiken tar med allvar ett helhetsgrepp för att lösa dagens problem i samhället, men innehåller också långsiktiga förslag för att förändra.

I alla diskussioner om homosexuellas rätt till barn (insemination och adoption) har det ständigt återkommande temat varit om och hur barn skulle fara illa. Den diskussionen har förekommit oavsett om partiet varit positivt till vår rätt eller inte. När det kommer till kritan visar det sig att oron för barnen bara varit svepdiskussioner för en homofobi, eftersom man inte tagit ansvar i sina politiska förslag för att skydda barnen som man var/är så orolig för.

Liksom i andra frågor tar vi i Feministiskt initiativ ett helhetsgrepp i våra förslag. Vi föreslår hårdare krav på skolan att ge barnen en undervisning som stödjer allas utveckling och sexuella identitet, inklusive att motverka all fobi mot allt som avviker från heteronormen och förväntade könsbeteenden. Detta är förebyggande och förändrande.

Vi föreslår också att samhället måste ta ett ansvar när barn far illa av t.ex. homofobi, genom krav på att diskrimineringslagstiftningen även ska omfatta barn till homosexuella. Med denna åtgärd tar vi ansvar för att barn kan fara illa i dagens (tyvärr många gånger homofoba) samhälle och ger rätt till skydd om barnet drabbas. Inget annat parti har tagit ansvar för sin oro för barnen.

Sverige har en viktig roll i världen och vi behöver ett parti som genom en riksdagsplats har en parlamentarisk legitimitet att tala i världen om förtryck av hbt-personer. Den platsen kan Feministiskt initiativ inta med trovärdighet.

Detta är ett par exempel på Fi:s betydelse för hbt-kampen. Vi i Fi är beredda att fullt ut delta men vi behöver din röst på söndag. Med alltfler öppet homofobiska uttalanden, hatbrott och partier som starkt förespråkar heteronormativt liv som det enda riktiga livet är det viktigt att vi manifesterar en motvikt!

Stina Sundberg
riksdagskandidat
styrelseledamot

Fi:s talespersoner, samt enskilda riksdagskandidater, skriver krönikor på Fi:s webbplats fram till valet. Igår skrev Sofia Karlsson om arbetet med valrörelsen.
Visa alla valkrönikor »