Fi:s väljare bestämmer sig sent

”Men har ni verkligen någon chans att komma in i riksdagen?” Den frågan får många av oss när vi är ute på gator och torg och berättar om vår politik.

Och visst, det ska erkännas: Att läsa veckans tredje opinionsmätning som ger Fi en halv procent tillhör inte den här valrörelsens mest peppande stunder. Fi har helt enkelt inte en chans, om vi ska ta opinionsmätningarna som förhandstips om valutgången.

Men opinionsmätningarnas låga siffror är inte hela sanningen om våra chanser. Det finns en lång rad mycket mer hoppingivande omständigheter som måste tas in i beräkningen när man bedömer våra odds.

Opinionssiffrorna gäller endast de väljare som uppger ett parti när de blir uppringda. Och så många som var femte väljare gör inte det. Fortfarande är alltså en mycket stor andel väljare så osäkra inför valet att de inte kan svara på frågan om hur de skulle rösta om det vore val idag. Väljarna bestämmer sig allt senare, och blir alltmer benägna att byta parti sent i valrörelsen. Många bestämmer sig de allra sista dagarna. Detta innebär att opinionssiffrorna blir allt sämre på att förutsäga det faktiska valresultatet.

Opinionsinstituten har också haft fel förr. Ett exempel är valet 2002, då samtliga opinionsinstitut förutspådde klart lägre siffror för socialdemokraterna och högre siffror för moderaterna än det faktiska valresultatet.

Men allra mest fel mätte opinionsinstituten inför EU-valet 2004. Junilistan förutspåddes få ungefär 4 procent, men landade på hela 14,4 procent och blev Sveriges tredje största parti i EU-parlamentet. Ett EU-val har visserligen en annan karaktär än ett riksdagsval: ett lägre valdeltagande och att EU-parlamentet är förhållandevis maktlöst gör att det kan vara enklare för nya partier att nå framgång.

Men viktigast är kanske ändå likheten mellan junilistan 2004 och Feministiskt initiativ 2006: Det handlar om nya partier. Jag tror – och upplever i mötet med väljare – att den som kan tänka sig att rösta på ett helt nytt parti är öppen för argument och information från det partiet, men tvekar längre än vid byte till ett etablerat parti. Den längre betänketiden beror helt enkelt på att kunskapen om det nya partiet inte är lika stor som kunskapen om de etablerade partierna. En sådan väljare svarar troligen ”det gamla vanliga partiet” eller ”jag vet inte” när opinionsinstitutet ringer och frågar om hur han/hon skulle rösta om det vore val idag. Men fortsätter sedan fram till valdagen att vara nyfiken på och lyhörd för det nya partiet. Det talar för att Feministiskt initiativ kommer ha betydligt fler väljare på valdagen än i opinionsmätningarna.

Ett sista viktigt skäl som talar för Fi är vår lokala styrka. Det finns orter där Fi är extremt starka i kraft av många aktivister och en livaktig lokalgrupp. Det är mycket möjligt att opinionsinstituten missar dessa starka ”motståndsfickor” i sin iver att skapa en riksrepresentativ undersökning. Visst: det finns också orter där vi är svagare. Slutsatsen är i vilket fall som helst att redan det befintliga opinionsstödet för Feministiskt initiativ är särskilt svårmätt.

Årets riksdagsval är det första sedan 1991 där de etablerade partierna på allvar utmanas av nya partier. Opinionsinstituten borde helt enkelt erkänna att läget är extremt svårbedömt.

Slutsatsen är självklart att vi inte ska deppa ihop för dåliga opinionssiffror, utan inse vilken enorm betydelse valarbetet under de sista två veckorna har. Varje torgmöte, varje samtal och varje valaffisch betyder ökade chanser till en feministisk storskräll i årets val!

Till sist ett litet privatekonomiskt tips: Spelbolagen ger 8,5 gånger pengarna om du satsar en slant på att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen…

Birger Östberg
riksdagskandidat för Feministiskt initiativ

Fi:s talespersoner, samt enskilda riksdagskandidater, skriver krönikor på Fi:s webbplats fram till valet. I fredags tyckte Gudrun Schyman att det står still. På tisdag skriver Gudrun Schyman om att det sitter i huvudet – inte mellan benen.
Visa alla valkrönikor »