Fullsatt debattbar om feminism i utrikespolitiken
På torsdagen i Stockholm debatterades biståndspolitik på Teater Lacrimosas feministpub. I panelen satt, förutom Birger Östberg från Fi, Katja Jassey, forskare i utvecklingsfrågor och initiativtagare till föreningen Niyo, Ylva Bergman från Rfsu, Annika Flensburg från Kvinna till kvinna och Susanne Wadstein från Sida. Moderator var Annica Holmberg från Forum Syd.
Så här gick diskussionen:
Susanne Wadstein: I dag har biståndspolitiken hamnat i en återvändsgränd. Det pratas bara om jämställdhetspolitik. Man stannar vid lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Det är en väldigt svensk debatt med fokus på föräldrar och arbete. Maktfrågan har försvunnit. Jag tycker att vi borde vara mycket mer fokuserade på vad vi vill uppnå, än på att skildra hur problemet ser ut.
Katja Jassey: Vi borde inte tala om bistånd utan om en pluralistisk utvecklingspolitik. Och olika former av feminism. Det finns inte en diagnos på problemen. Vi kan inte säga: Så här har alla kvinnor det. Men tyvärr producerar biståndspolitiken enkla slogans som inte alltid är förankrade i verkligheten. Vi skapar en bild av elände. Utmaningen är att kunna hantera verkligheten på ett sätt som inte reducerar den till slogans.
Annika Flensburg: Definitionsmakten är central. Vems framtid talar man om? Fred för vem? Kvinnor exkluderas när det skapas patentlösningar. För mig betyder en feministisk utvecklingspolitik att man utmanar diskriminerande strukturer. Stöd ges som inte cementerar patriarkala strukturer. Gör man så kommer man ifrån offerbilden av kvinnor. Kvinnor kan ju vara både offer och aktörer. Det gäller att kunna se båda bilderna. Ett sånt förhållningssätt stärker också kvinnor. De får själva sätta agendan. Nu i Libanon har vi försökt få kvinnoorganisationerna på plats att bli inbjudna till den givarkonferens som pågår. Men så blev det inte. I stället är det tre stora internationella organisationer som medverkar. Kvinnorna på plats bjuds aldrig in som experter. Någon annan talar hela tiden för ”dom där”.
Ylva Bergman: Vi på Rfsu har ett konkret valkrav. Vi vill att tio procent av biståndet ska gå till sexuella och reproduktiva rättigheter – det vi kallar för Srhr. Detta är de allra mest kontroversiella biståndsfrågorna idag och ingen försvarar dem. Vi utgår från jämställdhet som mål och individens rättigheter. Det finns också ett väldigt resursstarkt motstånd idag – Bush-administrationen, Vatikanen och Konservativa regimer med olika religioner. Avhållsamhet är deras stora budskap.
Birger Östberg: Mäns dominans och mäns våld är ett gigantiskt utvecklingshinder idag, både i Sverige och globalt. Det handlar om samma könsmaktsordning överallt, fast den tar sig olika uttryck. Kvinnorörelsen och den feministiskt rörelsen har gjort sina landvinningar. Mainstreamingpolitiken har till exempel varit viktig. Nu ifrågasätts den politiken, när utvecklingen går vidare. Men jag tror det är viktigt att vi inte slänger ut barnet med badvattnet. Det gäller att komplettera och lägga till nya perspektiv – som vi har gjort i Fi genom att också ta med till exempel hbt-frågor och antirasism i vår politik – men vi ska inte plocka bort det som feminister före oss erövrat och som baserats på kunskap. Den fight vi måste ta nu ska tas med det omgivande samhället, inte mellan feminister.
Fi och Birger Östberg fick avslutningsvis följande krav med sig inför det fortsatta valkampanjsarbetet:
- Låt tio procent av biståndet gå till SRHR och abort och preventivmedel [detta krav ligger redan uttalat i Fi:s politik, reds. anm].
- Öka stödet till de delar av det civila samhället som har en tydlig maktanalys.
- Använd stödet till att få bort mödradödligheten. Satsa på enkla saker. Det behöver inte alltid handla om finlir.
- Var uppmärksamma på och motverka den sexism och den rasism som också frodas i de sociala rörelserna.
Mer utrikesdebatt i Stockholm blir det den 7 september (EU-politik) och den 11 september (säkerhetspolitik och terror). Mer info kommer i kalendariet.
Valpatrullen