Att göra politik
I Luleå står valstugan öppen. Riksdags- och kommunpolitik diskuteras med förbipasserande. För första gången lyfts jämställdhetsfrågor, hbt-frågor och frågor om rasism upp i den lokala valrörelsen i Luleå. Och de lokala politikerna vet inte hur de ska bemöta förslagen om en jämlik och jämställd kommun. Utgångspunkten för alla (bland annat den ledande politikern från vänsterpartiet) är att ”det är ju bra som det är nu”. Det är detta självbelåtna konstaterande som är själva problemet med svensk politik. För då finns det inte plats för självkritik och diskussion om orättvisor och nödvändiga förändringar.
Ju mer jag pratar med andra politiker desto mer känner jag av oron och rädslan för Fi, oavsett var i landet jag är. Oron tar sig flera uttryck. Bland annat i beskyllningen att vi skulle stjäla röster – som om man som parti eller politiker äger röster! Ett omvänt resonemang menar jag är mycket mer riktigt – vänsterrörelsen (och partier i västerblocket) har sedan 70-talet hållit feministiska röster och feministiska väljare som gisslan med hotet om att vi skulle splittra klasskampen. Som alltid anses vara överordnad kvinnokampen. Aldrig har klass fått vika för den ännu äldre ojämlikhet som finns mellan könen. Låt nu människor få välja utan förmaningar och hot om vad deras val skulle kunna ha för konsekvenser för andra partier.
Jag möter en kvinna från Gällivare/Malmberget. Hon vill ha valsedlar och berättar hur hennes gäng är övertygade Fi-väljare, efter långa diskussioner och överväganden. Det är ju detta som är viktigast för oss, säger hon. Hon önskar att vi också ställde upp i valet till landstinget, där beslut fattas kring den viktiga vårdpolitiken. Nästa gång, säger jag.
I Malmö möter jag en väljare som precis hört mig tala om Fi och hur vi anlägger ett hbt-perspektiv när vi formar politik och valfrågor. Hon är intresserad och frågar om vi ställer upp till kommunen, då hbt-frågor, precis som frågor rörande könsmaktsordningen också måste drivas på lokalplanet. Det räcker inte alltid med att riksdagen är pådrivande så länge man inte tvingar eller ålägger kommuner att arbeta med feministiska frågor – blir vi överens om. Och många av de krav Fi formulerat ställer just högre och tydligare krav på kommunen. Oavsett var man bor ska inte den lokale kommunpampen kunna säga att detta vill vi inte jobba med här.
Kommunalt självstyre och decentralisering är principer som är viktiga, men när det kommer till grundläggande demokratiska frågor ska inte kommunen kunna säga nej till genusarbete i skolan eller ökade anslag till kvinnojourer. Mycket av det praktiska feministiska arbetet måste ju ändå ske där, i kommuner och landsting. Vi pratar vidare om vad som egentligen krävs för att ställa upp i kommunval. Detta är en återkommande diskussion, den kom upp också i Hudiksvall. Jag är övertygad om att vi kommer att få se ännu fler feministiska initiativ i kommunerna om fyra år, och att många av oss är beredda att ta ytterligare steg för att genomföra vår politik. Men först tar vi riksdagen. Det finns tid, Fi är inget tidsbegränsat ”projekt”. Vi ger inte upp förrän vi får leva där i det jämlika samhället.
Jag har nu för första gången skrivit en valkrönika. Som så mycket annat i denna valrörelse så gör vi alla saker som vi aldrig har haft möjlighet till eller för den delen vågat förut. Men det är just det som är vår styrka – utifrån ett orubbligt engagemang för den feministiska kampen töjer vi gränser för arbetsinsats, tid och ekonomi och vågar sådant som vi aldrig tidigare gjort. Jag och många med mig har fått lära oss att agera politiskt – att göra politik!
Sitter på tåget mot Linköping på väg till Kärleksparad och önskar att valrörelsen skulle kunna få fortsätta. Att det fanns en månad till innan den 17. För jag känner så starkt att nu är vi igång på alla cylindrar och med alla hästkrafter – den här motorn vill jag inte stänga om två veckor.
Och det kommer vi inte att behöva göra. För det är vi – riksdagskandidater och medlemmar – som tillsammans ska ta plats i riksdagen och göra politik och skapa jämlikhet.
Aase Hensvold
riksdagskandiat från Luleå
F!:s talespersoner, samt enskilda riksdagskandidater, skriver krönikor på Fi:s webbplats fram till valet. Igår skrev Gudrun Schyman att det sitter i huvudet – inte mellan benen. På lördag skriver Maria Hagberg och Ylva Larsson att alla faktiskt inte arbetar åtta till fem.
Visa alla valkrönikor »