Jag slår larm!

Valturnén försätter mig i ett tillstånd som är en blandning av trötthet och energi. Trötthet därför att dagarna inte riktigt räcker till, och nätterna måste användas för att förbereda nästa dags möten och debatter. Energi därför att när jag talar om politik och Feministiskt initiativ med människor som jag möter på torgen, i klassrummen, på arbetsplatserna får jag kraft. Diskussion och möten är livgivande och nattens förberedelser istället för sömn är värda det varje gång.

Inte ens när vädret är mot oss och regntunga skyar tvingar oss att fälla upp ett F!-paraply känns det särskilt tungt. Därför att regn är just bara regn, och högtalare och torgmöten funkar då också. I en valrörelse finns det inte alltid tid för reflektion och eftertanke, men mellan städerna i tåg eller buss kan tankarna vandra iväg. Politik kan ibland tyckas vara bara ord, och när vi använder samma ord som alla andra partier, men faktiskt menar olika saker eller menar att saker ska ses från ett annat håll, hur gör vi då? Vi måste fortsätta prata förstås. Förklara vad vi menar och diskutera och debattera. Och ta tillbaka ord och begrepp som har blivit kidnappade till endast en enda tolkning och betydelse.

Ord och begrepp betyder olika saker för olika människor. Såklart. Och ändå finns det alltid ord omkring oss som får en allmängiltig betydelse. Familj är ett exempel på ett sådant ord. Familjer ser ut på olika sätt och kan vara helt olika saker för olika människor. Ändå tror jag att familj och familjepolitik är något ganska statiskt när kristdemokraternas ledare Göran Hägglund talar om familj och familjepolitik. När Hägglund säger familj menar han inte den enastående mamman med två barn, eller de två papporna med ett barn som de har tillsammans med två mammor. Han menar inte mig och mina vänner, som jag betraktar som min familj. Han menar överhuvudtaget inte någonting annat än mamma, pappa, barn. Och den konstellationen är också såklart en familj. Men inte den enda sorten.

Problem blir det därför när man försöker föra en politik som man säger ser till familjen, men egentligen menar bara vissa familjer. När Hägglund talar om valfrihet undrar jag vems valfrihet? När han vill ge makten till föräldrarna att styra över sina liv och kunna sätta barnens bästa i första rummet så låter det jättebra. Men när det betyder vårdnadsbidrag och enbart vårdnadsbidrag så låter det inte lika bra längre. Då är det inte bra alls. En familjepolitik värd namnet är en politik där familj betyder alla sorters familjer. Och det är en politik som också syftar till att bryta könsmaktsordningen för att skapa ett jämställt samhälle. Om vi inte ser ett jämställt samhälle som vision även för familjepolitiken bygger vi bara vidare på den orättvisa patriarkala struktur som vi befinner oss i och andas och lever varje dag.

Vårdnadsbidrag bygger vidare på en patriarkal uppfattning om vad som är familjen och vad som är barnens bästa. Det bygger på en föreställning om en familjeförsörjare (fadern) och en omvårdare (modern). För även om kristdemokraterna talar om att föräldrarna ska välja, och en kan stanna hemma lite längre, så vet vi att det i de allra flesta fall betyder mamman. Och genom ett bidragssystem befäster man inte bara traditionella otidsenliga könsroller, utan skapar också ännu fler kvinnor som är ekonomiskt beroende av någon annan (läs mannen).

Men om det är för barnens bästa då? Barnens bästa är att få leva i ett samhälle där normer inte baseras på någon romantisk föreställning om den lyckade kärnfamiljen där mammor är mammor och pappor är pappor. Barnens bästa är att ha föräldrar som får lov att vara just föräldrar. Jag vill se ett barnvänligare samhälle, ett samhälle där vi prioriterar barn. Men ett sådant samhälle skapar vi inte genom vårdnadsbidrag, det skapar vi genom att låta mammor och pappor vara föräldrar, men också vara sig själva. Och där det finns tid och möjligheter till att vara ekonomiskt självförsörjande och förälder.

Jag ser att Feministiskt initiativ har en viktig uppgift i politiken och i riksdagen. Oavsett vem av herrarna Reinfeldt eller Persson som blir statsminister så kommer vi att ha fullt upp. Det visar inte minst denna valrörelse där de feministiska glasögonen knappt åker på en enda gång hos de etablerade riksdagspartierna. Efter de senaste dagarnas händelser inom framförallt Alliansen, där det verkar som att kristdemokraterna får gehör för sina idéer om vårdnadsbidrag till och med hos folkpartiet, så är vår plats viktigare än någonsin.

Vi slår helt enkelt larm. Vi kan inte stödja och kommer aldrig att stödja en familjepolitik som är antifeministisk. Något annat ord hittar jag inte för kristdemokraterna. Och som det verkar är det en familjepolitik som kommer att vara Alliansens. Valrörelsen och torgmötena fortsätter ett tag till. Och jag kommer att fortsätta slå larm. Sverige behöver en familjepolitik värd namnet, en familjepolitik som omfattar alla familjer och inte bara familjer som passar in i Hägglunds värld. Vi är många som menar andra saker än kristdemokraterna när vi hör ordet familjepolitik. Vi tar tillbaka ordet, och fyller det med verklig familjepolitik. En politik som omfattar alla.

Sofia Karlsson

F!:s talespersoner, samt enskilda riksdagskandidater, skriver krönikor på F!:s webbplats fram till valet. I måndags skrev Devrim Mavi att hon saknar Bengt Westerberg. På fredag tycker Gudrun Schyman att det står still.
Visa alla valkrönikor »