Det sitter i huvudet – inte mellan benen!

Oj, vilken fart det är på gator och torg. Socialdemokraterna lovar att alla ska med och moderaterna lovar att alla ska få ett tusen mer i månaden. Fan, tro’t! För någon dag sedan visade SVT att en miljon människor inte har försörjning av lön och av moderaternas ett tusen kronor återstod drygt trehundra (för de som har jobb alltså) när alla planerade avgiftshöjningar var inräknade. Ingen av dem talar om hur och när kvinnor ska få samma lön och samma rättigheter och samma möjligheter som männen på jobbet. Och ingen av dem talar om hur och när staten ska ta sitt fulla ansvar för mäns våld mot kvinnor. Ensamstående mammor har inget att hämta heller.

Det regnar raskt reformer och mer kommer det att bli den sista veckan innan valet. Skillnaden mellan blockens politik krymper (alla lägger sig i mitten för där finns det flest folk) och skillnaden i opinionsmätningarna kommer också att vara liten. Det gör att jag ofta får frågan om Fi:s hållning till de respektive allianserna. Tänker vi stödja det blå laget eller det röda laget? Kommer en röst på Fi innebära en borgerlig regering? Kommer en röst på Fi att innebära fortsatt s–v–mp-styre? Många kvinnor ställer den frågan, oroade av prognosmakarnas profetior.

Då är det klokt att komma ihåg att många vill använda kvinnor till mycket. Till att stärka sin egen position bland annat. Kvinnor ska lockas och pockas till att rösta för andras intressen i stället för att se till sina egna. Det finns alltid ett annat, högre och viktigare mål som ska uppfyllas först, innan kvinnors frågor kommer upp på dagordningen. Nu gäller det regeringsmakten. Männens makt går alltid före kvinnors intressen. Enligt en artikel i Aftonbladet för någon dag sedan var kvinnors viktigaste fråga i valrörelsen lönen. Hur många har hört Fredrik Reinfeldt eller Göran Persson tala om detta, mer än i allmänna termer om att osakliga löneskillnader naturligtvis ska rättas till. Det har vi hört i mer än tjugo år, vi har en lag som föreskriver det och ändå står det still. Både inom offentlig sektor och inom privat. Mest inom privat.

Och vad är egentligen osakligt och vad är sakligt när det gäller lön? Är de så kallade förklarade löneskillnaderna verkligen acceptabla. T ex att en undersköterska som vakar på intensiven har lägre lön än den fastighetsskötare som byter den trasiga glödlampan i korridoren utanför? Är det rimligt? Knappast! Eller att kvinnan i skoaffären har deltid för att kunderna kommer vid lunchtid (=toppar) medan mannen i elektronikbutiken bredvid har heltid, trots att kunderna också där kommer på lunchtid? När sakliga skillnader bygger på osakliga fördomar och förväntningar måste vi naturligtvis agera. Med krav på lönevärdering och lönekorrigering tvärs över sektorsgränserna. Att sätta lön efter meriter är inte svårt. Det svåra är att få bort det patriarkala tänkande som fortfarande genomsyrar arbetsmarknaden, både hos arbetsgivare och hos fack. Men det är klart att det går. Det sitter ju i huvudet, inte mellan benen.

Mitt svar till de oroliga är alltså att när Fi kommer in i riksdagen så tvingas alla att ta ställning i de frågor som rör kvinnors verklighet och vardag. Det räcker inte med att andra partier har bra skrivningar. Det måste finnas ett politiskt tryck också. När Fi kommer in får den feministiska politiken, oavsett vem som för fram den, en större tyngd. Hela frågan lyfter. Ungefär som när miljöpartiet kom in och satte miljöfrågorna högt upp på dagordningen. Det blev miljöutskott, en ansvarig minister och ett departement. Det ska det bli när Fi kommer in också. Ett jämställdhetsutskott i riksdagen, en jämställdhetsminister med ett eget departement och en myndighet som genomför fattade beslut. Fi kommer att vara en blåslampa i baken på alla partier och frågorna kommer att få större tyngd. Det lyfter alla som vill jämställdhet i praktiken. Att vårdnadsbidrag är ett stort steg i fel riktning är väl uppenbart för alla.

Gudrun Schyman

F!:s talespersoner, samt enskilda riksdagskandidater, skriver krönikor på Fi:s webbplats fram till valet. I söndags skrev Birger Östberg att Fi:s väljare bestämmer sig sent. I morgon skriver Aase Hensvold om att göra politik.
Visa alla valkrönikor »